Vid avresan blev vi dock lite lättade av att temperaturen sjunkit ned under 30-strecket i alla fall.
Det roligaste inför Parisresan var att läsa på om staden och dess utbud, att välja ut vad man ville ta del av i denna världsstads rika utbud. Givetvis var vi tvungna att sålla, för såklart hinner man inte se allt, eller ens ”det viktigaste” av alla de saker som man själv skulle vilja hinna se under bara fem dagar. Jag hade inandlat två parlörer och en liten guidebok, samt lånat en större guidebok på biblioteket.
En av de svåraste sakerna inför resan var att veta vad man skulle ta med sig, och då speciellt kläder. Att det skulle bli varmt visste man ju, men om det skulle bli exempelvis regn eller blåst så kunde det behövas någon extra jacka. Jag brukar alltid ta med mig för mycket då jag reser bort så den här gången försökte jag tänkta efter två och tre gånger vad jag verkligen behövde. Något som är skönt med att resa bort tycker jag just är frånvaron av så mycket saker.
Böcker tog jag inte med mig förutom reseguider och karta samt en anteckningsbok för att föra resedagbok.
Det var en torsdag, dagen då vi skulle resa. Att checka in på Nyköpings flygplats var inga större problem. Att flyga över Sverige var underbart. Jag blev häpen över att på vi bara på en kvart var över Vättern. Det gick att lokalisera ungefär vilka städerna var däromkring, och oj vad litet allt såg ut. Så småningom var vi över Malmö och även Danmark och Köpenhamn skymtade långt nere i fjärran. Flygturen var lite nervös den första halvtimmen och det var svårt att koncentrera sig på något speciellt. För att hålla flygrädslan i ”schack” så försökte jag få tiden att gå genom att fota ut genom fönstret och det fungerade ganska bra. Något som jag lade märke till på flygresan var hur oerhört många sjöar Sverige har. Det kanske man inte alltid tänker på annars. När vi åkte över Frankrike så lade vi inte märke ett enda vattendrag eller sjö vad jag kunde se. Däremot var det stora fyrkanter med jordbruksfält och en liten by ibland, jämfört med Sverige som hade ett mer varierat landskap med sjöar, skogar och städer om vartannat. Det mesta såg att vara uppdelat med linjal.
Så var vi framme vid Beauvais flygplats, ca sju mil från Paris, efter en timme och fyrtio minuters restur. Genast jag gick nedför flygplanstrappan slogs jag av hur luften kändes tung och kvav. Det var mörka moln och såg ut att när som helst bli regn. Beauvais flygplats var mycket mindre än jag trott och vi kom liksom in ”bakvägen” när vi skulle hämta vårt bagage. Inne i väntsalen var det ännu mer kvavt och det var rentav svårt att andas därinne under de ungefär tjugo minuterna då vi stod och väntade på att våra väskor skulle rulla fram på bandet. Efter att vi så tillsist fått våra väskor var det dags för ca en timmes busstur som skulle föra oss in till Paris. Nu kunde man äntligen ta det lite lugnt och det kändes härligt att äntligen vara i Frankrike! Ett land där jag aldrig tidigare satt min fot i. De lantliga husen här var inte lika de röda stugor med vita knutar som är så kännetecknande för vårat land utan bruna och med halmtak.
På motorvägen till Paris var det mest åkrar utanför fönstret hela tiden men till sist började vi skymta staden. Det första vi såg av den var dess ”baksida” lite sjaskiga nedgångna hus och bostadsområden, men långt i fjärran skymtade Eiffeltornet som en hägring. Efter att ha halvslumrat i bussen så kunde man inte släppa blicken från fönstret.
Efter en stunds åkande inne i Paris var vi nu framme vid Port Maillot där bussarna skulle stanna. Jaha, nu skulle vi alltså klara oss helt själva! Trafiken dånade och kors och tvärs gick den så det var svårt att veta var vi skulle till att börja med. Vandrarhemmet låg inte heller inne i centrum utan i en förort till staden dit vi skulle ta oss genom att åka med RER-pendeltågen. Det återstod bara att finna var någonstans RER-stationen var. Efter att ha vänt på kartan åt några olika håll, försökt se på vilken gata vi var så frågade vi en förbipasserande om råd. Det var en medelålders kvinna som visade sig vara amerikan och som hade varit här ett antal gånger tidigare. Men själv letade hon efter metrostationen. Vi följdes åt ett litet stycke och till sist hittade vi fram till stationen. Nu skulle vi bara prata med fransmannen i biljettluckan och se vad för typ av biljett vi behövde för att ta tåget till Epinay-sur-Seine, där vårat vandrarhem var.
Väl framme i Epinay sur-Seine blev vi begeistrade av dess säregna och fascinerande miljö. Bara stationshuset kändes utvändigt ganska unikt, ett fint tegelhus som kanske var från 30-40 talet och hade inslag av färgad mosaik. Människorna här verkade vara från en mångfald av olika kulturer och klasser, både rika och fattiga, européer och afrikaner, det kändes som ett spännande område. På vissa håll var kvarteren nästan lite likt Cuba, annat liknande mer vackra engelska hus. På den första gatan vi gick igenom var inget hus likt det andra; stora fina tegelhus, några radhus, ett par riktigt sjaskiga hus och bland alla dessa var förvånansvärt många av fönstren försedda med järnluckor, vilka var stängda de flesta av gångerna vi gick på den gatan. Inte en enda av de dagar då vi gick förbi det kvarteret närmast stationen såg vi heller så vitt jag kan minnas nån enda människa i trädgårdarna. Kanske berodde det på att vi för det mesta var så tidigt ute på morgonen eller kom hem sent på kvällen. Närmare fram syntes stora varuhus som tillhandahöll diverse saker, det var t.ex. hobby- eller bilaffärer. Dock såg vi inte till en enda mataffär. Efter några minuter var vi sedan vid hotellet och kunde pusta ut.
Efter incheckning så var första intrycket av vandrarhemmet att det verkade skapligt och hade god standard för att vara vandrarhem. Några saker gjorde oss dock lite missnöjda. Hissen kunde vi inte använda; den gick inte till våran våning, konstaterade vi snopet. En annan sak som vi upptäckte då vi hittat till rummet var att det lilla fönster som fanns var igenspikat. Och där var verkligen jättekvavt. Det tredje var att kranvattnet var så klorerat att det inte kändes speciellt gott att dricka. Trötta och utmattade som vi var försökte vi bara lämpa av våra grejor innan vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat. Vandrarhemmet hade bara en automat där man kunde köpa det nödvändigaste, och serverade frukost men inte lunch eller kvällsmat. Annars var intrycket av vandrarhemmet att det kändes fräscht och nytt med solgula dörrar. Rummet hade ljusgula tapeter och även tv och det var bra service i övrigt för bara ca 15 euro per dygn.
Kvällsmaten den dagen blev på McDonald’s. Vi var helt enkelt för trötta för att orka leta upp något bättre även om vi fick gå runt och leta länge innan vi hittade ett matställe till rimligt pris. Vi hann gå förbi både en lokal pizzeria, en kinarestaurang och prata med ett glatt original till Parisare som vi tyvärr inte förstod så bra vad han sa. Kvällen gick åt att planera vad vi skulle hitta på över morgondagen.
Fredag
Vi vaknade tidigt och var ute innan 9. Vädret var fint och luften sval och underbar när man kom ut; det gick att andas. Vi tog RER-pendeln till Porte Maillot och därefter började vandringen på Paris största boulevard Champs-Elysees med målet att först och främst se några berömda byggnader, torg och parker. Denna enormt stora breda gata hade skiftande karaktär. Som tur var kunde man gå under en allé av träd och på så vis få lite svalka och skugga. Vi hann skymta ett palats ganska tidigt men nöjde oss med bara en glimt av detta eftersom vi planerat att se ganska mycket den dagen.
Efter en stund var vi tvungna att köpa vatten; det som vi hade med oss i våra termosar tog slut på nolltid. Det var hett ute och även om vi bara hade det nödvändigaste i våra ryggsäckar så var det tungt att bära. Vattnet kostade mellan 1,5 och 2,5 euro för någon liter och det gick åt hela tiden. Tids nog var vi istället framme vid Triumfbågen! (se bild med Triumfbågen långt i fjärran) Där flockades såklart turister och ungefär lika många som fotograferade. Det var nära på lika roligt att se dem alla fotografera, som det var att titta på triumfbågen i sig. Nu kändes det att det här var Paris, man skulle få ihop alla klichéer med verkligheten. Vi fortsatte att gå en lång bit och kom till Europas största torg ”Place de la concorde” där också den höga obelisken står. Det började nu bli verkligt varmt och på torget var öppet. Vi fortsatte rakt fram från torget och kom fram till parken Jardins des Tuileries. Det första vi såg var en stor damm där människor satt och solade runt omkring på ett område av sand. Des Tuileries bestod förutom av sand också av stora gräsplättar samt träd och rabatter som anstår en stor fin park.
Något som är speciellt med att vara turist, är att många andra turister kommer fram och frågar efter vägen. Det känns lite lustigt då det är mindre vanligt att det inträffar en vanlig dag i Sverige. Här var vi såklart och besökte många turisttäta sevärdheter, vilket naturligtvis är en förklaring. En annan knepighet är när man inte talar engelska så flytande som man skulle önska. Men det är bra träning! Bästa träningen att öva språket är ju att bege sig dit där det talas.
No comments:
Post a Comment