Nordfjord del 3

se inlägg längre ned för tidigare delar om resan.

Sömnig söndag
9 juli
Som tur var så förde jag anteckningar under min resa. Somliga saker kommer jag ihåg efteråt utan dessa, men inte allt, som vilka tankar som rörde sig i huvudet under resans gång. Språket som talades här var rätt intressant. Jag antar att den kallas för ”gammelnorska” som förekom i trakterna kring Olden, den klingade rätt så fint även om den inte var helt lättbegriplig. Men med lite ansträngning gick det ändå att förstå på ett ungefär vad t.ex. hyresvärden sa, de flesta övriga människor man på ett eller annat sätt mötte var ändå främst turister.
Under söndagen var alla ganska trötta efter två dagar med långt resande. Det var molnigt ute och vi gjorde en utflykt till byarna Invik och Utvik. Invik bjöd på en fin utsikt medan Utvik hade en trevlig bebyggelse. Några trevliga bekantskaper den här dagen var sex stycken får som levde precis intill en liten fors vid vårat hus. De var verkligen ena energiknippen, sällskapliga och ställde gärna upp på bild (ovan).

Eftermiddagen bjöd på spöregn och det var inte så mycket att göra åt den saken. Lite sömn på eftermiddagen var oundvikligt och man sov tungt p.g.a lågtrycket. På kvällen så gick VM-finalen mellan Frankrike och Italien, där Italien vann på straffar. Hur som helst så kändes inte VM så engagerande här som det kunde ha gjort hemma. Det var ju liksom inte för tv:ns skull som man kommit hit. Sen kändes visserligen norsk tv lite roligare än svensk, det var olika mysiga reseprogram och på morgonen gick en serie om akvarellmålning som jag såg. Svenska Skärgårdsdoktorn visades här också.
Dagen var lite småtrist och sömnig sammanfattningsvis. Jag längtade efter bättre väder och lite längre utflykter.

Måndag - Briksdalsbreen
10 juli
När måndagen inte bjöd på bättre väder när jag vaknade så kände jag mig lite rastlös. Vi hade nämligen tänkt åka till Briksdalsbreens glaciär för att vandra, men den vandringen gjorde sig ju bäst i solsken. Så förmiddagen ägnade vi åt att en shoppingtur i Stryn – Olden var inte mycket att gå i affärer, där var endast en ICA-butik och ett par klädaffärer. Så i Stryn bekantade vi oss bl.a. med några av souvenirbutikerna. Jag ville ha med mig något fint hem - kanske en lusekofta om den inte var alltför dyr. Eller varför inte ett troll, en trolltavla, folkmusik eller något annat, inte för att jag prompt skulle ha just en Norgesouvenir utan mer för att dessa saker brukar vara så fina & gedigna. Stryn hade mycket att erbjuda i souvenirväg. Just troll är någonting som är tycks vara populärt och liksom ett signum för Norge. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop men kanske finns det ett samband med naturen, fjällen och skogen. Precis som i Sverige förr i tiden då folket trodde att trollen bodde i de djupa skogarna och var varelser som man behövde hålla sig väl med för att de inte skulle ställa till med otyg. Griegs i Bergakungens sal har nog de flesta hört, är inte den där Bergakungen ett troll så säg...



Det blev inget köp den här gången men väl en intressant rekognosering. Skulle vädret fortsätta på samma vis så fanns det väldigt mycket tid för att gå runt i souvenirbutiker resonerade jag. Efter en lunch bestående av laxkotletter och potatis så började solen faktiskt att skymta fram. Vi bestämde oss då för att åka mot glaciären som låg ca 1 mil från våran by, i hopp om att vädret skulle hålla i sig.
På den korta vägen mot Briksdalsbreen hann vi också åka förbi den charmiga campingen Gryta; röda timmerstugor med halmtak precis bredvid vattnet, dessa erbjöd också internetuppkoppling.



Campingen låg förresten inte många hundra meter från vårat hus så vi hade inte gjort någon långtur precis. Men vi behövde stanna till och fotografera, campingen låg så oerhört tjusigt till och vattnet glittrade i solskenet. Tre av fyra hade ett pockande fotograferingsbehov mest hela tiden så det blev en hel del fotopauser på alla möjliga och omöjliga ställen.
Vid Briksdalsbreen var det ännu en lång bit att gå till själva glaciären som förresten har en yta som totalt är över 10 mil! Den till hör Jostedalsbreens nationalpark. Det är en av de största i norden (om inte den allra största.) Även om man av någon anledning har svårt att gå så är det inte omöjligt att faktiskt ta sig ända bort till glaciären. Här erbjuds nämligen både hästskjutsar och olika sorters bilfordon till turisterna, på de smala slingriga vägarna.
Med fikakorgen i handen planerade vi nu en vandring som skulle vara under eftermiddagen och tidiga kvällen. För sent insåg jag hur varmt det började bli, vi mötte vandrare som hade enbart linne och shorts och jag själv hade en stickad tröja och ett par vindbyxor av det rejäla slaget, vindbyxor som jag faktiskt köpt med tanke på den här vandringen. Som tur var hade jag också lite ombyte under.
Vi hade precis börjat gå på en färd som till största delen skulle vara på en grusväg med en porlande fors precis intill samt givetvis berg och grönska omkring.
Alla slags turister mötte vi, främst kineser och tyskar. Efter någon timme gjorde vi ett litet avbrott bredvid en timmerstuga och tog en fikapaus. Vi var då ungefär halvvägs.



En bit längre upp stannade vi vid den magnifika forsens källa – ett vattenfall. Det var en bro över denna som vi skulle passera förbi. Här skyndade jag över eftersom vattnet strömmade i snabb fart och gav varje förbipasserande som stannade till en riktigt ordentlig dusch. Skyndade man sig över fick man ändå några vattendroppar på sig som dock i värmen kändes välbehövliga.

Glaciären sågs ännu som en hägring i fjärran men nu var den inte så långt borta. Naturen här var så där vacker så att man fick nypa sig i armen. Olika slags blommor gav liv åt området och skänkte en skön harmoni av färger.



Så var vi äntligen framme vid glaciären. Jag tyckte synd om de eventuella turister som varit här på förmiddagen då det ännu var molnigt. Vi som kom hit på eftermiddagen hade desto mer att njuta av då den här platsen verkligen kom till sin rätt i solens strålar. Glaciären kunde ha varit Guds stora vita skägg med nyanser av djupblåa skiftningar. Några hundra meter framför den var av sand och stenblock som man först fick ta sig över innan man var framme. Glaciären var en blandning av is och snö, jag provade att ta några steg upp på den. Det var inte glashalt i alla fall men för att klättra vidare hade man behövt ha speciella spikskor. Glaciären betraktades kanske bäst på avstånd om man inte skulle ta sig upp, den var lite smutsgrå nära betraktad.
Det fanns dagsturer för de som ville klättra men för våran del kändes det inte som något måste utan det var fint att bara titta nerifrån. Alla äventyrslystna kan säkert ha behållning av en vandring men även barnfamiljer erbjöds turer under några timmar på glaciären, med guide.
Snön och isen som glittrade från glaciären och så det härliga solskenet och värmen, denna kontrast tyckte jag var spännande. Det enda som fattades här upp var någon typ av servering eller varför inte en glasskiosk. Denna dag var något av det bästa på resan faktiskt. Allt det fina som fanns att titta på under vandringen upp, gjorde att nervägen inte kändes speciellt jobbig att gå, även om vi var lite trötta.
Kvällen när man var hemma igen gick bara åt att fika och slappa, och nöja sig åt en skön dag som hade varit.

För att läsa mer om Briksdalsbreen, gå in på http://www.briksdalsbre.no/
http://www.briksdalsbreen.com/ eller en sida med härliga bilder från området:
http://www.norphoto.com/r/nor5.php

Resan kring Nordfjord i Norge, del 2

För att läsa inledningen och del 1, se "Natur och kultur 2006"-inlägget längre ned.

Sent på kvällen den 7:e juli anlände vi till Hamars vandrarhem. Något lättade blev vi över att receptionen fortfarande hade öppet klockan 22 när vi var framme. Vikingaskeppets vandrarhem, som det hette, var som ett gult radhus byggt i två våningar. På andra sidan vägen låg en idrottshall där bl.a. tävlingar hölls när Lillehammer hade OS 1994.
Morgonen därpå gick vi upp i ottan för att äta frukost. Även detta ingick i vandrarhemspriset. Det var ett varierande utbud och det jag provade smakade gott; yoghurtar, stort utbud av pålägg med bland annat lax, frukt och grönsaker, många olika sorters bröd, kaffe och juicer. Gäster satt och pratade lågmält med varandra. Efter en god och nyttig frukost så tyckte vi det snart var dags att komma iväg; en resa på ca 30-40 mil väntade fortfarande innan vi var framme.
Förmiddagens första stopp blev i Lillehammer. Byn lever fortfarande på att de hade OS 1994 vilket står skyltat precis innan man kommer in till staden och ännu säljs också en hel del souvenirer med anknytning till de olympiska spelen. Vi hann gå en sväng på några av huvudgatorna i Lillehammer. Staden var liten och charmig, stämningen var lugn trots turister och gatumusikanter.



Färden fortsatte med en lunch i Otta. Denna ort var väl också speciell på sitt sätt men hungern gjorde sig påmind så jag hann inte se så mycket av det som var just då. Det kurrade i magen när vi letade efter en lämplig lunchrestaurang - allt var verkligen dyrt. Skulle man bara ha en hamburgare fick man lägga ut med minst sidodär 70 kronor, och då norska sådana. Till slut föll valet på en pizzeria. Inne på pizzerian var det tomt och öde på gäster. Kunde det ha med maten att göra? När vi efter en vad som kändes som ganska lång stunds väntan äntligen fick pizzorna kunde jag lättat konstatera att de smakade bra var mycket saftiga. Mätta och belåtna åkte vi sen vidare.



Gudbrandsdalen började egentligen redan innan Lillehammer (den rann sedan ut i sjön Mjösa vid Hamar) och det var här som vattendragen började löpa längs med bilvägarna, vilka glittrade i smaragdgrönt. Det såg så friskt ut och jag hade gärna tagit ett dopp om det hade funnits tid. När man körde så var det svårt att inte slita blicken från naturen runt omkring nu när den började bli så där sagolikt vacker. Förövrigt var det bra vägar att köra på, hastigheten är också mer lämplig än i Sverige, 80 istället för 90.
Landskapet härifrån var så varierande; de små byarna, husen, bergen, hela tiden något nytt och fascinerande i miljön. Vi var bara tvungna att stanna vid Dönfoss camping som låg beläget på en plats som hette Sjåp. Den här platsen var rätt så märkvärdig. Campingen hade en slags pool av speciellt utförande och denna låg alltså mitt i ”ödemarken” bland timmerstugor med grästak på. Campingen var alltså i själva verket modern, (man skymtade en och annan tv-antenn på vissa av halmtaken) men känslan var mer Kanadas vildmark. Precis bredvid poolen, som inte var någon vanlig pool, låg en fors. Dönforsen antar jag. Det gick en liten gångpassage mitt emellan denna pool och forsen så man kunde stå där och titta åt vilket håll man ville. Mäktigt! Är det någonstans jag ändå skulle vilja campa så skulle det vara den här platsen. Jag rekommenderar verkligen att stanna till här på denna ganska unika plats, om så bara för att få en glimt av forsen.



Där efter följde flera små byar, den vackra träbyn Lom bland annat.
Så småningom kom vi upp på ett mer kargt landskap. Det började regna riktigt ordentligt och temperaturen sjönk. Nu var vi uppe på fjället och det var inte så väldigt långt kvar. Men det var förvånande många och långa tunnlar som man i Sverige inte alls är van vid. Efter dessa väntade dessutom slingrande ”trollstigar” som man aldrig riktigt trodde skulle ta slut.
Men så kom vi så småningom till Stryn och sedan till Olden och huset vi hade hyrt. Vår husvärd verkade gästvänlig och visade oss runt. Här skulle man alltså bo en vecka. Utsikten från det största rummet med matbordet var slående. Fjällen, grönskan och som skrivet det gröna Oldevattnet precis utanför huset. Det kändes overkligt, och det var en känsla som satt i under hela veckan. Med spänning såg jag fram emot att få se mig om mer i dessa trakter.

Natur och kultur, sommaren 2006

I dessa följande delar tänkte jag berätta om sommarens resemål till platserna kring nordfjord i Norge och till Paris i Frankrike. Båda dessa två resor gjorde stort intryck på mig, fast på olika sätt. De båda resemålen skiljer sig som väl många vet, mycket åt. Fjällen och fjordarna kring Norge är mera ursprunget , att hitta tillbaka till sig själv genom naturen. Världsstaden Paris å andra sidan bjöd på mycket kultur, historia, människor och mat. Stadslivet var liksom en teater där man på sätt och vis själv var deltagare i skådespelet.
Om jag ska nämna en likhet mellan de båda resemålen så är det att de båda lockar fram livsnjutaren hos människan. Visst är det också många som irrar runt och skyndar på dessa ställen - inte minst turister som vill hinna se och göra så mycket som möjligt. Men jag skulle vilja säga att många av invånarna där ändå ger intryck av att inte vilja jäkta genom livet, att man där kan finna två helt olika sätt att njuta: genom naturen och genom kulturen. Detta insåg jag för egen del i alla fall, gjordes bäst i långsam mak för att riktigt kunna insupa intrycken. Förresten - färgerna i flaggorna är också något länderna har gemensamt - tricolori - d.v.s. blått, vitt och rött.
Frånsett vissa små bedrövelser som regn när man som minst hoppades på det och andra små saker - som ju dock hör till när man reser - så var det bestående intrycket två härliga platser - bland de bästa jag har varit på - med sköna minnen som man kan plocka fram en ruskig novemberdag när man verkligen behöver det. Men det är väl också så att man framförallt vill minnas det trevliga som händer.


Norge, del 1

Innan jag var med om den här resan så var Röros den senaste platsen (och den enda tror jag?) som jag besökt i Norge. Där var jag runt -91. Intycket jag fick kunde ha varit bättre, jag hade knappt hunnit in i tonåren, jag sökte nöjen och saker som roade. Vi var där en dag i ett blåsigt och grått väder i samband med en semester i Härjedalen. En kyrka och ganska mycket sten var de bestående intrycken jag fick (även om jag sen dess sett staden på fotografier och tyckt den var speciell och vacker.)
Redan förra året kände jag ett sug efter att åka till Norge igen, jag ville ha den genuina oförstörda naturen, var obeskrivligt trött på platta landskap och närde en längtan efter en mer dramatisk natur, storslagenhet, frisk luft långt bort från storstäder och avgaser. Med hjälp av modern teknik och lite gammal traditionell envishet fann vi några veckor innan avresan en stuga att hyra alldeles intill samhället Olden.




Vid Oldevattnet

På fotot såg huset, där vi skulle bo, ut att vara beläget vid världs ände. Det visade sig, när vi kommit dit, att platsen i själva verket knappt ens tycktes tillhöra den här världen - det kändes så oförstört. Som att vistas i ett stycke av Edvard Grieg, ja helt lyriskt, vackert och skönt. Att vara så gott som omgiven av fjäll var man än vände blicken, att andas luft som var som näring - jag har aldrig andats sådan behaglig och frisk luft - och ha vyn över det smaragdgröna Oldevattnet bara ett stenkast utanför huset, det var det närmaste man kunde komma vacker poesi.

Olden och Stryn är förresten två samhällen som ligger alldeles intill varandra. Dessa små orter är belägna ca 20 mil in från kusten, vid Nordfjord. Stryn, som är något större än Olden, erbjuder också ett skidcenter där man kan åka skidor året runt, det är över huvud taget en sportig ort som satsar ganska mycket på turister i form av att erbjuda olika motionsaktiviteter och ett ganska rikt shoppingutbud för sin storlek.
Huset var fint inrett och ganska modernt. Karln som ägde stället bodde i våningen ovanpå och han och hans åldrade mor hyrde ut nedervåningen till turister, ofta flera veckor i sträck under sommaren till olika människor från hela världen. I gästboken fanns inte annat än tacksamma människor som hade haft en fantastisk vecka i en helt underbar natur (fast de beskrev det i lite mer målande och poetiska ordalag). Efter en veckas vistelse där, även om vi hade otur med vädret många dagar, så förstod jag att det inte var några överdrifter vem hade kunnat säga något annat.
Ägaren till huset hade bott vid Oldevattnet hela sitt liv. Hela livet! Han hade varit i Karlstad en gång, nämnde han på tal om Sverige. Jag förstår förresten hur hans mor som var närmare de nittio kunnat bli så gammal. Att hitta bättre förutsättningar för ett sunt liv än det här, ja då finge man nog leta. Själv kände jag ändå att jag nog inte skulle kunna bosätta mig här för evigt, det är inte ett sånt ställe som man vill ska bli vardagsmat utan mer en tillflyktsort, ett ställe att drömma om och längta till…

7 juli - vid färdens början

Resan började med att vi åkte med fullpackad bil ut i det allra varmaste sommar-Sverige, för att först styra kosan mot Oslo.
På vägen dit stannade vi och åt lunch, bestående av rödspätta, utanför Årjäng. Det var alltså inte långt ifrån gränsen mellan Sverige och Norge. Det var ett trivsamt och fint ställe att intaga lunch på, det låg beläget vid en camping och en sjö, gör gärna en paus där om du befinner dig i närheten.
Första intrycket av Norge var att det där var ungefär lika mycket tall som vid vägarna i Sverige. Men det dröjde inte länge innan ett nästan skånskt landskap gjorde sig påmint. Det var slätter och små byar och om tid hade funnits hade man gärna bekantat sig med dessa lite mera. Men vi var på väg mot Oslo för att få åtminstone en eftermiddag där och hade lite brått. Tyvärr var där också betalningsanordningar längs med vägen, som man var tvungen att stanna vid. Tydligen vanligt i Norge.

Oslo hade inte jag varit i tidigare och vi resonerade som så att Oslo nog är en stad man bör se, den lär vara trevlig. Det lilla jag sett av Oslo sen tidigare var främst Karl Johann i samband med 17:e maj.
Jag skulle vilja säga att det finaste av Oslo, av det jag hann den gången, var vägen in mot stan - det kändes som om man åkte längs med Rivieran. Solen glittrade i den gröna Oslofjorden. Och alla dessa båtar, många lyxiga sådana, guppade i vågorna. Förtrollande. Varför hade jag inte varit i Oslo tidigare? funderade jag. Och vad lite man ändå hann att se av denna Oslos Riviera, underbart är kort. Detta var en stor kontrast mot den förhållandevis kalla fjällmiljö jag skulle besöka dagen efter ca 30-40 mil därifrån.


Utsikt in mot Oslo

Aakershus är ett gammalt slott i tegel beläget alldeles intill Oslofjorden och alltså vid viken av huvudstaden. Vi gjorde ett stopp här och var av många skäl ganska trötta. Kaffe kändes välbehövligt men fikakorgen höll nästan på att blåsa bort i den starka vinden. Jag kan inte påstå att jag hann få något direkt intryck av detta slott under den tid vi var där, det var visserligen ganska vackert med grönområden omkring så jag kan förstå att det är populärt och besöks av många. På kvällen stannade vi även till vid det Kungliga slottet mitt i staden. Vi hann även med att röra oss ned på Karl Johann men mer än så såg vi inte av själva staden. Det skulle därför vara intressant att utforska mer av den.

Vi bestämde oss, efter en titt i en guidebok, att förflytta oss till Bygdö. Som jag förstår det är Bygdö en del av Oslo, som en halvö och man kanske kan jämföra den med Djurgården på Stockholm. Där var nämligen vacker natur och först kändes det som om man kommit ut på landet efter att fem minuter innan varit i storstaden. Bygdö hade nämligen små gårdar och hästar som betade i hagar. På andra ställen av denna ö fanns rikemansvillor men också Bygdö folkemuseum - ett utemuseum med gamla bevarade hus, fäbodar och små butiker allt väl bevarat. Även en gammal stavkyrka och en engelsk trädgård fanns.Vi stannade till här för att redan nu få ta del av "det gamla Norge". Kanske kan man jämföra detta med Skansen här i Sverige. En allmän trötthet, en med ryggont och en annan vars batterier i kameran tagit slut plötsligt gjorde dock att energin var lite låg och humöret inte helt på topp. Men människor klädda i folkdräkter, spelemän på fiol och flöjt piggade upp lite. Bygdö kan vara ett skönt och avkopplande alternativ för den som inte känner för att gå inne i centrum och strosa, eller kanske för att göra en picnic efter en dags shoppingrunda i stan.





Efter detta besök så åkte vi också ned mot Bygdöhamnen, där bland annat Kontiki-museet ligger. Muséet hade dock inte öppet vid tiden när jag var där. Vid hamnen var träbåtar förtöjda och ett skepp i gammal stil låg på land. Här fanns också museet Fram, med sitt stora skepp inne i själva museet.
Efter vistelsen i Oslo skulle vi åka vidare mot Hamar, för att bo där över natten innan resan skulle fortsätta mot Nordfjord och Olden...

/Sofia