Utflykter och avkoppling i Montenegro (del 1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni
i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien.
Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07).  Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.)

Tisdag
Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck.
Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig.

Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.







Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.



Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket.
På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa.
Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. )

Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

/ Sofia