Thursday, July 12, 2007

Dubrovnik – Adriatiska havets pärla





(Montenegro och Kroatien del 2)
På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret.

Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden.
Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.






Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.





Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.





Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle
kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring,
i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.





När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

/ Sofia


Wednesday, July 11, 2007

Utflykter och avkoppling i Montenegro (del 1)




I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni
i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien.
Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07).  Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.)

Tisdag
Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck.
Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig.

Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.







Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.



Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket.
På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa.
Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. )

Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

/ Sofia


Paris (del 4) - Konst, Notre dame och Disneyland




Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan
påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla.
Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.






Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.





Måndag

Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.




När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt.
Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”. (bild)




Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket.
Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse





Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan.
I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt.
Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.

/ Sofia