Saturday, October 28, 2006

Johnny's rundtur i Sverige!

jag kommer inte att skriva om hela resan utan kommer att berätta om olika resmål jag besökte. i hur många delar får vi se.

nu kommer del 1!!! Skuleskogens nationalpark som finns 2-3mil söder om Örnsköldsvik.

Jag vakna på norra parkeringen till Skuleskogens nationalpark, inte så konstigt eftersom det var där jag börja sova. jag vakna av att en bil kom klockan 9, de tala något om att de inte var först.... nää för de viste inte att man ska komma vid 2 tiden på natten för att vara först denna dag. jag koka kaffe och åt lite morgonmål innan jag börja gå. vädret var så bra det kunde vara, ja nästan för varmt redan den tiden. eftersom det bara fanns en stig så var ju inte valet så svårt. Man behövde inte heller gå många hundra meter innan skogen blev till en såndär trevlig "trollskog" och det kändes fuktigt... men inte alls lika fuktigt som sist jag var där. då små regna det och var lite dimma i luften. då träffa jag på en otrolig mängd små grodor här. jag tänkte att så mycket grodor ser jag inte denna gång men jag behövde inte gå långt innan jag såg nästan lika många grodor. inte var det i samma massor som sist men nästan. när jag kom till Salsviken eller den lilla sjön innan hitta jag bävergnaget som lämna starkt i minnet från första gången jag var här för två år sen. några färska spår såg jag inte.. inte för jag leta heller mer än att jag spana runt lite därifrån jag stod. jag kan tänka mej om man följer uppströms kan man nog hitta men det är bara en vild gissning. När jag kom ut till Salsviken så gick jag rätt mycket längs stranden. vist är stigen och bra men jag kände mest för att gå längs stranden efter som det kändes som länge sen jag sett havet. jag satt också där en stund och bara njöt av att vara på semester och bara fick göra som jag ville med min dag.... ibland måst man bara sitta still och fundera ett tag innan man kan ta in nya intryck och kunna njuta av att vara på semester. annars är det ju stor risk att man bara stressar genom semestern för att få det överstökat. inte för att jag lever så stressat liv men ändå måste man varva ner för att kunna varva upp resehjärnan. bilden är härifrån.

när jag väl funderat klart så börja jag följa stigen längs kusten även om en stig gick raka vägen upp till Tärnättvattnet(164möh) men även stigen jag gick börja ta lite höjdmeter. att ta stigen här till Tärnättvattnet så kommer man rätt snabbt till ett litet mysigt vattenfall som jag tycker man kan besöka om man har lust även om man inte vill gå ända upp till Slåttdalsskrevan. 1,3km senare gick en stig igen upp men det gick också en ner till kusten och den valde jag. jag tänkte nog att det skulle vara ett fel val men så blev det inte. det var en trevlig brant att gå ner för. stora imponerade stora stenblock hade lossnat och såg ut att vara på väg att rulla ner vilken sekund som helst. det var dock tjock mossa på dem så de rullar inte med en väldigt fart i våra ögon men om några tusen år är de nog säkert ner en bit. när jag gick här bland den fuktiga och frodiga växtligheten så tyckte jag det påminde lite om skogen de gick i på jurassicparkIII som jag såg kvällen innan jag åkte. Men djurlivet lyste med sin frånvaro även om man nästan trodde att en tyrannusrex skulle titta fram bakom stenblocken, några fåglar hörde jag och några barn som skrek till melodin av glassbils "låten". bilden är nästan härifrån... ser inte så himla frodigt ut här men klipporna syns och ni får se hur fin och bra stigen var att gå efter. det är ju så klart brantare är det ser ut även om det nog inte var så himla brant!

När jag väl kom ner till kusten så såg jag att det gick att gå över till Täfnäftholmarna. det går säkert inte att ta sig torrskodd över här alltid eftersom det såg nog ut att ha varit vatten där för inte så länge sen men nu gick det att gå över där med god marginal. men jag kunde ju såklart inte låta bli att fundera på hur snabbt vattnet kunde stiga... men vad skulle det göra om man blev lite blöt i denna värme. så mycket stiger nog inte vattnet att man inte kommer över... tror jag! när jag kom ut på holmen så var det ju släta klippor, innan då jag gick längs kusten var den små "kullerstenar", stenar i storleken mellan näven och huvudet. bilden är ju just från klipporna och taget mot skogen där jag kommit gående och sundet där jag gick över syns också även om det ser ut som fast land på bilden. Jag trodde då jag tog bilden att det var dit upp på berget jag skulle och att det var där som Slåttdalsskrevan var och att det skulle vara Skäftedalsberget men det som syns är nog bara något liten "kulle" som inte jag har något namn på och de nämnda är högre och finns bakom. I radio på natten då jag körde hit hade jag hört att det inte är i fågelbais som fågelviruset finns utan det är i spott från fåglar.... det var ju trevligt eftersom här fanns lätt mycket fågelbais..... hur mycket spott fanns vet jag inte..... bruk fåglar spotta föresten? tja inte vet jag.

Jag gick vidare efterstigen på holmen och senare över till nästa holme... här var det lite säkrare att gå torrskodd över. även ett litet hus fanns här....rast stuga står det på kartan. även några som lekte med en båt vad där och körde runt men inte mycket annat liv såg jag. senare på längst ut på holmen satt jag och såg på en segelbåt som kom förbi. det var otroligt skönt där ute i den varma vädret och havet och ja..... så mycket mer behöver man inte väl... i skogen fanns det en massa blåbär...stora också. kan nog inte förstå hur de kan växa i detta torra klimat som tycktes vara där ute på öarna. Sen gick jag tillbaka upp till huvudstigen och vidare längs kusten mot Näskebodarna. Där finns en övernattningsstuga men där fanns en hel busslast med folk på ljudet att bedöma. jag stanna inte där något dessmera utan följde stigen och ca 400meter efter så kom jag till stigen som gick upp och det var dit upp jag skulle. hade jag följt stigen längs kusten hade jag kommit till södra parkeringen. det var väl ca halv vägs mellan parkeringarna så det borde vara 8km då mellan dem(om jag räknat rätt). men som sagt det var upp jag skulle. det var inte mer än några hundra meter innan man var upp till trädgränsen. alltså där stor skogen sluta. där fanns även en grav från 1500 - 500 f Kr. det är ju klart att man inte kan veta hur det gick till då de plocka till en sådan massa stenar när någon dött men man kan inte låta bli att fundera på det heller. det var nog inte något litet jobb. det var ju på stranden på den tiden även om det var högt upp nu...eller högt och högt... tror det var 50 möh. forskarna tror det aldrig bott människor på plattsen så den kom väl från inlandet... undrar hur de kom på den tanken att de skulle ha graven på stranden! jag gick vidare. solen gassa på och det fanns inte någon skugga. berget var hett, solen var stekhet... stigen gick sakta men säkert upp... jag börja inse att jag måste spara på vattnet även om jag hade mycket mera med än jag trodde jag behövde. bilden tog jag på en av de två längre pauserna jag hade på vägen upp. ett imponerande stort och fint klapperstens fällt passera jag också.... eller var där fler mindre också. här ska finnas en grotta också som jag inte börja leta efter. men det skulle säkert ha varit skönt att sitta i den...som att sitta i kylen!

När jag väl kom upp så att jag hade utsikt över Tärnättvattnet så hitta jag en skön platts i skuggan med slät stenklippa under och där sov jag en stund, eller nästan i alla fall. mycket fåglar som inte visar sig då man kommer gående hör och ser man ... om man är vaken. annars tyckte jag det inte mindre djurliv än jag trodde det skulle vara. men in så het dag är väl även fåglarna slö. när jag väl tyckte jag hade vilat klart så gick jag vidare och då måste jag ner till vattnet på 162möh innan jag kunde börja gå den sista stigningen innan man var uppe vid Slåttdalsskrevan. även om de stigar jag gått så här långt varit väldigt bra så den här stigen upp var inte någon lättvandrad. man skulle ha balansen i form. här fanns alla typer av sten underlag jag kan tänka mej. allt från små sten och större både lösa o fasta och till storlekar som hus som man skulle nästan både under och över.. vanligaste var dock runt, tack o lov men det var så stenigt att man måste gå sakta och därför kändes inte stigningen lika mycket. det var snabbt räknat 100 höjd meter på 1km. nästa bild är tagen när det värsta sten delen var öven och den var mest kala klippor i ca 100-200 meter innan man kom till skrevan. Själva skrevan var nog imponerande och ljudet var ... som det bruk vara på såna platser. det var otroligt skönt i den för det var ju så svalt i den, lite som en grotta. det var nog många som var länge i den för att kyla ner sig. den är 200 meter lång, 40meter djup och 7 meter bred enligt informations bladet jag har. därifrån är ju ena bilden också som ni säkert kunde gissa. man kommer ju till den nerifrån då man kommer från norra parkeringen.

Upp på själva toppen av Slåttdalsberget(280möh) kommer man inte lätt från skrevan. vet då inte hur långt man ska gå innan det blir så platt att man kan ta sig upp utan rep och annan klätter utrustning... jag är nästan säker på att man kan ta sig upp utan större svårigheter men varifrån är värre att veta. det skulle ju varit trevligt att vara på toppen... det var ju ändå bara knappa 10meter. men man fick nöja sig med utsikten den fina utsikten mot öst och lite mot väst. där satt jag också en lång stund.. kändes som om det blev bara pauser sen jag väl börja ta dem. men det gällde att passa på och njuta. inte säkert att man har lika fint väder där nästa gång. nästa gång jag har vägarna förbi och en halvdag med tid ska jag gå upp söderifrån. men nu när jag väl var där gällde det ju att passa på och njuta.. och se på turister. jag hade ju varit rätt så skonad från dem på den vägen jag gick upp men här på toppen tycktes de samlas. därifrån jag satt såg det ut som om tyskar steg upp ur berget som manggust(små katt, mink liknade sötadjur som lever på savannen i Australien(tror jag)) ungar stiger upp ur som grop i marken och sen står de vända mot solen och som om det skulle stå i en kyrka och be... tyskarna tycks vända sig mot öster.... alltså mot Finland. nåja vist fanns det svenskar där också men tror det var mest tyskar då jag var där... jag var nog ensam finne (som vanligt). undrar vart de åker... om de åker alls.

sen var det inte något annat än att gå ner tillbaka. tyvärr fanns det inte någon annan lämplig runda att gå med lagom längd så det var bara att gå ner till vattnet men därifrån kunde man gå mer rakt till parkeringen än den rätt långa kroken jag gick på vägen upp. det var en helt annorlunda stig. den skulle ha varit mycket mer lämplig den dag som denna att gå upp eftersom det var mest skugga på den till skillnad för den andra som inte var någon skugga nästan alls. däremot tror jag det varit jobbigare att gå upp här så för de men mindre kondition eller annars lata så är syd stigen bättre tror jag... alltså den från Näskebodarna. den raka stigen från syd parkeringen gick jag ju aldrig efter... den tar jag nästan gång!

Om man samman fattar det så tycker jag det är en toppen platts att besöka. informations tavlan gav den information man behövde(varken mer eller mindre nästan) en tydligare skyllt om att det inte är någon lätt vandring upp kan ju läggas till men det var ju bra att den som finns där finns för annars lurar man nog folk på något som de inte vill. lika så att det ska vara bra skor. att ha ny köpta vandrings skor som jag är nog inte alls bra. det är bara att hoppas sko skaven blir bra till jul. jag små fnissa lite då man hade byggt så man kom med rullstol till dasset på ett ställe där folk ska gå minst 8km upp på ett berg men jag ska tala om att den rampen var rätt skön att gå efter då man kom tillbaka och hade skoskav.

sen koka jag mat och vila lite innan jag körde vidare. försökte steka plättar men tappade smeten och .... hoppas småfåglarna gilla det.... klockan blev väl 20 innan jag börja köra. det var skönt att köra på kvällen jämfört med vad det skulle ha varit på dagen... det hade varit 65 grader i bilen (enligt mätaren som troligtvis varit i solen).

mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Friday, October 20, 2006

Nordfjord del 4

Tisdag
Varje kväll tittade vi på väderprognosen och även om det för det mesta såg molnigt ut vid Nordfjord med omgivningar så fanns ändå ett visst hopp om sol. Men tisdagen började ändå med regn. På förmiddagen höll vi oss hemma. Efter lunch tänkte vi att regnet nog skulle avta förr eller senare, så vi beslöt oss att åka den sk Panoramavägen, en relativt nybyggd väg som ligger precis bredvid nordfjord tänkt för att trafikanter just ska kunna njuta av vyn över fjorden. Vi åkte återigen vägen mot Invik och Utvik, för att sen åka upp på fjället. Det var mycket uppförsbackar innan vi var helt uppe. När vi kom högre upp på fjället dök det upp får lite här och var vid vägkanterna.
När vi till sist var högst uppe så stannade vi vid en rastplast, en asfaltsplätt där även en buss med tyska turister hade stannat. Här fanns stora kartor med information över området uppsatta, och här fanns även toaletter. Detta omgavs av gräsplätter där fjordingar gick och betade, tillsynes ganska oberörda av att man fotograferade dem.
Helt plötsligt och utan förvarning hördes ett ihållande pinglande närma sig. Det var inte mindre än fyra får som i en rasande fart kom springande från bilvägen och satte kurs mot skocken med tyska turister. Vi blev alla förstås väldigt förtjusta åt de instormande yrvädren. Tyskarna som med paraplyn i ena handen och kaffemuggarna i den andra hade tagit paus i resan skrattade gott åt de nya varelserna. Fåren i sin tur undrande förstås om de inte hade något att bjuda på. Jag vet inte riktigt om så var fallet, men de höll oss i alla fall sällskap en stund. Säkert var de vana vid att det brukade dyka upp utomsocknes figurer då och då.



Efter det glada uppehållet åkte vi vidare. Nu hade det slutat regna och blivit något bättre väder trots att vi var på fjället och temperaturen därför sjunkit ned under 10 grader.
När vi åkte nerför fjället passerade vi många härliga vyer. På den branta vägen ned till Byrkjelo rullade vi i ca 50 km/timme, ändå hann en flicka på cykel som måste ha trampat väldigt väl, i fatt och förbi oss in i den lilla byn. Byn passerade vi bara. Så småningom var vi framme i Sandane, en medelstor ort, där vi gjorde ett uppehåll. Solstrålar bröt äntligen fram. Detta företrädesvis udda tillfälle tog vi tillvara genom att gå in i en liten galleria med diverse affärer. De andra gick in i en klädaffär medan jag som för tillfället inte var sugen på att titta efter kläder p.g.a. priserna istället traskade in på posten där de även hade ett skapligt utbud av media, såsom skivor och dvd-er. Där fick jag se båda säsongerna av Pang i bygget till fyndpris, ca 100 kronor! (med svenska undertexter, då.) Jag slog till, i Sverige hade jag sett motsvarande för minst 300 spänn. Därefter gick vi ut mot vattnet vid Sandane och tittade litegrann.



Efter detta besök åkte vi vidare mot Anda och tog färjan över nordfjord. Det började återigen regna. Nu började vi komma in på Panoramavägen igen men utsikten var inte så slående i dimman och regnet. Men i detta väder blev miljön på ett sätt lite trolsk och spännande. Vid något tillfälle stannade vi återigen och fotade. Regnet varade så gott som hela vägen hem. Vi försökte hålla uppsikt efter Nos som jag hade läst skulle vara en bra utsiktsplats längs vägen. Tyvärr kunde vi inte riktigt lokalisera var det var, även om vi stannade några gånger efter vägen. Dagen hade sina ljusglimtar, som de roliga fåren och det vackra Sandande, men upplevelserna kring Panoramavägen förmörkades av regnet och blev till en besvikelse eftersom man inte riktigt kunde njuta av vyerna längs vägen. Så om du ska åka Panoramavägen – välj en dag när inte molnen är alltför tunga.


Onsdag
Den här dagen vaknade jag ganska tidigt. Åt frukost i form av en ganska stark och söt yoghurt samt mackor. Brodern och jag tog oss ut på en liten promenad alldeles utanför huset där vi tidigare sett att det skulle vara en vandringsled. Vi var då först tvungna att gå innanför grindarna där vi möttes av gårdens får. Nu hade vi börjat vänja oss vid dessa trivsamma djur men det var ändå med viss försiktighet vi öppnade grindarna. Vi fick ett välkomnande och tillgivet bemötande; fåren flockades genast kring benen på oss och de var svårt att både hålla sig för skratt och nästan att hålla balansen med. När vi lyckades bryta oss loss från skocken så fortsatte vi uppåt mot berget. Några får höll oss sällskap tills vi kommit en bra bit upp. Till slut hade vi kommit så långt det gick men vart vandringsleden sen fortsatte såg vi inte. Här hade vi en bra utsikt över gårdarna och omgivningen omkring.


huset där vi bodde

Efter lunch gjorde vi ett besök i grannbyn Loen och Lodalen eftersom solen infann sig och vi gärna ville åka ut. Första besöket var vid kyrkan i Loen. Här fanns också ett minnesmonument med två höga stenar resta över de personer som hade dött i en raskatastrof i området 1905. Vi tittade in i den lilla vita träkyrkan som invändigt hade vackra träbilder och tända ljus.





Lodalen hade också en glaciär men dit var det ganska långt att gå. På vägen dit hade det dessutom varit ras från bergväggen så det såg ganska kaotiskt ut på ett ställe och det var lite svårt att komma förbi. Vi tog en fika där med utsikt över Lovattnet, innan vi vände. På vägen hem stannade till vi ett lyxhotell (endast det bästa är gott nog), för att uppsöka toalett. I hotellet var verkligen mysigt, en tänd öppen spis möttes vi av i entrén. Sen stannade vi till vid affären Kari Treestad på hemvägen för att titta efter souvenirer. Jag tittade mest men köpte också ett litet gulligt troll i form av kylskåpsmagnet. Något troll skulle man väl ha med sig hem och de fanns på allting. Kort, fat, kläder, termometrar... tyvärr såg jag inga trolltavlor som jag däremot gärna ville ha, i alla fall inga som föll mig i smaken vad jag minns. På kvällen åkte jag och brodern ut på en fisketur. Regnet kom med jämna mellanrum men det var ändå en uppfriskande tur!

Torsdag
Den här dagen hade vi blivit lovade sol av meterologerna, men det såg inte lovande ut till att börja med. Efter lunch åkte vi mot Nordfjordeid och väl framme spöregnade. Det såg ut att vara en mysig ort som man gärna hade strosat i annars. Nu skyndade vi istället in i ett shoppingcenter för att kolla runt. Här hittade jag en fin kalender med vyer över Norge som jag hittade i en bokhandel. Efter en shoppingrunda blev det en fika i bilen på en plats vid hamnen. Nu syntes solen igen. På hemvägen åkte vi Panoramavägen igen för att förhoppningsvis vara med om en angenämare upplevelse den här gången. Men vi hann inte långt innan himlen öppnade sig igen. I mitten av sträckan gjorde vi ett kort uppehåll vid en liten röd vägkyrka, uppehåll gjorde lyckligtvis även regnet. När man såg ut över fjorden och över på andra sidan så kunde man se regnbågen.



Fredag
Efter lunchtid denna dag bestämde vi oss för att åka gamla Stynefjällsvägen. Det var hiskeligt brant att ta sig uppför och man undrade var det skulle sluta. Flera gånger stannade vi till för att bland annat se på utsikten och ta en kopp kaffe. Man är glad för att den heter Gamla stynefjällsvägen, som indikerar att det finns en ny, för om alla turister skulle mötas här hade det blivit kaos. Det var för det första svårt att mötas på vägarna, och här inte minst, längre upp på fjället blev det i stort sett omöjligt. På vägen upp fanns det inte direkt något som hindrade att man körde av från vägen och nerför branten, endast de gamla men ganska små stenar som var nedgrävda vid vägkanten fick stå som skydd. Visserligen var de ganska fina.
Uppe på Stynefjället var det så kargt, att man lika gärna hade kunnat vara på mars. Men det var liksom vackert på ett ödsligt sätt. Landskapet utgjordes av sten och grus, lite lite mossa, lava och vattensamlingar. Man kunde till en början inte se någon ände på detta. Som högst var här 1900 meter över havet. När vi åkt x antal kilometer på berget började det gå utför igen och då började också vegetationen komma tillbaka. Här och var sågs en björk och sen mötte vi ett stugområde (även om det var glest mellan stugorna) med väldigt fascinerande timmerstugor i gammeldags stil med gräs på taket. Men parabolantennerna som stod på vissa tak vittnade om att vi var kvar i moderna tider. Jag undrar vilka som bodde här uppe? Förmodligen var det skidmänniskor som höll till här på vintrarna för i närheten fanns även Stryn skicenter. Men för all del kanske en del finner en lockelse i att bo så pass ödsligt även på somrarna.
Efter lite om och men bestämde vi oss på hemvägen att åka till Geirangerfjorden. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse att åka färja på den fjorden, att den skulle vara en pärla bland fjordar. För det första var det en hiskelig men spännande väg att ta sig dit, en så kallad serpentinväg. Det var roligt att konstatera att bilen hade bromsar som var fullgoda. Vi stannade till vid utsikten Flydal, och vilken utsiktsplats sedan! Jag förstår att den är poppis bland turister (det var främst sådana man såg till här) Alla tidigare vyer och utsikter kändes som bortblåsta när man stod här. Ett ivrigt fotograferande blev det. Sedan åkte vi de sista hundra metrarna ned till Geiranger.



Vi hann inte gå av och titta här för färjan skulle gå med detsamma.
Färjan var mycket fin invändigt. Man kunde sitta och njuta färden på ett café med mysbelysning och samtidigt titta ut genom de stora fönster som fanns. En stund gick jag ut för att fotografera men det blåste kraftigt. Fiskmåsar flög ganska lågt och blev matade med bröd som turister kastade till dem. Rutten tog ca en timme. Alla som åkt denna färja känner antagligen till ”De sju systrarna” som är sju forsar som ligger intill varandra och som man kan betrakta längs med den här färden. Tyvärr missade jag helt och hållet dessa, men jag fick höra efteråt att de meddelat att de skulle komma via båtens högtalare.
När vi rest längs med hela fjorden var det orten Hellesylt som mötte oss i andra änden. Det lite märkliga namnet till trots så var orten ganska fin. Vi var här en kort stund och tittade innan vi åkte hem.
Den här dagen innehöll många spännande moment. Vägarna var i det mest spännande laget med sina kringelkrokar och Stynefjället var intressant på sitt vis men märkvärdigast var ändå färden på Geirangerfjorden och den mäktiga utsiktsplatsen Flydal. Missa inte Geiranger om du planerar semester till dessa trakter någon gång.


Lördag
Fredagen var vår sista heldag i Norge och på lördagsmorgonen var det således dags att ta sitt pick och pack och vända hemåt igen. Det kändes lite vemodigt samtidigt som det hade varit en innehållsrik och skön vecka med upplevelser man kände sig rätt nöjd med. Den största invändningen var naturligtvis vädret men det gick ändå inte att göra mycket åt. Vissa var något trötta och såg fram emot att få komma hem medan jag dock hade kunnat tänka mig att stanna någon vecka till. Men även hemresan såg jag framemot mycket tack vare vetskapen om vilken fin upplevelse det hade varit att åka hit med de sköna naturmiljöerna utanför bilfönstret.




Olden i solskenet

Strynefjället var det första egentliga stället som vi stannade på, då för en kort fikapaus. (Den här gången tog vi dock inte gamla Strynefjällsvägen upp, tack o lov...). En rad långa tunnlar åkte vi igenom innan vi kom hit. Typiskt nog, så hade den här dagen hade ett strålande väder jämfört med övriga, vilket ledde till en hel del stopp för att fotografera miljöerna kring exempelvis Olden innan vi tog oss upp på Strynefjället. Lom blev nästa anhalt. Detta var en by nästan helt i trä, den var mycket vacker speciellt dess stavkyrka. Det kändes som en plats värd att utforska litet mera.



I Vågå stannade vi till för en bit mat och åt på en Kro – för egen del beställde jag en sallad i ett nachoskal, det var ett jättestort skal med mycket sallad så jag blev helt klart mätt. Efter detta stannade vi också utanför Lillehammer för en paus på eftermiddan i skolskenet. Efter Lillehammer körde jag bilen en sträcka förbi Hamar och fram till ett litet ställe som hette Sand där vi tänkte göra oss av med de sista norska slantarna för köp av lite glass och godis. Någon gång efter Lillehammer och Hamar upphörde den natur som för mig känts så typisk norsk d.v.s. höga fjäll och livliga vattendrag/forsar, till att övergå i ett mer plant landskap. Innan Sand åkte vi också genom skogar och förbi små idylliska samhällen. När vi åkte genom en skog såg ut att ha varit en omfattande skogsbrand där; träden var mörka, svarta och kala och detta område sträckte sig ett stycke, det var lite sorgset att se. När vi hade hunnit fram till norska riksgränsen så kände jag en uppgiven känsla över att snart vara tillbaka i Sverige igen. Alla tallarna på båda sidorna om vägen gav en förberedelse på vad som väntade. Vägen tillbaka igenom Sverige orkar jag inte beskriva. En tall till, en till tall får sammanfatta det. Jag summerar min resa med att den gav mersmak. Det känns som att jag fick smaka på lite av vad Norge kan vara och naturen och luften kändes främjande för människan. Jag skulle gärna åka till andra fjordarna någon annan gång. Och nästa gång kanske jag dessutom vågar ta mig ett fjorddopp. Säkert finns det massor av ställen kring Norges fjordar som är riktiga pärlor, och som bara måste ses, men av någon anledning ändå inte finns med i guideböckerna. Om du som läser detta har något tips, så delge det gärna!

/Sofia
(reseskildringar@hotmail.com)

Friday, September 29, 2006

Nordfjord del 3



se inlägg längre ned för tidigare delar om resan.

Sömnig söndag
9 juli
Som tur var så förde jag anteckningar under min resa. Somliga saker kommer jag ihåg efteråt utan dessa, men inte allt, som vilka tankar som rörde sig i huvudet under resans gång. Språket som talades här var rätt intressant. Jag antar att den kallas för ”gammelnorska” som förekom i trakterna kring Olden, den klingade rätt så fint även om den inte var helt lättbegriplig. Men med lite ansträngning gick det ändå att förstå på ett ungefär vad t.ex. hyresvärden sa, de flesta övriga människor man på ett eller annat sätt mötte var ändå främst turister.
Under söndagen var alla ganska trötta efter två dagar med långt resande. Det var molnigt ute och vi gjorde en utflykt till byarna Invik och Utvik. Invik bjöd på en fin utsikt medan Utvik hade en trevlig bebyggelse. Några trevliga bekantskaper den här dagen var sex stycken får som levde precis intill en liten fors vid vårat hus. De var verkligen ena energiknippen, sällskapliga och ställde gärna upp på bild (ovan).

Eftermiddagen bjöd på spöregn och det var inte så mycket att göra åt den saken. Lite sömn på eftermiddagen var oundvikligt och man sov tungt p.g.a lågtrycket. På kvällen så gick VM-finalen mellan Frankrike och Italien, där Italien vann på straffar. Hur som helst så kändes inte VM så engagerande här som det kunde ha gjort hemma. Det var ju liksom inte för tv:ns skull som man kommit hit. Sen kändes visserligen norsk tv lite roligare än svensk, det var olika mysiga reseprogram och på morgonen gick en serie om akvarellmålning som jag såg. Svenska Skärgårdsdoktorn visades här också.
Dagen var lite småtrist och sömnig sammanfattningsvis. Jag längtade efter bättre väder och lite längre utflykter.

Måndag - Briksdalsbreen
10 juli
När måndagen inte bjöd på bättre väder när jag vaknade så kände jag mig lite rastlös. Vi hade nämligen tänkt åka till Briksdalsbreens glaciär för att vandra, men den vandringen gjorde sig ju bäst i solsken. Så förmiddagen ägnade vi åt att en shoppingtur i Stryn – Olden var inte mycket att gå i affärer, där var endast en ICA-butik och ett par klädaffärer. Så i Stryn bekantade vi oss bl.a. med några av souvenirbutikerna. Jag ville ha med mig något fint hem - kanske en lusekofta om den inte var alltför dyr. Eller varför inte ett troll, en trolltavla, folkmusik eller något annat, inte för att jag prompt skulle ha just en Norgesouvenir utan mer för att dessa saker brukar vara så fina & gedigna. Stryn hade mycket att erbjuda i souvenirväg. Just troll är någonting som är tycks vara populärt och liksom ett signum för Norge. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop men kanske finns det ett samband med naturen, fjällen och skogen. Precis som i Sverige förr i tiden då folket trodde att trollen bodde i de djupa skogarna och var varelser som man behövde hålla sig väl med för att de inte skulle ställa till med otyg. Griegs i Bergakungens sal har nog de flesta hört, är inte den där Bergakungen ett troll så säg...



Det blev inget köp den här gången men väl en intressant rekognosering. Skulle vädret fortsätta på samma vis så fanns det väldigt mycket tid för att gå runt i souvenirbutiker resonerade jag. Efter en lunch bestående av laxkotletter och potatis så började solen faktiskt att skymta fram. Vi bestämde oss då för att åka mot glaciären som låg ca 1 mil från våran by, i hopp om att vädret skulle hålla i sig.
På den korta vägen mot Briksdalsbreen hann vi också åka förbi den charmiga campingen Gryta; röda timmerstugor med halmtak precis bredvid vattnet, dessa erbjöd också internetuppkoppling.



Campingen låg förresten inte många hundra meter från vårat hus så vi hade inte gjort någon långtur precis. Men vi behövde stanna till och fotografera, campingen låg så oerhört tjusigt till och vattnet glittrade i solskenet. Tre av fyra hade ett pockande fotograferingsbehov mest hela tiden så det blev en hel del fotopauser på alla möjliga och omöjliga ställen.
Vid Briksdalsbreen var det ännu en lång bit att gå till själva glaciären som förresten har en yta som totalt är över 10 mil! Den till hör Jostedalsbreens nationalpark. Det är en av de största i norden (om inte den allra största.) Även om man av någon anledning har svårt att gå så är det inte omöjligt att faktiskt ta sig ända bort till glaciären. Här erbjuds nämligen både hästskjutsar och olika sorters bilfordon till turisterna, på de smala slingriga vägarna.
Med fikakorgen i handen planerade vi nu en vandring som skulle vara under eftermiddagen och tidiga kvällen. För sent insåg jag hur varmt det började bli, vi mötte vandrare som hade enbart linne och shorts och jag själv hade en stickad tröja och ett par vindbyxor av det rejäla slaget, vindbyxor som jag faktiskt köpt med tanke på den här vandringen. Som tur var hade jag också lite ombyte under.
Vi hade precis börjat gå på en färd som till största delen skulle vara på en grusväg med en porlande fors precis intill samt givetvis berg och grönska omkring.
Alla slags turister mötte vi, främst kineser och tyskar. Efter någon timme gjorde vi ett litet avbrott bredvid en timmerstuga och tog en fikapaus. Vi var då ungefär halvvägs.



En bit längre upp stannade vi vid den magnifika forsens källa – ett vattenfall. Det var en bro över denna som vi skulle passera förbi. Här skyndade jag över eftersom vattnet strömmade i snabb fart och gav varje förbipasserande som stannade till en riktigt ordentlig dusch. Skyndade man sig över fick man ändå några vattendroppar på sig som dock i värmen kändes välbehövliga.

Glaciären sågs ännu som en hägring i fjärran men nu var den inte så långt borta. Naturen här var så där vacker så att man fick nypa sig i armen. Olika slags blommor gav liv åt området och skänkte en skön harmoni av färger.



Så var vi äntligen framme vid glaciären. Jag tyckte synd om de eventuella turister som varit här på förmiddagen då det ännu var molnigt. Vi som kom hit på eftermiddagen hade desto mer att njuta av då den här platsen verkligen kom till sin rätt i solens strålar. Glaciären kunde ha varit Guds stora vita skägg med nyanser av djupblåa skiftningar. Några hundra meter framför den var av sand och stenblock som man först fick ta sig över innan man var framme. Glaciären var en blandning av is och snö, jag provade att ta några steg upp på den. Det var inte glashalt i alla fall men för att klättra vidare hade man behövt ha speciella spikskor. Glaciären betraktades kanske bäst på avstånd om man inte skulle ta sig upp, den var lite smutsgrå nära betraktad.
Det fanns dagsturer för de som ville klättra men för våran del kändes det inte som något måste utan det var fint att bara titta nerifrån. Alla äventyrslystna kan säkert ha behållning av en vandring men även barnfamiljer erbjöds turer under några timmar på glaciären, med guide.
Snön och isen som glittrade från glaciären och så det härliga solskenet och värmen, denna kontrast tyckte jag var spännande. Det enda som fattades här upp var någon typ av servering eller varför inte en glasskiosk. Denna dag var något av det bästa på resan faktiskt. Allt det fina som fanns att titta på under vandringen upp, gjorde att nervägen inte kändes speciellt jobbig att gå, även om vi var lite trötta.
Kvällen när man var hemma igen gick bara åt att fika och slappa, och nöja sig åt en skön dag som hade varit.

För att läsa mer om Briksdalsbreen, gå in på http://www.briksdalsbre.no/
http://www.briksdalsbreen.com/ eller en sida med härliga bilder från området:
http://www.norphoto.com/r/nor5.php

Thursday, September 28, 2006

Resan kring Nordfjord i Norge, del 2

För att läsa inledningen och del 1, se "Natur och kultur 2006"-inlägget längre ned.

Sent på kvällen den 7:e juli anlände vi till Hamars vandrarhem. Något lättade blev vi över att receptionen fortfarande hade öppet klockan 22 när vi var framme. Vikingaskeppets vandrarhem, som det hette, var som ett gult radhus byggt i två våningar. På andra sidan vägen låg en idrottshall där bl.a. tävlingar hölls när Lillehammer hade OS 1994.
Morgonen därpå gick vi upp i ottan för att äta frukost. Även detta ingick i vandrarhemspriset. Det var ett varierande utbud och det jag provade smakade gott; yoghurtar, stort utbud av pålägg med bland annat lax, frukt och grönsaker, många olika sorters bröd, kaffe och juicer. Gäster satt och pratade lågmält med varandra. Efter en god och nyttig frukost så tyckte vi det snart var dags att komma iväg; en resa på ca 30-40 mil väntade fortfarande innan vi var framme.
Förmiddagens första stopp blev i Lillehammer. Byn lever fortfarande på att de hade OS 1994 vilket står skyltat precis innan man kommer in till staden och ännu säljs också en hel del souvenirer med anknytning till de olympiska spelen. Vi hann gå en sväng på några av huvudgatorna i Lillehammer. Staden var liten och charmig, stämningen var lugn trots turister och gatumusikanter.



Färden fortsatte med en lunch i Otta. Denna ort var väl också speciell på sitt sätt men hungern gjorde sig påmind så jag hann inte se så mycket av det som var just då. Det kurrade i magen när vi letade efter en lämplig lunchrestaurang - allt var verkligen dyrt. Skulle man bara ha en hamburgare fick man lägga ut med minst sidodär 70 kronor, och då norska sådana. Till slut föll valet på en pizzeria. Inne på pizzerian var det tomt och öde på gäster. Kunde det ha med maten att göra? När vi efter en vad som kändes som ganska lång stunds väntan äntligen fick pizzorna kunde jag lättat konstatera att de smakade bra var mycket saftiga. Mätta och belåtna åkte vi sen vidare.



Gudbrandsdalen började egentligen redan innan Lillehammer (den rann sedan ut i sjön Mjösa vid Hamar) och det var här som vattendragen började löpa längs med bilvägarna, vilka glittrade i smaragdgrönt. Det såg så friskt ut och jag hade gärna tagit ett dopp om det hade funnits tid. När man körde så var det svårt att inte slita blicken från naturen runt omkring nu när den började bli så där sagolikt vacker. Förövrigt var det bra vägar att köra på, hastigheten är också mer lämplig än i Sverige, 80 istället för 90.
Landskapet härifrån var så varierande; de små byarna, husen, bergen, hela tiden något nytt och fascinerande i miljön. Vi var bara tvungna att stanna vid Dönfoss camping som låg beläget på en plats som hette Sjåp. Den här platsen var rätt så märkvärdig. Campingen hade en slags pool av speciellt utförande och denna låg alltså mitt i ”ödemarken” bland timmerstugor med grästak på. Campingen var alltså i själva verket modern, (man skymtade en och annan tv-antenn på vissa av halmtaken) men känslan var mer Kanadas vildmark. Precis bredvid poolen, som inte var någon vanlig pool, låg en fors. Dönforsen antar jag. Det gick en liten gångpassage mitt emellan denna pool och forsen så man kunde stå där och titta åt vilket håll man ville. Mäktigt! Är det någonstans jag ändå skulle vilja campa så skulle det vara den här platsen. Jag rekommenderar verkligen att stanna till här på denna ganska unika plats, om så bara för att få en glimt av forsen.



Där efter följde flera små byar, den vackra träbyn Lom bland annat.
Så småningom kom vi upp på ett mer kargt landskap. Det började regna riktigt ordentligt och temperaturen sjönk. Nu var vi uppe på fjället och det var inte så väldigt långt kvar. Men det var förvånande många och långa tunnlar som man i Sverige inte alls är van vid. Efter dessa väntade dessutom slingrande ”trollstigar” som man aldrig riktigt trodde skulle ta slut.
Men så kom vi så småningom till Stryn och sedan till Olden och huset vi hade hyrt. Vår husvärd verkade gästvänlig och visade oss runt. Här skulle man alltså bo en vecka. Utsikten från det största rummet med matbordet var slående. Fjällen, grönskan och som skrivet det gröna Oldevattnet precis utanför huset. Det kändes overkligt, och det var en känsla som satt i under hela veckan. Med spänning såg jag fram emot att få se mig om mer i dessa trakter.

Thursday, September 21, 2006

Natur och kultur, sommaren 2006

I dessa följande delar tänkte jag berätta om sommarens resemål till platserna kring nordfjord i Norge och till Paris i Frankrike. Båda dessa två resor gjorde stort intryck på mig, fast på olika sätt. De båda resemålen skiljer sig som väl många vet, mycket åt. Fjällen och fjordarna kring Norge är mera ursprunget , att hitta tillbaka till sig själv genom naturen. Världsstaden Paris å andra sidan bjöd på mycket kultur, historia, människor och mat. Stadslivet var liksom en teater där man på sätt och vis själv var deltagare i skådespelet.
Om jag ska nämna en likhet mellan de båda resemålen så är det att de båda lockar fram livsnjutaren hos människan. Visst är det också många som irrar runt och skyndar på dessa ställen - inte minst turister som vill hinna se och göra så mycket som möjligt. Men jag skulle vilja säga att många av invånarna där ändå ger intryck av att inte vilja jäkta genom livet, att man där kan finna två helt olika sätt att njuta: genom naturen och genom kulturen. Detta insåg jag för egen del i alla fall, gjordes bäst i långsam mak för att riktigt kunna insupa intrycken. Förresten - färgerna i flaggorna är också något länderna har gemensamt - tricolori - d.v.s. blått, vitt och rött.
Frånsett vissa små bedrövelser som regn när man som minst hoppades på det och andra små saker - som ju dock hör till när man reser - så var det bestående intrycket två härliga platser - bland de bästa jag har varit på - med sköna minnen som man kan plocka fram en ruskig novemberdag när man verkligen behöver det. Men det är väl också så att man framförallt vill minnas det trevliga som händer.


Norge, del 1


Innan jag var med om den här resan så var Röros den senaste platsen (och den enda tror jag?) som jag besökt i Norge. Där var jag runt -91. Intycket jag fick kunde ha varit bättre, jag hade knappt hunnit in i tonåren, jag sökte nöjen och saker som roade. Vi var där en dag i ett blåsigt och grått väder i samband med en semester i Härjedalen. En kyrka och ganska mycket sten var de bestående intrycken jag fick (även om jag sen dess sett staden på fotografier och tyckt den var speciell och vacker.)
Redan förra året kände jag ett sug efter att åka till Norge igen, jag ville ha den genuina oförstörda naturen, var obeskrivligt trött på platta landskap och närde en längtan efter en mer dramatisk natur, storslagenhet, frisk luft långt bort från storstäder och avgaser. Med hjälp av modern teknik och lite gammal traditionell envishet fann vi några veckor innan avresan en stuga att hyra alldeles intill samhället Olden.




Vid Oldevattnet

På fotot såg huset, där vi skulle bo, ut att vara beläget vid världs ände. Det visade sig, när vi kommit dit, att platsen i själva verket knappt ens tycktes tillhöra den här världen - det kändes så oförstört. Som att vistas i ett stycke av Edvard Grieg, ja helt lyriskt, vackert och skönt. Att vara så gott som omgiven av fjäll var man än vände blicken, att andas luft som var som näring - jag har aldrig andats sådan behaglig och frisk luft - och ha vyn över det smaragdgröna Oldevattnet bara ett stenkast utanför huset, det var det närmaste man kunde komma vacker poesi.

Olden och Stryn är förresten två samhällen som ligger alldeles intill varandra. Dessa små orter är belägna ca 20 mil in från kusten, vid Nordfjord. Stryn, som är något större än Olden, erbjuder också ett skidcenter där man kan åka skidor året runt, det är över huvud taget en sportig ort som satsar ganska mycket på turister i form av att erbjuda olika motionsaktiviteter och ett ganska rikt shoppingutbud för sin storlek.
Huset var fint inrett och ganska modernt. Karln som ägde stället bodde i våningen ovanpå och han och hans åldrade mor hyrde ut nedervåningen till turister, ofta flera veckor i sträck under sommaren till olika människor från hela världen. I gästboken fanns inte annat än tacksamma människor som hade haft en fantastisk vecka i en helt underbar natur (fast de beskrev det i lite mer målande och poetiska ordalag). Efter en veckas vistelse där, även om vi hade otur med vädret många dagar, så förstod jag att det inte var några överdrifter vem hade kunnat säga något annat.
Ägaren till huset hade bott vid Oldevattnet hela sitt liv. Hela livet! Han hade varit i Karlstad en gång, nämnde han på tal om Sverige. Jag förstår förresten hur hans mor som var närmare de nittio kunnat bli så gammal. Att hitta bättre förutsättningar för ett sunt liv än det här, ja då finge man nog leta. Själv kände jag ändå att jag nog inte skulle kunna bosätta mig här för evigt, det är inte ett sånt ställe som man vill ska bli vardagsmat utan mer en tillflyktsort, ett ställe att drömma om och längta till…

7 juli - vid färdens början

Resan började med att vi åkte med fullpackad bil ut i det allra varmaste sommar-Sverige, för att först styra kosan mot Oslo.
På vägen dit stannade vi och åt lunch, bestående av rödspätta, utanför Årjäng. Det var alltså inte långt ifrån gränsen mellan Sverige och Norge. Det var ett trivsamt och fint ställe att intaga lunch på, det låg beläget vid en camping och en sjö, gör gärna en paus där om du befinner dig i närheten.
Första intrycket av Norge var att det där var ungefär lika mycket tall som vid vägarna i Sverige. Men det dröjde inte länge innan ett nästan skånskt landskap gjorde sig påmint. Det var slätter och små byar och om tid hade funnits hade man gärna bekantat sig med dessa lite mera. Men vi var på väg mot Oslo för att få åtminstone en eftermiddag där och hade lite brått. Tyvärr var där också betalningsanordningar längs med vägen, som man var tvungen att stanna vid. Tydligen vanligt i Norge.

Oslo hade inte jag varit i tidigare och vi resonerade som så att Oslo nog är en stad man bör se, den lär vara trevlig. Det lilla jag sett av Oslo sen tidigare var främst Karl Johann i samband med 17:e maj.
Jag skulle vilja säga att det finaste av Oslo, av det jag hann den gången, var vägen in mot stan - det kändes som om man åkte längs med Rivieran. Solen glittrade i den gröna Oslofjorden. Och alla dessa båtar, många lyxiga sådana, guppade i vågorna. Förtrollande. Varför hade jag inte varit i Oslo tidigare? funderade jag. Och vad lite man ändå hann att se av denna Oslos Riviera, underbart är kort. Detta var en stor kontrast mot den förhållandevis kalla fjällmiljö jag skulle besöka dagen efter ca 30-40 mil därifrån.


Utsikt in mot Oslo

Aakershus är ett gammalt slott i tegel beläget alldeles intill Oslofjorden och alltså vid viken av huvudstaden. Vi gjorde ett stopp här och var av många skäl ganska trötta. Kaffe kändes välbehövligt men fikakorgen höll nästan på att blåsa bort i den starka vinden. Jag kan inte påstå att jag hann få något direkt intryck av detta slott under den tid vi var där, det var visserligen ganska vackert med grönområden omkring så jag kan förstå att det är populärt och besöks av många. På kvällen stannade vi även till vid det Kungliga slottet mitt i staden. Vi hann även med att röra oss ned på Karl Johann men mer än så såg vi inte av själva staden. Det skulle därför vara intressant att utforska mer av den.

Vi bestämde oss, efter en titt i en guidebok, att förflytta oss till Bygdö. Som jag förstår det är Bygdö en del av Oslo, som en halvö och man kanske kan jämföra den med Djurgården på Stockholm. Där var nämligen vacker natur och först kändes det som om man kommit ut på landet efter att fem minuter innan varit i storstaden. Bygdö hade nämligen små gårdar och hästar som betade i hagar. På andra ställen av denna ö fanns rikemansvillor men också Bygdö folkemuseum - ett utemuseum med gamla bevarade hus, fäbodar och små butiker allt väl bevarat. Även en gammal stavkyrka och en engelsk trädgård fanns.Vi stannade till här för att redan nu få ta del av "det gamla Norge". Kanske kan man jämföra detta med Skansen här i Sverige. En allmän trötthet, en med ryggont och en annan vars batterier i kameran tagit slut plötsligt gjorde dock att energin var lite låg och humöret inte helt på topp. Men människor klädda i folkdräkter, spelemän på fiol och flöjt piggade upp lite. Bygdö kan vara ett skönt och avkopplande alternativ för den som inte känner för att gå inne i centrum och strosa, eller kanske för att göra en picnic efter en dags shoppingrunda i stan.





Efter detta besök så åkte vi också ned mot Bygdöhamnen, där bland annat Kontiki-museet ligger. Muséet hade dock inte öppet vid tiden när jag var där. Vid hamnen var träbåtar förtöjda och ett skepp i gammal stil låg på land. Här fanns också museet Fram, med sitt stora skepp inne i själva museet.
Efter vistelsen i Oslo skulle vi åka vidare mot Hamar, för att bo där över natten innan resan skulle fortsätta mot Nordfjord och Olden...

/Sofia

Tuesday, August 01, 2006

Filosofering om reseplanering

Har hört att det finns tre steg på människans "smarthet". de i den mest korkade gruppen är de som inte lär sig av sina misstag. medelgruppen lär sig av sina misstag. och den smarta gruppen som lärsig av andras misstag. jag hör väl till medelgruppen oftast. även om jag försöker hävda att jag hör till den mest smarta gruppen så händer det lite för ofta att jag hamnar i den korkade gruppen. Men det jag försöker säga är ju att man kan vara lite smart då man planerar sin nästa resa och se tillbaka på förra årens resor och fundera på vad man gilla då och vad är det som man minns nu sådär en, två, tre eller fler år efter. när det blir många år efter resan skrattar man mest det som blev helt galet en gång. det är det man minns och de som blev som man ville har man glömt. men när man väl är på resan vill man ju att det ska bli bra. men man kan ju trösta sig med att går det galet så kommer man att skratta åt det i många år efter många år.

Att inte vara för fast i sitt eget sätt att resa är också något man kan tänka på. även om jag inte i någon händelse tycker man ska resa och göra som andra bara för att vara lika men man kan ju ändå lite försöka utveckla sitt resande för även om man gör som man vill så gör man kanske inte så som man gillar mest.... undrar om någon fatta vad jag menade???

Då jag åkte på förra årets resa hade jag läst på och trodde jag viste om varje sten och varje liten bäck som kunde vara något att se och som var uppmärkt på någon sevärdhets karta. väl på platts besökte jag bara en bråkdel av det jag viste om p.g.a. en rad orsaker. men det är bara en som jag minns så där utan att tänka efter och det jag minns bäst finns inte på någon karta eller något som en turist byrå vill att man ska kasta tid på när man kan kasta pengar på något annat.






Vi kan ta som exempel när jag var upp på laxfjället förra året. jag har varit upp på fjället en gång förr men nu fastna jag mest för denna sten(3-4meter hög o lika bred) som ser ut att rullla ner när som helst men så lätt rullar den nog inte ner. Det är tydligen ett "biologiskt" måste för alla pojkar/gubbar att försöka få den att börja rulla. under den tid jag var här så såg jag ju flera försöka, "konstigt" nog fick de inte ner den. skulle det gå att få ner den så skulle ju den redan vara nere, så varför försöka när man får reda på det med att tänka lite? Fråga två! om de skulle få en riktig fart på den så vad skulle de då göra? Tärnaby centrum finns ju rakt nedan för!!! Nåja att turister tror att de är "tanke befriad" bara för att de har semester är ju inte någon nyhet! troligtvis Artfjället och några av dess toppar som syns där bakom och det var den utsikten jag ville se och den kom jag ihåg från första gången jag var uppe. kan även nämnas att det var just denna sten som nästan alla gilla att komentera som läste min reseskildring från resan. (kan ju vara att det var i början av resan och de inte orka läsa längre)

oftast är det oplanerade som man minns. ska man då inte planera? men inte är det kul heller när man varit några hundra meter bara från något fint utan att veta om det. jag tror det är den gyllene medelvägen som är den rätta här också. lite svårt att veta var just den vägen är men man ska väl försöka det...tror jag. det fungerar bäst för mej själv. jag vill läsa lite om vad som finns i området man ska till och planera vägar lite efter det men man ska inte bestämma vägen exakt för det kommer nog att ändras helt säkert om jag kör. då menar jag inte att jag kör fel ofta utan att man hela tiden hittar något att se som man inte viste om när man var hemma och då blir en annan väg kanske ett bättre val. För mej själv är det nog också viktigt att ha en frihet på resan. man ska kunna ta en paus då man vill. jag lägger inte upp planer för att där ska jag sova utan bara att den sträckan får ta typ 2-3 dagar för att ha tid att se något på hela rutten man kör och så lägger jag upp en ny några dagars sträcka. det ska ju inte vara ett jobb att resa!

Sen så gäller det att fundera på varför man reser. Är det en "hobby resa". alltså för att fiska, vandra, klätra, fotografera eller något liknande. eller är det bara en vanlig semester resa som man vill se något annat. liksom spelar inte någon roll var man är så länge man inte här i en miljö man normalt är i. kanske men reser för att vila eller kanske man reser endast för att då se ändra plattser och hur folk på andra ställen lever. att fundera kring detta blir ju viktigt när man reser flera. hurdan resa åker man på? ska man se allt man kan se hur trött man är eller är man bara för att njuta eller bara för sin hobby. en tänkvärd tanke som jag tror många glömmer eftersom de tycker svaret är så självklar men det är inte så självklart alltid. jag tycker man kan ändra lite mellan dessa rese typer och på så vis få ut mer av sina resor.

nu tror jag att jag funderat färdigt och klar för att åka.
vi ses där ute kanske!
mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Tuesday, June 20, 2006

Fölle strand & Skagen mm, Danmark

bild: "Den gamle by"
Fölle strand vid Östjylland i Danmark besökte jag en vecka 1999. Stugan vi hade hyrt låg i byn som var belägen precis vid den här stranden. Det var en lång bit att åka innan man kom fram. Byn bestod av ganska många hus, både sommarstugor och åretruntboende. Efter att ha först ha åkt vid stranden och sen kringelkrokat oss fram genom kvarteren så var vi till sist framme. En mörkbrun stuga med omgivande höga granar och tallar på en välklippt gräsmatta var vad vi mötte. Det var som om detta hade varit mitt i skogen - man kunde väl aldrig tro att havet bara var en knapp kilometer därifrån! (om man nu inte hade åkt vid havet på vägen dit vill säga.) Men det var inte helt dumt att bo på det sättet, det var ganska så rofyllt. Stugan hade träväggar, trätak och golv i desamma (överallt trä ja, jag hade inte lyft på ögonbrynen om toaletten varit av samma slag också) men de generösa fönstren ut mot trädgården som sträckte sig från golv till tak var angenäma. De trånga sovrummen var kanske lite dystra, våningssängar och gardiner åt det vita samt brun/orangea hållet. Men allrummet/vardagsrummet var helt okej att vistas i.
Till denna utpost hade vi tagit oss genom att först bilat ned mot Göteborg några timmar för att sedan åkt färja över till Fredrikshavn, en båtresa på sisådär 2-3 timmar. Det fina med just båtturen var ur min synvinkel de enarmade banditerna (vilka den här gången inte levde upp till sitt namn och inte på hemvägen heller), då jag vann hundra kronor med råge! Jag minns det härliga rasslet då jackpotten kom. Det var kronor som jag gladeligen försökte få ned i en plastpåse och återstående mynt i ett svart pennfodral i läder, som var vad jag hade tillhands. Men jo, jag har väl i största mån kunnat hålla mig borta från dessa banditer sen dess… Förresten, tack och lov så hann man aldrig bli åksjuk under den resan trots att det böljade.

Nu var den här resan några år sedan, så jag minns inte exakt vilka vägar som tog oss från Fredrikshavn till Folle strand, men på något vis måste vi rimligtvis ha förflyttat oss. Det slående när man kommer över till Danmark är ofta det platta landskapet. Man slipper all omgivande skog. Det är minst lika underligt att komma tillbaka till Sverige och plötsligt omges av gran och tall vilket nästan känns som om man var tysk turist på besök i de ursvenska markerna bland knott och mygg och varning-för-älg-skyltar.
I Danmark fanns väldigt mycket sevärt i alla fall. Fölle strand där vi bodde, bjöd inte under dessa dagar på något höjdarbadväder men om man som jag ändå finner ro i att vistas vid havet så behövde man inte vara olycklig. Att vandra omkring bland alla stugor på kvällskvisten var också trevligt, det var stugor med varierande karaktär och man kunde lyssna på turisters snack, det var inte bara danskar och svenskar utan folk från lite olika håll i europa. ”Håll hunden i snor” upplyste en skylt oss om, inte för att vi hade hund men det fick oss att lysa upp lite. Det fanns en enda kiosk/livs som också sålde frimärken, vilka jag var i behov av att köpa…
En dag begav vi oss till Århus. Staden med sitt relativt stora utbud bjöd på bra shopping och överallt var det ”udsalg” när vi var där. Det satt mängder med folk på kaféerna kring ån som gick tvärs genom staden. Vidare besöktes "Den gamle by" – en by helt i historisk miljö som var hur trevlig som helst! Här hade jag också kunnat gå omkring länge. Det fanns små butiker, kaféer, utställningar och muséum och en å som rann igenom denna by. Det kostade en slant att gå in men var prisvärt.
http://www.dengamleby.dk/

Ebeltoft med sin fina, lite äldre stadsmiljö och sina stränder strax utanför stan var också ett sevärt inslag.
De sista avslutande dagarna besökte vi Skagen, denna pärla på Jyllands norra spets. Vem kan undgå att inte tycka om detta fantastiska strandlandskap med det omtalade ljuset, som Skagenmålarna bl.a. Kroyer, drog nytta av. Här vid toppen möts ju haven från både sidor, Skagerrak och Kattegatt, vilket gör upplevelsen lite speciell. Det blåste riktigt rejält. Här är Råbjerg Mile, vilket är Danmarks största vandrande dyn vilken förflyttar sig med vinden upp till 15 m årligen. Perfekt för måleri är denna plats, och troligtvis även fotografi… Vi hann med att vara här en underbar eftermiddag med soligt väder innan vi tog färjan över från Fredrikshavn till Sverige igen.

http://www.skagen.dk/intro.asp
Skagens konstmuséum: http://www.skagensmuseum.dk/


(fler bilder uppkommer snart!!)
/Sofia
reseskildringar@hotmail.com

Sandhammaren, Ales stenar och Backåkra


Österlen var härligt på många sätt. Vi hade hyrt in oss i ett rum i Skillinge en vecka sommaren 2003. De små fiskeorter och skånska slätter som är karaktäristisk för detta område undgår man inte att besöka givetvis. Men när jag var där var Sandhammaren en av de platser som jag upplevde som en bland de trevligaste. Ändå var dagen då vi besökte denna enormt långa strand inte tillräckligt varm för ett dopp i havet. Men det är just det, man behöver inte nödvändigtvis bada för att bege sig dit. Det går an att bara sitta och njuta en kopp kaffe eller lite flädersaft, en bulle eller en spettekaka (om man så vill) och dra in doften av tång, lyssna till vågor som sveper in mot land. Man kunde traska omkring sandalerna hur långt man ville. På sandhammaren fanns också en fyr, som verkar vara lite berömd för de som är insatta i fyrar/båtliv. Fyren som symbol är ganska intressant, den lyser upp din väg och visar din väg… Sandhammaren är en av Sveriges finaste badstränder. En plats att tillbringa hela dagar vid.Och ljuset, det påminner nästan lite om det vid Skagen. Kanske ta med sig penslar och akvarellfärger?
http://www.sydsverige.dk/?pageID=231



En annan dag besökte vi fiskeläget Kåseberga och Ales stenar. Det sistnämnda ligger uppe på en kulle i just Kåseberga. Det hav av röda vallmoblommor som täckte dalgångarna kring Ales stenar var iögonfallande. Speciellt en dag då solen lyste med sin frånvaro. Grusvägen upp mot sevärdigheten var lite jobbig att gå, tyckte somliga. Jag säger att den var väl värd besväret i alla fall. Men man kanske inte behöver välja träskorna just den dagen man ska hit. Väl däruppe är utsikten fantastisk och glöm inte picnickorgen (samt kameran!). Vi glömde inget (den här gången i alla fall...)

Dessa fascinerande Ales stenar vet ingen med säkerhet vad de har haft för historisk betydelse. De kan tyckas vara lite av ett svenskt stonehenge. Det spekuleras i att det skulle kunna ha varit en gravplats eller en uråldrig almanacka. Stenarna har haft olika geometriska, geografiska och astronomiska betydelser och själva namnet Ale kan betyda alltifrån kultplats, åsrygg, tempel, helgedom till det mera lite fantasilösa ”stenarna på den höga åsen” . Men det kan också vara ett namn på en viking som begravdes bland stenarna. Kanske finns det ännu fler tolkningar? Ur mytologisk synpunkt är de intressanta då de nordiska gudarna Heimdall, fruktbarhetsguden Ing-Frö, Balder och Ull sägs ha haft betydelse för platsen. Uppifrån Ales stenar hade man utsikt över havet på båda sidor, vid den ena sidan stupade det rakt ned mot havet. Är det förresten inte konstigt att man går från att som barn tycka att utsikter var plågsamt tråkiga oväsentligheter – att bara vilja vidare till stranden/staden/nöjesfältet vilket de vuxna inte var lika förtjusta i – till att tycka att en utsikt mycket väl kan vara höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) på en resa. När kom vändningen kan man undra? Eller gick det successivt? För min del är det inte alls omöjligt att vändningen kom just här i Kåseberga, att det var då jag började uppskatta utsikter på allvar. Tack vare Vallmon kanske? Nu verkar det som om jag aldrig tröttnar på höjder. Men själva vyn ska vara ut mot ett varierat landskap, eller ett hav.


För info och bilder se: http://www.zwoje-scrolls.com/as/index.html
En artikel i SvD: http://www.svd.se/dynamiskt/livsstil/did_10337505.asp
Backåkra i Hagestads naturreservat är också värd ett besök. Stället ägdes av den berömde Dag Hammarskiöld (tidigare FNs generalsekreterare). Idag verkar hans gård, som han i själva verket aldrig hann bo i, som muséum där de visar fotografier, möbler och konst som han fick under sina olika resor. Själv var jag visserligen aldrig inne på muséet, (som kostade några tior) jag hade ärligt talat knappt en uppfattning om vem mannen var. Däremot tyckte jag om att gå runt i det fina naturreservatet och fota blommor. Så här i efterhand när jag känner till lite mer om Dag Hammarskiöljd och dessutom har läst hans bok Vägmärken, så skulle jag även gärna se muséet. Längre bort har Hagestads naturreservat långa sanddynor för den som vill gå en bit till fots. Backåkra besöks av flera tusen människor från hela världen. I dessa tider kan man även passa på att fira midsommar där. Man brukar anordna speciellt för denna högtid med dans kring stången och picnic i gröngräset.
I övrigt tror jag att de här vägarna kring Backåkra, både kuperade och böljiga, skulle vara som gjorda för (och mysiga) att cykla på, för att riktigt få ut den bästa upplevelsen av detta landskap.

Se bilder från Backåkra: http://www.bildkojan.se/bildbyra/index.asp?catID=46
Engelsk biografi om Dag Hammarskjöld:
http://nobelprize.org/peace/laureates/1961/hammarskjold-bio.html
Några ordspråk av densamme…:
http://www.livet.se/ord/källa/Dag_Hammarskjöld
/ Sofia
reseskildringar@hotmail.com

Sunday, April 30, 2006

Salamajärvi nationalpark

Jag besökte området på midsommar 2005. jag hade länge tänkt åka dit eftersom det är ju lite skamligt att inte besökt den nationalpark som liggen närmast mitt hem. Tyvärr var jag lite sent ute eftersom jag hade svårt att besluta mej för att åka eller inte. att köra 100km för att sitta i regnet är ju lite galet eftersom det var fint hemma men jag åkte ändå till sist. Jag behövde rensa tankarna och så var det ju bra att rekognosera lite för längre besök i fall jag skulle gilla området. Och så klart jag gilla den. det var ett toppen område men ligger tyvärr lite avlägset även om det är närmast. kanske det är någon mental spärr hos mej men det känns längre bort än det är.
Salamajärvi nationalpark är finns på Suomenselkäs karga och vackra vattendelarområde. Man kan säga att det är nästan mitten i Finland(fel hur man än mäter men det känns så). Detta vida och obebodda område är framför allt känt för sin mångsidiga myrnatur och sin ödemarksfauna. Nationalparken har också urskogar, som bevarats i naturligt tillstånd och lugna skogssjöar. Terrängen varierar mellan vida mossar med sina moskogsholmar och steniga tallmoar. Ställvis övergår stenigheten i enhetlig blockjord. Stenigheten är något värsta jag träffat på eftersom det är mossa över hålen mellan stenarna och det är lätt att bryta benen här. på grund av mossan så kan man säga det är mjukt att bryta benen här.


Man kan kalla den för "Myrarnas nationalpark". Salamajärvis natur består främst av myrnatur. Eftersom( eller på grund av) det är ett vattendelarområde så är höjdskillnaderna små och vattnets strömning finns nästan inte (även om det på kartan visar en fors i parken) och därför är rikligt med myrar. Nationalparken karakteriseras av stora, öppna och trädfattiga mossar, men parken har även ett representativt urval av andra sorters myrar. På de markerade lederna är det lätt att bekanta sig med den mångsidiga myrnaturen som inte på något vis är sällsynt i Finland. de markerade lederna tycker jag är dåligt planerade eftersom man inte kan gå en runda annat än på några få ställen utan det blir att gå och vända och gå tillbaka samma väg.

Den mest betydande av nationalparkens myrar är Heikinjärvenneva . Från naturtornet vid dess kant kan man observera nationalparkens många vadararter, av vilka de mest allmänna är enkelbeckasinen, grönbenan, brushanen, gluttsnäppan och dvärgbeckasinen. Vid mossens gölar häckar flera and- och måsarter. Även tranan och sångsvanen har gjort sig hemmastadda på nationalparkens myrar. Med en tubkikare kan man följa med sädgåsens liv på mossen.
både i nationalparken och speciellt i det närliggande Salamanperä naturreservat finns det även fina naturskogar. Nationalparkens mest representativa skogsnatur är Koirajokis urskogsområde i parkens norra del, som skyddats genom Forststyrelsens eget beslut redan från början av 1900-talet.

Med god tur kan man vid myrarnas randområden träffa på en skogvildsren som återinförts till området.även jag hade turen att få se en och höra flera under min korta besök här. Skogsvildrenen dog ut ur Finlands natur för flera decennier i början på förra århundradet. Av de två tjurarna och åtta korna som år 1979 flyttades till Salamajärvi nationalpark från Kuhmo har det växt upp ett skogsvildrenbestånd i Suomenselkä på över 1000 individer.

Även spår av järven är nuförtiden en bekant syn i nationalparken. Man har flyttat järvar från norr till Salamajärvi på 1990-talet. Vargar rör det sig på området endast sporadiskt. Däremot är det mera sannolikt att se spår efter en älg, eller rentav det kronprydda djuret själv, eftersom älgarna trivs i nationalparkens frid.

Under de senaste åren har det gjorts restaureringsarbeten i nationalparkens skogar och myrar. Områdets skogar var till största del i ekonomiskogsbruk innan nationalparken grundades, medan myrarna däremot i större utsträckning är i naturligt tillstånd.
På momarkernas ensidiga, odlade tallskogar har man berett utrymme för lövträd genom hyggesbränning. Nationalparkens få skogsdikade myrar har återförts till naturligt tillstånd genom att avverka en del av trädbeståndet och täppa till dikena, för att återfå myrens ursprungliga växtlighet.


Bilderna är från Koirajärvi.
Själv besökte jag koirajärvi och vägen dit var en lång och grus som var nästan omöjlig att mötas på eftersom kanterna var så mjuka att man riskera att sjunka ner vid möte. att jag mötte alla midsommarfirare gjorde saken inte bättre. det är tydligen ett ställe där många naturvänner firar midsommar i tält men också i husvagn. jag tror att jag skulle trivas här en midsommar. jag hade en skön vandring här även om den var kort och spännande pga åsk o regnskurar som kom och gick men de missade mej så jag fick gå torr.

jag ska helt klart besöka området snart igen men då provar jag besöka den västra ändan och besöka själva Salamajärvi och kanske vandra längs den till Heikinjärvenneva och tyvärr helt i andra ändan än de riktiga urskogarna finns.
(Salama - järvi = blixt - sjö)

/ johnny reseskildringar@hotmail.com

Saturday, January 14, 2006

Mölle, Kullensfyr & Klitterhus samt besök i Hamlets boning











I den här skildringen tänkte jag berätta om några ställen som jag besökte under en Skåneresa under 2004, några platser som gjorde speciellt intryck på mig. Tidigare under resan besökte vi också miljön där Edvard Persson sjöng att han bott vid en landsväg i hela sitt liv, Fredriksdahl, Helsingborg och andra ställen i västra Skåne. Jag kanske får anledning att återkomma till dessa platser senare i en uppdatering av den här skildringen...

En dag i slutet av veckan beslöt vi oss för att åka över till Helsingör. Det var ett sent beslut för vi visste inte innan hur otroligt vackert det var att åka längs med vägarna vid stränderna med en klarblå himmel ovan huvud och med solen glittrande på böljorna. Tyvärr minns jag inte riktigt vilka vägarna vi åkte var mer än att de löpte just i närheten av havet och nära Helsingör. Hade vi haft vädret med oss och känt till hur vackert det var så hade vi säkert besökt det redan tidigare. Detta var nog den härligaste dagen på veckan, för resan hade tidigare mest bjudit på
regn och vissa stunder kände jag mig helt enkelt lite disträ.
















Först Danmark så. Resan utgick från Helsingborg. Efter en stekande het tur över med färjan från Helsingborg till Helsingör så tänkte vi först besöka det anrika slottet Kronborg. Mina minnen från detta besök är lite vaga bland annat p.g.a. av den alltför påträngande värmen, som jag inte var helt ensam över att klaga om. Jag minns att det var en stor grusparkering fullt med bilar och att det tog en stund innan vi hittade en plats. Sedan fick man gå ett stycke innan man kom fram till slottet. Slottet hade ett magnifikt läge precis bredvid sundet och omgavs även av en vallgrav. Det fina och dekorativa var alla utsmyckningar på slottsväggarna i form av bland annat grekiska (?) gudar och andra fiktiva och riktiga personligheter. Slottet är väl kanske i dag framför allt vida känt för att William Shakespeares Hamlet utspelades just här!



















Inne på slottsgården höll de på med att bygga eller rusta upp en scen så det var lite svårt att ta sig fram. Just då tänkte jag inte så mycket på den litterära kopplingen till detta slott, det är först i efterhand då jag kommit att uppskatta Shakespeare (bilden ovan) lite mer och nu tycker jag det är trevligt att ha varit på just det ställe där Hamlet utspelade sig. Visst skulle jag vilja åka dit igen. Det är nog inte omöjligt att de har spelat pjäser av Shakespeare där på slottsgården även fortsättningsvis, synd bara att vi inte hann stanna och se någon av dem. Dessutom var det som sagt äggsteks-hett, och vi körde så småningom vidare.
Mer fakta på: :http://customdesign.se/cityguide/turistinfo/kronborg/index.html

Några dagar tidigare på den här Skåneresan gjordes bland annat ett besök på Klitterhus utanför Ängelholm. Den här dagen var vädret dock inte vad man hade önskat, tunga blygråa moln på himlen och regnet hängde i luften. Det var definitivt ingen dag på stranden. Ändå hittade vi dit på något vis, vi åkte på några småvägar och så plötsligt där var Klittershus. Tallar omgav parkeringen. Detta var världens ände. Jag såg på den ljusa träbyggnaden och tyckte det var något bekant över denna miljö, både byggnaden och stranden. Polletten föll så sakteliga ned. För det var här som en utav berättelserna i filmen ”Fyra nyanser av brunt” hade utspelats, en film som jag sett redan ett halvår tidigare. Den som handlade om ett par som just drev den här restaurangen och hotellet, men som kom att glida allt mer från varandra. (bl.a. en perfektionistisk roll med Schyffert i huvudrollen) och om en liten trädocka.















Jag minns inte exakt hur min sinnesstämning var då, förmodligen lite grubblande, men på nåt sätt var det njutbart att vara här ändå. Kanske tack vare det här liksom mulna vädret som gjorde att man kunde bara kunde grubbla ifred och inte ta på sig nåt slags "strand o vackertväder humör". Den grå himlen gav en ödesmättad känsla åt detta besök, som visserligen var kort men där jag ändå kunde ta en del foton som jag då kände mig rätt tillfreds med...
Klitterhus med mycket vackra bilder finns att beskåda på: (http://www.klitterhus.com/)


Desto skönare väder var det den dag då vi besökte Mölle och Kullens fyr. Nu sviker minnet mig lite så jag minns inte exakt hur vi åkte dit, men med utgångspunkt från orten Klippan där vi bodde så åkte vi gissningsvis någonstans mellan tre och sju mil innan vi var framme. Mölle beläget på Kullahalvön bjöd på en del trevliga intryck och jag mindes bland annat gässen som strövade fritt, gässen som ju förövrigt nästan känns lite synonymt med Skåne som den gåsapåg som Edvard Persson sjöng att han var och de trivsamma smått överraskande vägskyltar som signalerar varning för gäss på olika håll. Det första vi gjorde i Mölle var att besöka hamnen. Mindes att det blåste litegrann. I gröngräset, precis bredvid havet, där fiskenäten också stod och gässen nyfiket kvackade omkring satte vi oss med vår fikakorg. Mölle är annars ett område med exklusiva hus – det känns både gammeldags och välbevarat - och det är så vitt jag vet också känt som spa och kurort. Här var också en av de första platserna där både män och kvinnor badade – samtidigt på badstranden. Något som vid den tiden ansågs mycket skandalöst. Men en gammal Brandstation och fiskenäten samt gässen i gröngräset gjorde Mölle till en riktigt trevlig plats.


Efter en fika med sollapande reste vi oss för att åka uppåt mot Kullens fyr. Om detta ställe visste jag föga, men det därifrån skulle man kunna se utöver havet i flera vädersträck. Det visade sig dock vara en bit att åka. När vi åkt på slingrande bilvägar och var högt uppe på bergen så insåg jag just hur skön utsikten var över Mölle, slätter och inte minst över havet...














Vidare gick färden in bland träd och skogsmiljö innan man var högst uppe. Det var en slant i inträde där, så det blev en viss köbildning och när vi kom dit upp så vimlade det av turister, ganska många kom från utlandet t.ex. tyskar och engelsmän. På väg upp mot berget eller ”kullen” såg vi en del skyltar som varnade för att gå för nära branterna. (Tydligen har en del varit en smula obetänksamma vilket fått konsekvenser…) Väl uppe på berget så fläktade vinden rätt så bra. Jag minns även en liten stuga högst där uppe, i lä mot några träd visserligen, men ändå, tänk att ha sommarstuga just där.
Det var inte speciellt svårt att gå omkring uppe på kullen, inte så brant utan att man kunde gå upp och ned utan problem eller också kunde man bara sitta där och njuta… I husen intill fanns även kiosk, restaurang och jag åt en mjukglass som smakade mycket bra.
Vidare var där givetvis också fyren som man kunde gå upp i. Kullens fyr är faktiskt Sveriges högst belägna sjöfyr med en höjd av 78.5 m.ö.h. till fyrljuset, den är också känd som skandinaviens mest ljusstarka fyr.
/Sofia reseskildringar@hotmail.com
Mölle:
http://www.hoganas.se/standard.asp?id=887

Historia kring Kullens fyr:
http://www.hembygdshistoria.se/kullens/fyren.htmmer historia om Kullens fyr: http://www.fyr.org/Kullen.htm



Sunday, January 08, 2006

Leivonmäki Nationalpark

Hade kört genom kraftig åska och regn men som tur var så kom jag ur det värsta. det var kväll och nästan mörk pga de mörka tjocka molnen. Jag kom till Leivonmäki by körandes mot norr efter väg Riks4 eller E75 som den också heter. Platsen kan i stort beskrivas som 30km söder om Jyväskylä mitt i Finland, på bredden i alla fall. Nåja nog om det men i byn svängde jag mot väster och mot parken. det var bra ut skylltat och man kunde inte köra fel (jo om man försöker så kanske det går). jag stanna vid Haapasuo och det var inte mycket annat än sova än stund, jag gick bara lite runt för att se vad jag kommit till för ställe men rätt snart kröp jag ner i sovsäcken. jag hann inte mycket mer än somna fören regnet hunnit ifatt mej. det var inte något litet regn utan det dundra nästan öronbedövande på taket. fundera om sovsäcken hade gjort större nytta om jag slängt upp den på taket för att dämpa ljudet. man behövde den inte för värmen för det var helt lagom värme att sova.

På morgonen regna det ännu och jag sov lite till ända tills jag börja bli lite orolig av mej. jag hade inte lust att sova mera. koka kaffe och åt i regnet och till slut minska regnet så jag beslöt att börja gå i regnet. jag hann inte mer än 1km fören det sluta. jag gick på myren Haapasuo och troligt vis heter den lilla "sjön" det också eller något liknande. sjö är väl lite fel namn för det var liksom en vattensamling som inte ännu är igenväxt på myren. fint var det men inte så fint att fota pga vädet. Det är runt denna "sjö" som några av de vanligaste myr bilder är tagna i finland. Tyvärr tog jag inte någon bild här så jag kan inte visa hur det ser ut. jag kunde då inte tro att jag skulle skriva något om plattsen. Stigen jag går efter gå längs kanten på ett område som är förbjudet att gå i på sommaren för alla låta fålglar ruva ifred. Det hörs att de får vara ifred för det hörs på långt håll vilket fågel liv det är där. måste finnas en massa olika typer. det finns nog upp en lista på fåglar som var där förra året med den listan minns jag nu inte såklart.


Efter jag gått den naturstigen som den kallas gick jag en bit på den fina åsen jag sovit på. PÅ andra sidan den lilla vägen men lite längre fram hitta jag denna sjö som jag visar bilden på. Sär fanns en nybyggt toalet och brasplats. Man kunde ju tro att en sådan morgon skulle det vara lungt och nästan inte något folk alls i farten men så var det inte. det kom och gick någon bil nästan hela tiden. Både turister och ortsfolk. Det var bärplockare också i farten och kanske svamp plockare.

Jag flytta mej med bil 6-7km mot norr till Selänpohja. Där var en lägergård och där kan man väl få bo om man vill och kanske lite information om man vill. Någon buss var där också så folk besöker nog plattsen. jag kolla bara lite på en tavla och börja gå längs den större sjö kanten som är en vik av Rutajärvi eller Kirkoselkä(konstigt namn på sjö men). Åsen heter Joutsniemi. Sen efter att gått någon kilometer som kom jag upp på samma ås jag sovit på men det var ju mot söder en bit. Jag gick längs åsen mot söder och den går ut u sjön så det är vatten på båda sidot och mycket fint. varmt och skönt. Åskan mullrar och några regndroppar kommer och jag är nog rätt säker på att snart blir jag våt. Ibland kommer solen också fram. Härifrån är bilden tagen då, hela åsen ser lika ut så det var i sådan miljö jag gick och sen var det bara att vända och gå samma stig tillbaka. Jag kom på att det går att gå ner vid vatnet också så jag gick där på tillbaka vägen. sen gick jag rakt till bilen och åkte min väg. Det var väl enkel väg ut till udden ca3km mätt fågelvägen på karta. Jag körde sen med bil vägen upp genom Rutalahti och kom till storavägen i Viisarimäki.


Allmänt om parken lite också. Det har funnits bosättning i Leivonmäki redan under den förhistoriska tiden. Nära Rutajärvis strand finns det två boplatser från stenåldern och i Harjulahti nära nationalparken har det funnits bosättning under bronsåldern, möjligen även tidigare Första gången har en stadigvarande invånare i Leivonmäki nämnts år 1544. invånarna fick sitt levebröd förutom från jakt och fiske också genom svedjebränning. Leivonmäki hade 15 invånare år 1550 Efter andra världskriget torkades Kivisuo mosse för produktion av bränntorv. Torvproduktionen avslutades redan år 1954, men som följd av den fick området bl.a. vägar, elektricitet och telefonlinjer. För arbetarna byggdes det även hus på Kivisuo och i Selänpohja. I Selänpohja finns nuförtiden ett kurscenter, i vilket man kan hyra inkvarterings- och skolningsutrymmen. I Selänpohjas byggnader ligger även nationalparkens naturstuga vilket jag nog missa helt även om jag viste att där fanns ett informaions hus, lite synd! En nationalpark fick man i Leivonmäki 1.3.2003, 27 år efter det första förslaget. Leivonmäki nationalparks mest karakteristiska drag är naturens och landskapets mångsidighet. Nationalparken består av två delar som skiljs åt av Rutajärvi som är en karg sjö. stränderna på Syysniemis sida är mycket steniga men så långt var jag inte utan bara läste om det och såg det på håll

I parkens norra del finns ett enhetligt skogsområde. Skogsområdet domineras av rätt karga, talldominerade moskogar. Ställvis finns det även äldre granskogar och skogar med rikligt med gamla lövträd. Den kuperade terrängen livas upp av små tjärnar med källor, sjöar och myrsänkor. I den västra delen höjer sig området till en ås, Joutsniemi ås till parkens södra del. Från Joutsniemi breder utsikten ståtligt ut sig över Rutajärvi.

Den södra delen domineras av Haapasuo(där jag sov) som är södra Mellersta Finlands mest betydande mosse i naturtillstånd. Haapasuo är ett viktigt skyddsområde för fågelfaunan och myrvegetationen. Åskedjan väster om Haapasuo, Haapasuonharju är som en landskapsväg genom nationalparkens södra del. Från vägen som går längs åsen kan man beundra den vida mossen som breder ut sig nedanför. Haapasuonharju är också känd för sin goda lingonskörd.

Även om parken var mycket ny så var jag mycket nöjd med att ha besökt denna platts. Hit kommer jag säkert fler gånger. Kanske bara stannar här på väg ner till södra finland eller varför inte bara annars åka hit. Det kommer säkert att byggas ut mycket här på den närmaste tiden. Så som vindskydd och liknande. det byggdes här då jag var här. men bara små och till naturen inpassade hus som det ska vara.

/ johnny reseskildringar@hotmail.com

Sunday, January 01, 2006

Valkmusa nationalpark.

Finns i södra Finland, närmaste stad är Kotka. Man kan säga mitt mellan huvudstaden och Ryska grännsen. Den är lite svår att hitta om man har inte har en mycket bra karta med. Kanske de får upp bättre skyltar snart. En del orsak var väl att det var mörkt och lite regn i luften när jag leta efter den men jag bruk också ha lätt att hitta så jag kan tänka mej att många inte hittar alls. Att köra Kuninkaantie från Pytttis är ett tips om det är ljust och man vill köra lite grusväg. den är en fin liten väg. Dock gör det risken att köra galet mycket större. Kuninkaantie eller Kungsvägen(på svenska) är något att åter komma till sen har jag för mej. Under medeltiden körde postdiligensen längs denna väg. Kungar och Tsarer har färdats längs den sen 1300talen mellan Oslo och S:t Petersburg.

Själv kom jag till nationalparken i mitten av juli en natt (2005). som sagt var det lite regn i luften och det börja regna mycket efter att jag hittat parkeringen. Jag hade ju tänkt ta fina bilder från myren när solen stiger upp på andra sidan. Så jag ändrade planerna och kröp ner i sovsäcken en stund. När det väl var morgon slutade det regna och jag började gå runt den naturstig som finns. jag fattade inte riktigt vad som fanns att se. en bra stig var det och man kunde gå lätt. den gick till en början ut på en blötmyr en sväng och sen mot lite stabilare mark. väl på fast mark igen fanns ett fågeltorn av rätt normal model. bilderna är från stigen före tornet och andra är uppifrån tornet.



Något att se på från tornet fanns inte vad jag såg men tornet användes av många fåglar som spaningsplatts och de satt där och spana även om jag var där. hellst var de nog bakom ryggen på mej och att rikta en kamera mot dem gick inte. Jag läste i gästboken om folk som hade varit där och det var mycket fågelskådare som besöker den. sen gick jag vidare. flera gånger såg jag några djur springa på stigen före mej. mest sork och någon groda men även fåglar. Stigen gick på lite hårdare underlag som var lite som en stenröse med tjock mossa över och det gick lite både upp och ner. Växtlighet fanns där också över stigen på sista biten så jag var våt från midjan ner, men sånt hör till i naturen och det blev till byxbyte vid bilen under tiden jag koka mitt morgon kaffe.

Men jag var nog besviken av mitt besök. Jag var nog säker på att hit ska jag aldrig komma fler gånger. vist var naturen fin men jag har aldrig varken före eller efter varit besviken av en nationalpark. Jag vet om flera ställen som har mycket mera att ge som inte är någon nationalpark eller har någon annan ? skydd eller vad man ska kalla det? kan vara att eftersom jag är hem från ett ställe med en massa liknande områden så ser jag inte det speciella.

Valkmusa nationalpark grundades 1996 och är 1720ha stort. delat så att nästan halva finns enbit ifrån och den heter Munasuo eller Äggmossen på svenska. Jag har nu efter läst att där finns flera sällsynta fåglar och den hotade fjärilsarten Rödpudrad lövmätare (är parkens symbol) och mycket andra fjärilar som jag inte ens vet om att finns.

Så jag måste väl dra slutsatsen att jag inte var naturkunnig nog för att besöka denna platts. Så med en bra grundkarta över området så man kan gå runt där (finns inga utmärkta stigar ännu utöver den jag gick) och lite mera kunskap så måste jag nog besöka den ännu en gång för att kunna vara säker på att jag aldrig ska komma hit igen. Sen finns ett berg i andra ändan med sina ynka 69 möh.

/ johnny reseskildringar@hotmail.com