Johnny's rundtur i Sverige!

jag kommer inte att skriva om hela resan utan kommer att berätta om olika resmål jag besökte. i hur många delar får vi se.

nu kommer del 1!!! Skuleskogens nationalpark som finns 2-3mil söder om Örnsköldsvik.

Jag vakna på norra parkeringen till Skuleskogens nationalpark, inte så konstigt eftersom det var där jag börja sova. jag vakna av att en bil kom klockan 9, de tala något om att de inte var först.... nää för de viste inte att man ska komma vid 2 tiden på natten för att vara först denna dag. jag koka kaffe och åt lite morgonmål innan jag börja gå. vädret var så bra det kunde vara, ja nästan för varmt redan den tiden. eftersom det bara fanns en stig så var ju inte valet så svårt. Man behövde inte heller gå många hundra meter innan skogen blev till en såndär trevlig "trollskog" och det kändes fuktigt... men inte alls lika fuktigt som sist jag var där. då små regna det och var lite dimma i luften. då träffa jag på en otrolig mängd små grodor här. jag tänkte att så mycket grodor ser jag inte denna gång men jag behövde inte gå långt innan jag såg nästan lika många grodor. inte var det i samma massor som sist men nästan. när jag kom till Salsviken eller den lilla sjön innan hitta jag bävergnaget som lämna starkt i minnet från första gången jag var här för två år sen. några färska spår såg jag inte.. inte för jag leta heller mer än att jag spana runt lite därifrån jag stod. jag kan tänka mej om man följer uppströms kan man nog hitta men det är bara en vild gissning. När jag kom ut till Salsviken så gick jag rätt mycket längs stranden. vist är stigen och bra men jag kände mest för att gå längs stranden efter som det kändes som länge sen jag sett havet. jag satt också där en stund och bara njöt av att vara på semester och bara fick göra som jag ville med min dag.... ibland måst man bara sitta still och fundera ett tag innan man kan ta in nya intryck och kunna njuta av att vara på semester. annars är det ju stor risk att man bara stressar genom semestern för att få det överstökat. inte för att jag lever så stressat liv men ändå måste man varva ner för att kunna varva upp resehjärnan. bilden är härifrån.

när jag väl funderat klart så börja jag följa stigen längs kusten även om en stig gick raka vägen upp till Tärnättvattnet(164möh) men även stigen jag gick börja ta lite höjdmeter. att ta stigen här till Tärnättvattnet så kommer man rätt snabbt till ett litet mysigt vattenfall som jag tycker man kan besöka om man har lust även om man inte vill gå ända upp till Slåttdalsskrevan. 1,3km senare gick en stig igen upp men det gick också en ner till kusten och den valde jag. jag tänkte nog att det skulle vara ett fel val men så blev det inte. det var en trevlig brant att gå ner för. stora imponerade stora stenblock hade lossnat och såg ut att vara på väg att rulla ner vilken sekund som helst. det var dock tjock mossa på dem så de rullar inte med en väldigt fart i våra ögon men om några tusen år är de nog säkert ner en bit. när jag gick här bland den fuktiga och frodiga växtligheten så tyckte jag det påminde lite om skogen de gick i på jurassicparkIII som jag såg kvällen innan jag åkte. Men djurlivet lyste med sin frånvaro även om man nästan trodde att en tyrannusrex skulle titta fram bakom stenblocken, några fåglar hörde jag och några barn som skrek till melodin av glassbils "låten". bilden är nästan härifrån... ser inte så himla frodigt ut här men klipporna syns och ni får se hur fin och bra stigen var att gå efter. det är ju så klart brantare är det ser ut även om det nog inte var så himla brant!

När jag väl kom ner till kusten så såg jag att det gick att gå över till Täfnäftholmarna. det går säkert inte att ta sig torrskodd över här alltid eftersom det såg nog ut att ha varit vatten där för inte så länge sen men nu gick det att gå över där med god marginal. men jag kunde ju såklart inte låta bli att fundera på hur snabbt vattnet kunde stiga... men vad skulle det göra om man blev lite blöt i denna värme. så mycket stiger nog inte vattnet att man inte kommer över... tror jag! när jag kom ut på holmen så var det ju släta klippor, innan då jag gick längs kusten var den små "kullerstenar", stenar i storleken mellan näven och huvudet. bilden är ju just från klipporna och taget mot skogen där jag kommit gående och sundet där jag gick över syns också även om det ser ut som fast land på bilden. Jag trodde då jag tog bilden att det var dit upp på berget jag skulle och att det var där som Slåttdalsskrevan var och att det skulle vara Skäftedalsberget men det som syns är nog bara något liten "kulle" som inte jag har något namn på och de nämnda är högre och finns bakom. I radio på natten då jag körde hit hade jag hört att det inte är i fågelbais som fågelviruset finns utan det är i spott från fåglar.... det var ju trevligt eftersom här fanns lätt mycket fågelbais..... hur mycket spott fanns vet jag inte..... bruk fåglar spotta föresten? tja inte vet jag.

Jag gick vidare efterstigen på holmen och senare över till nästa holme... här var det lite säkrare att gå torrskodd över. även ett litet hus fanns här....rast stuga står det på kartan. även några som lekte med en båt vad där och körde runt men inte mycket annat liv såg jag. senare på längst ut på holmen satt jag och såg på en segelbåt som kom förbi. det var otroligt skönt där ute i den varma vädret och havet och ja..... så mycket mer behöver man inte väl... i skogen fanns det en massa blåbär...stora också. kan nog inte förstå hur de kan växa i detta torra klimat som tycktes vara där ute på öarna. Sen gick jag tillbaka upp till huvudstigen och vidare längs kusten mot Näskebodarna. Där finns en övernattningsstuga men där fanns en hel busslast med folk på ljudet att bedöma. jag stanna inte där något dessmera utan följde stigen och ca 400meter efter så kom jag till stigen som gick upp och det var dit upp jag skulle. hade jag följt stigen längs kusten hade jag kommit till södra parkeringen. det var väl ca halv vägs mellan parkeringarna så det borde vara 8km då mellan dem(om jag räknat rätt). men som sagt det var upp jag skulle. det var inte mer än några hundra meter innan man var upp till trädgränsen. alltså där stor skogen sluta. där fanns även en grav från 1500 - 500 f Kr. det är ju klart att man inte kan veta hur det gick till då de plocka till en sådan massa stenar när någon dött men man kan inte låta bli att fundera på det heller. det var nog inte något litet jobb. det var ju på stranden på den tiden även om det var högt upp nu...eller högt och högt... tror det var 50 möh. forskarna tror det aldrig bott människor på plattsen så den kom väl från inlandet... undrar hur de kom på den tanken att de skulle ha graven på stranden! jag gick vidare. solen gassa på och det fanns inte någon skugga. berget var hett, solen var stekhet... stigen gick sakta men säkert upp... jag börja inse att jag måste spara på vattnet även om jag hade mycket mera med än jag trodde jag behövde. bilden tog jag på en av de två längre pauserna jag hade på vägen upp. ett imponerande stort och fint klapperstens fällt passera jag också.... eller var där fler mindre också. här ska finnas en grotta också som jag inte börja leta efter. men det skulle säkert ha varit skönt att sitta i den...som att sitta i kylen!

När jag väl kom upp så att jag hade utsikt över Tärnättvattnet så hitta jag en skön platts i skuggan med slät stenklippa under och där sov jag en stund, eller nästan i alla fall. mycket fåglar som inte visar sig då man kommer gående hör och ser man ... om man är vaken. annars tyckte jag det inte mindre djurliv än jag trodde det skulle vara. men in så het dag är väl även fåglarna slö. när jag väl tyckte jag hade vilat klart så gick jag vidare och då måste jag ner till vattnet på 162möh innan jag kunde börja gå den sista stigningen innan man var uppe vid Slåttdalsskrevan. även om de stigar jag gått så här långt varit väldigt bra så den här stigen upp var inte någon lättvandrad. man skulle ha balansen i form. här fanns alla typer av sten underlag jag kan tänka mej. allt från små sten och större både lösa o fasta och till storlekar som hus som man skulle nästan både under och över.. vanligaste var dock runt, tack o lov men det var så stenigt att man måste gå sakta och därför kändes inte stigningen lika mycket. det var snabbt räknat 100 höjd meter på 1km. nästa bild är tagen när det värsta sten delen var öven och den var mest kala klippor i ca 100-200 meter innan man kom till skrevan. Själva skrevan var nog imponerande och ljudet var ... som det bruk vara på såna platser. det var otroligt skönt i den för det var ju så svalt i den, lite som en grotta. det var nog många som var länge i den för att kyla ner sig. den är 200 meter lång, 40meter djup och 7 meter bred enligt informations bladet jag har. därifrån är ju ena bilden också som ni säkert kunde gissa. man kommer ju till den nerifrån då man kommer från norra parkeringen.

Upp på själva toppen av Slåttdalsberget(280möh) kommer man inte lätt från skrevan. vet då inte hur långt man ska gå innan det blir så platt att man kan ta sig upp utan rep och annan klätter utrustning... jag är nästan säker på att man kan ta sig upp utan större svårigheter men varifrån är värre att veta. det skulle ju varit trevligt att vara på toppen... det var ju ändå bara knappa 10meter. men man fick nöja sig med utsikten den fina utsikten mot öst och lite mot väst. där satt jag också en lång stund.. kändes som om det blev bara pauser sen jag väl börja ta dem. men det gällde att passa på och njuta. inte säkert att man har lika fint väder där nästa gång. nästa gång jag har vägarna förbi och en halvdag med tid ska jag gå upp söderifrån. men nu när jag väl var där gällde det ju att passa på och njuta.. och se på turister. jag hade ju varit rätt så skonad från dem på den vägen jag gick upp men här på toppen tycktes de samlas. därifrån jag satt såg det ut som om tyskar steg upp ur berget som manggust(små katt, mink liknade sötadjur som lever på savannen i Australien(tror jag)) ungar stiger upp ur som grop i marken och sen står de vända mot solen och som om det skulle stå i en kyrka och be... tyskarna tycks vända sig mot öster.... alltså mot Finland. nåja vist fanns det svenskar där också men tror det var mest tyskar då jag var där... jag var nog ensam finne (som vanligt). undrar vart de åker... om de åker alls.

sen var det inte något annat än att gå ner tillbaka. tyvärr fanns det inte någon annan lämplig runda att gå med lagom längd så det var bara att gå ner till vattnet men därifrån kunde man gå mer rakt till parkeringen än den rätt långa kroken jag gick på vägen upp. det var en helt annorlunda stig. den skulle ha varit mycket mer lämplig den dag som denna att gå upp eftersom det var mest skugga på den till skillnad för den andra som inte var någon skugga nästan alls. däremot tror jag det varit jobbigare att gå upp här så för de men mindre kondition eller annars lata så är syd stigen bättre tror jag... alltså den från Näskebodarna. den raka stigen från syd parkeringen gick jag ju aldrig efter... den tar jag nästan gång!

Om man samman fattar det så tycker jag det är en toppen platts att besöka. informations tavlan gav den information man behövde(varken mer eller mindre nästan) en tydligare skyllt om att det inte är någon lätt vandring upp kan ju läggas till men det var ju bra att den som finns där finns för annars lurar man nog folk på något som de inte vill. lika så att det ska vara bra skor. att ha ny köpta vandrings skor som jag är nog inte alls bra. det är bara att hoppas sko skaven blir bra till jul. jag små fnissa lite då man hade byggt så man kom med rullstol till dasset på ett ställe där folk ska gå minst 8km upp på ett berg men jag ska tala om att den rampen var rätt skön att gå efter då man kom tillbaka och hade skoskav.

sen koka jag mat och vila lite innan jag körde vidare. försökte steka plättar men tappade smeten och .... hoppas småfåglarna gilla det.... klockan blev väl 20 innan jag börja köra. det var skönt att köra på kvällen jämfört med vad det skulle ha varit på dagen... det hade varit 65 grader i bilen (enligt mätaren som troligtvis varit i solen).

mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Nordfjord del 4

Tisdag
Varje kväll tittade vi på väderprognosen och även om det för det mesta såg molnigt ut vid Nordfjord med omgivningar så fanns ändå ett visst hopp om sol. Men tisdagen började ändå med regn. På förmiddagen höll vi oss hemma. Efter lunch tänkte vi att regnet nog skulle avta förr eller senare, så vi beslöt oss att åka den sk Panoramavägen, en relativt nybyggd väg som ligger precis bredvid nordfjord tänkt för att trafikanter just ska kunna njuta av vyn över fjorden. Vi åkte återigen vägen mot Invik och Utvik, för att sen åka upp på fjället. Det var mycket uppförsbackar innan vi var helt uppe. När vi kom högre upp på fjället dök det upp får lite här och var vid vägkanterna.
När vi till sist var högst uppe så stannade vi vid en rastplast, en asfaltsplätt där även en buss med tyska turister hade stannat. Här fanns stora kartor med information över området uppsatta, och här fanns även toaletter. Detta omgavs av gräsplätter där fjordingar gick och betade, tillsynes ganska oberörda av att man fotograferade dem.
Helt plötsligt och utan förvarning hördes ett ihållande pinglande närma sig. Det var inte mindre än fyra får som i en rasande fart kom springande från bilvägen och satte kurs mot skocken med tyska turister. Vi blev alla förstås väldigt förtjusta åt de instormande yrvädren. Tyskarna som med paraplyn i ena handen och kaffemuggarna i den andra hade tagit paus i resan skrattade gott åt de nya varelserna. Fåren i sin tur undrande förstås om de inte hade något att bjuda på. Jag vet inte riktigt om så var fallet, men de höll oss i alla fall sällskap en stund. Säkert var de vana vid att det brukade dyka upp utomsocknes figurer då och då.



Efter det glada uppehållet åkte vi vidare. Nu hade det slutat regna och blivit något bättre väder trots att vi var på fjället och temperaturen därför sjunkit ned under 10 grader.
När vi åkte nerför fjället passerade vi många härliga vyer. På den branta vägen ned till Byrkjelo rullade vi i ca 50 km/timme, ändå hann en flicka på cykel som måste ha trampat väldigt väl, i fatt och förbi oss in i den lilla byn. Byn passerade vi bara. Så småningom var vi framme i Sandane, en medelstor ort, där vi gjorde ett uppehåll. Solstrålar bröt äntligen fram. Detta företrädesvis udda tillfälle tog vi tillvara genom att gå in i en liten galleria med diverse affärer. De andra gick in i en klädaffär medan jag som för tillfället inte var sugen på att titta efter kläder p.g.a. priserna istället traskade in på posten där de även hade ett skapligt utbud av media, såsom skivor och dvd-er. Där fick jag se båda säsongerna av Pang i bygget till fyndpris, ca 100 kronor! (med svenska undertexter, då.) Jag slog till, i Sverige hade jag sett motsvarande för minst 300 spänn. Därefter gick vi ut mot vattnet vid Sandane och tittade litegrann.



Efter detta besök åkte vi vidare mot Anda och tog färjan över nordfjord. Det började återigen regna. Nu började vi komma in på Panoramavägen igen men utsikten var inte så slående i dimman och regnet. Men i detta väder blev miljön på ett sätt lite trolsk och spännande. Vid något tillfälle stannade vi återigen och fotade. Regnet varade så gott som hela vägen hem. Vi försökte hålla uppsikt efter Nos som jag hade läst skulle vara en bra utsiktsplats längs vägen. Tyvärr kunde vi inte riktigt lokalisera var det var, även om vi stannade några gånger efter vägen. Dagen hade sina ljusglimtar, som de roliga fåren och det vackra Sandande, men upplevelserna kring Panoramavägen förmörkades av regnet och blev till en besvikelse eftersom man inte riktigt kunde njuta av vyerna längs vägen. Så om du ska åka Panoramavägen – välj en dag när inte molnen är alltför tunga.


Onsdag
Den här dagen vaknade jag ganska tidigt. Åt frukost i form av en ganska stark och söt yoghurt samt mackor. Brodern och jag tog oss ut på en liten promenad alldeles utanför huset där vi tidigare sett att det skulle vara en vandringsled. Vi var då först tvungna att gå innanför grindarna där vi möttes av gårdens får. Nu hade vi börjat vänja oss vid dessa trivsamma djur men det var ändå med viss försiktighet vi öppnade grindarna. Vi fick ett välkomnande och tillgivet bemötande; fåren flockades genast kring benen på oss och de var svårt att både hålla sig för skratt och nästan att hålla balansen med. När vi lyckades bryta oss loss från skocken så fortsatte vi uppåt mot berget. Några får höll oss sällskap tills vi kommit en bra bit upp. Till slut hade vi kommit så långt det gick men vart vandringsleden sen fortsatte såg vi inte. Här hade vi en bra utsikt över gårdarna och omgivningen omkring.


huset där vi bodde

Efter lunch gjorde vi ett besök i grannbyn Loen och Lodalen eftersom solen infann sig och vi gärna ville åka ut. Första besöket var vid kyrkan i Loen. Här fanns också ett minnesmonument med två höga stenar resta över de personer som hade dött i en raskatastrof i området 1905. Vi tittade in i den lilla vita träkyrkan som invändigt hade vackra träbilder och tända ljus.





Lodalen hade också en glaciär men dit var det ganska långt att gå. På vägen dit hade det dessutom varit ras från bergväggen så det såg ganska kaotiskt ut på ett ställe och det var lite svårt att komma förbi. Vi tog en fika där med utsikt över Lovattnet, innan vi vände. På vägen hem stannade till vi ett lyxhotell (endast det bästa är gott nog), för att uppsöka toalett. I hotellet var verkligen mysigt, en tänd öppen spis möttes vi av i entrén. Sen stannade vi till vid affären Kari Treestad på hemvägen för att titta efter souvenirer. Jag tittade mest men köpte också ett litet gulligt troll i form av kylskåpsmagnet. Något troll skulle man väl ha med sig hem och de fanns på allting. Kort, fat, kläder, termometrar... tyvärr såg jag inga trolltavlor som jag däremot gärna ville ha, i alla fall inga som föll mig i smaken vad jag minns. På kvällen åkte jag och brodern ut på en fisketur. Regnet kom med jämna mellanrum men det var ändå en uppfriskande tur!

Torsdag
Den här dagen hade vi blivit lovade sol av meterologerna, men det såg inte lovande ut till att börja med. Efter lunch åkte vi mot Nordfjordeid och väl framme spöregnade. Det såg ut att vara en mysig ort som man gärna hade strosat i annars. Nu skyndade vi istället in i ett shoppingcenter för att kolla runt. Här hittade jag en fin kalender med vyer över Norge som jag hittade i en bokhandel. Efter en shoppingrunda blev det en fika i bilen på en plats vid hamnen. Nu syntes solen igen. På hemvägen åkte vi Panoramavägen igen för att förhoppningsvis vara med om en angenämare upplevelse den här gången. Men vi hann inte långt innan himlen öppnade sig igen. I mitten av sträckan gjorde vi ett kort uppehåll vid en liten röd vägkyrka, uppehåll gjorde lyckligtvis även regnet. När man såg ut över fjorden och över på andra sidan så kunde man se regnbågen.



Fredag
Efter lunchtid denna dag bestämde vi oss för att åka gamla Stynefjällsvägen. Det var hiskeligt brant att ta sig uppför och man undrade var det skulle sluta. Flera gånger stannade vi till för att bland annat se på utsikten och ta en kopp kaffe. Man är glad för att den heter Gamla stynefjällsvägen, som indikerar att det finns en ny, för om alla turister skulle mötas här hade det blivit kaos. Det var för det första svårt att mötas på vägarna, och här inte minst, längre upp på fjället blev det i stort sett omöjligt. På vägen upp fanns det inte direkt något som hindrade att man körde av från vägen och nerför branten, endast de gamla men ganska små stenar som var nedgrävda vid vägkanten fick stå som skydd. Visserligen var de ganska fina.
Uppe på Stynefjället var det så kargt, att man lika gärna hade kunnat vara på mars. Men det var liksom vackert på ett ödsligt sätt. Landskapet utgjordes av sten och grus, lite lite mossa, lava och vattensamlingar. Man kunde till en början inte se någon ände på detta. Som högst var här 1900 meter över havet. När vi åkt x antal kilometer på berget började det gå utför igen och då började också vegetationen komma tillbaka. Här och var sågs en björk och sen mötte vi ett stugområde (även om det var glest mellan stugorna) med väldigt fascinerande timmerstugor i gammeldags stil med gräs på taket. Men parabolantennerna som stod på vissa tak vittnade om att vi var kvar i moderna tider. Jag undrar vilka som bodde här uppe? Förmodligen var det skidmänniskor som höll till här på vintrarna för i närheten fanns även Stryn skicenter. Men för all del kanske en del finner en lockelse i att bo så pass ödsligt även på somrarna.
Efter lite om och men bestämde vi oss på hemvägen att åka till Geirangerfjorden. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse att åka färja på den fjorden, att den skulle vara en pärla bland fjordar. För det första var det en hiskelig men spännande väg att ta sig dit, en så kallad serpentinväg. Det var roligt att konstatera att bilen hade bromsar som var fullgoda. Vi stannade till vid utsikten Flydal, och vilken utsiktsplats sedan! Jag förstår att den är poppis bland turister (det var främst sådana man såg till här) Alla tidigare vyer och utsikter kändes som bortblåsta när man stod här. Ett ivrigt fotograferande blev det. Sedan åkte vi de sista hundra metrarna ned till Geiranger.



Vi hann inte gå av och titta här för färjan skulle gå med detsamma.
Färjan var mycket fin invändigt. Man kunde sitta och njuta färden på ett café med mysbelysning och samtidigt titta ut genom de stora fönster som fanns. En stund gick jag ut för att fotografera men det blåste kraftigt. Fiskmåsar flög ganska lågt och blev matade med bröd som turister kastade till dem. Rutten tog ca en timme. Alla som åkt denna färja känner antagligen till ”De sju systrarna” som är sju forsar som ligger intill varandra och som man kan betrakta längs med den här färden. Tyvärr missade jag helt och hållet dessa, men jag fick höra efteråt att de meddelat att de skulle komma via båtens högtalare.
När vi rest längs med hela fjorden var det orten Hellesylt som mötte oss i andra änden. Det lite märkliga namnet till trots så var orten ganska fin. Vi var här en kort stund och tittade innan vi åkte hem.
Den här dagen innehöll många spännande moment. Vägarna var i det mest spännande laget med sina kringelkrokar och Stynefjället var intressant på sitt vis men märkvärdigast var ändå färden på Geirangerfjorden och den mäktiga utsiktsplatsen Flydal. Missa inte Geiranger om du planerar semester till dessa trakter någon gång.


Lördag
Fredagen var vår sista heldag i Norge och på lördagsmorgonen var det således dags att ta sitt pick och pack och vända hemåt igen. Det kändes lite vemodigt samtidigt som det hade varit en innehållsrik och skön vecka med upplevelser man kände sig rätt nöjd med. Den största invändningen var naturligtvis vädret men det gick ändå inte att göra mycket åt. Vissa var något trötta och såg fram emot att få komma hem medan jag dock hade kunnat tänka mig att stanna någon vecka till. Men även hemresan såg jag framemot mycket tack vare vetskapen om vilken fin upplevelse det hade varit att åka hit med de sköna naturmiljöerna utanför bilfönstret.




Olden i solskenet

Strynefjället var det första egentliga stället som vi stannade på, då för en kort fikapaus. (Den här gången tog vi dock inte gamla Strynefjällsvägen upp, tack o lov...). En rad långa tunnlar åkte vi igenom innan vi kom hit. Typiskt nog, så hade den här dagen hade ett strålande väder jämfört med övriga, vilket ledde till en hel del stopp för att fotografera miljöerna kring exempelvis Olden innan vi tog oss upp på Strynefjället. Lom blev nästa anhalt. Detta var en by nästan helt i trä, den var mycket vacker speciellt dess stavkyrka. Det kändes som en plats värd att utforska litet mera.



I Vågå stannade vi till för en bit mat och åt på en Kro – för egen del beställde jag en sallad i ett nachoskal, det var ett jättestort skal med mycket sallad så jag blev helt klart mätt. Efter detta stannade vi också utanför Lillehammer för en paus på eftermiddan i skolskenet. Efter Lillehammer körde jag bilen en sträcka förbi Hamar och fram till ett litet ställe som hette Sand där vi tänkte göra oss av med de sista norska slantarna för köp av lite glass och godis. Någon gång efter Lillehammer och Hamar upphörde den natur som för mig känts så typisk norsk d.v.s. höga fjäll och livliga vattendrag/forsar, till att övergå i ett mer plant landskap. Innan Sand åkte vi också genom skogar och förbi små idylliska samhällen. När vi åkte genom en skog såg ut att ha varit en omfattande skogsbrand där; träden var mörka, svarta och kala och detta område sträckte sig ett stycke, det var lite sorgset att se. När vi hade hunnit fram till norska riksgränsen så kände jag en uppgiven känsla över att snart vara tillbaka i Sverige igen. Alla tallarna på båda sidorna om vägen gav en förberedelse på vad som väntade. Vägen tillbaka igenom Sverige orkar jag inte beskriva. En tall till, en till tall får sammanfatta det. Jag summerar min resa med att den gav mersmak. Det känns som att jag fick smaka på lite av vad Norge kan vara och naturen och luften kändes främjande för människan. Jag skulle gärna åka till andra fjordarna någon annan gång. Och nästa gång kanske jag dessutom vågar ta mig ett fjorddopp. Säkert finns det massor av ställen kring Norges fjordar som är riktiga pärlor, och som bara måste ses, men av någon anledning ändå inte finns med i guideböckerna. Om du som läser detta har något tips, så delge det gärna!

/Sofia
(reseskildringar@hotmail.com)