Resan kring Nordfjord i Norge, del 2

För att läsa inledningen och del 1, se "Natur och kultur 2006"-inlägget längre ned.

Sent på kvällen den 7:e juli anlände vi till Hamars vandrarhem. Något lättade blev vi över att receptionen fortfarande hade öppet klockan 22 när vi var framme. Vikingaskeppets vandrarhem, som det hette, var som ett gult radhus byggt i två våningar. På andra sidan vägen låg en idrottshall där bl.a. tävlingar hölls när Lillehammer hade OS 1994.
Morgonen därpå gick vi upp i ottan för att äta frukost. Även detta ingick i vandrarhemspriset. Det var ett varierande utbud och det jag provade smakade gott; yoghurtar, stort utbud av pålägg med bland annat lax, frukt och grönsaker, många olika sorters bröd, kaffe och juicer. Gäster satt och pratade lågmält med varandra. Efter en god och nyttig frukost så tyckte vi det snart var dags att komma iväg; en resa på ca 30-40 mil väntade fortfarande innan vi var framme.
Förmiddagens första stopp blev i Lillehammer. Byn lever fortfarande på att de hade OS 1994 vilket står skyltat precis innan man kommer in till staden och ännu säljs också en hel del souvenirer med anknytning till de olympiska spelen. Vi hann gå en sväng på några av huvudgatorna i Lillehammer. Staden var liten och charmig, stämningen var lugn trots turister och gatumusikanter.



Färden fortsatte med en lunch i Otta. Denna ort var väl också speciell på sitt sätt men hungern gjorde sig påmind så jag hann inte se så mycket av det som var just då. Det kurrade i magen när vi letade efter en lämplig lunchrestaurang - allt var verkligen dyrt. Skulle man bara ha en hamburgare fick man lägga ut med minst sidodär 70 kronor, och då norska sådana. Till slut föll valet på en pizzeria. Inne på pizzerian var det tomt och öde på gäster. Kunde det ha med maten att göra? När vi efter en vad som kändes som ganska lång stunds väntan äntligen fick pizzorna kunde jag lättat konstatera att de smakade bra var mycket saftiga. Mätta och belåtna åkte vi sen vidare.



Gudbrandsdalen började egentligen redan innan Lillehammer (den rann sedan ut i sjön Mjösa vid Hamar) och det var här som vattendragen började löpa längs med bilvägarna, vilka glittrade i smaragdgrönt. Det såg så friskt ut och jag hade gärna tagit ett dopp om det hade funnits tid. När man körde så var det svårt att inte slita blicken från naturen runt omkring nu när den började bli så där sagolikt vacker. Förövrigt var det bra vägar att köra på, hastigheten är också mer lämplig än i Sverige, 80 istället för 90.
Landskapet härifrån var så varierande; de små byarna, husen, bergen, hela tiden något nytt och fascinerande i miljön. Vi var bara tvungna att stanna vid Dönfoss camping som låg beläget på en plats som hette Sjåp. Den här platsen var rätt så märkvärdig. Campingen hade en slags pool av speciellt utförande och denna låg alltså mitt i ”ödemarken” bland timmerstugor med grästak på. Campingen var alltså i själva verket modern, (man skymtade en och annan tv-antenn på vissa av halmtaken) men känslan var mer Kanadas vildmark. Precis bredvid poolen, som inte var någon vanlig pool, låg en fors. Dönforsen antar jag. Det gick en liten gångpassage mitt emellan denna pool och forsen så man kunde stå där och titta åt vilket håll man ville. Mäktigt! Är det någonstans jag ändå skulle vilja campa så skulle det vara den här platsen. Jag rekommenderar verkligen att stanna till här på denna ganska unika plats, om så bara för att få en glimt av forsen.



Där efter följde flera små byar, den vackra träbyn Lom bland annat.
Så småningom kom vi upp på ett mer kargt landskap. Det började regna riktigt ordentligt och temperaturen sjönk. Nu var vi uppe på fjället och det var inte så väldigt långt kvar. Men det var förvånande många och långa tunnlar som man i Sverige inte alls är van vid. Efter dessa väntade dessutom slingrande ”trollstigar” som man aldrig riktigt trodde skulle ta slut.
Men så kom vi så småningom till Stryn och sedan till Olden och huset vi hade hyrt. Vår husvärd verkade gästvänlig och visade oss runt. Här skulle man alltså bo en vecka. Utsikten från det största rummet med matbordet var slående. Fjällen, grönskan och som skrivet det gröna Oldevattnet precis utanför huset. Det kändes overkligt, och det var en känsla som satt i under hela veckan. Med spänning såg jag fram emot att få se mig om mer i dessa trakter.