Dubrovnik – Adriatiska havets pärla

(Montenegro och Kroatien del 2)
På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret.
Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden.
Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.





Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.





Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.




Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle
kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring,
i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.




När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

/ Sofia

Utflykter och avkoppling i Montenegro (del 1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni
i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien.
Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07).  Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.)

Tisdag
Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck.
Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig.

Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.







Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.



Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket.
På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa.
Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. )

Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

/ Sofia

Paris (del 4) - Konst, Notre dame och Disneyland

Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan
påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla.
Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.





Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.





Måndag

Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.



När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt.
Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”. (bild)



Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket.
Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse




Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan.
I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt.
Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.

/ Sofia

Paris del 3 - Montmartre och Eiffel

Lördag – Montmartre och Eiffeltornet

Lördagen var en dag med minst lika sköna, trevliga upplevelser som gårdagen, men även lite strapatser. Det första äventyret var att försöka nånstans att köpa frukost. Tyvärr hade vi ännu lite dålig koll på området där vi bodde Epinay-sur-Seine och fick därför hålla till godo med ett par äpplen och muffisar, som fanns att köpa i en automat.
Jag hade länge drömt om att få se Montmartre. Alltsedan jag för flera år sen såg den underbara filmen ”Amelie från Montmartre” och fascinerats av hur den filmats och omgivningarna i den så var jag nästan sprickfärdig av nyfikenhet för att se denna stadsdel med egna ögon och de platser där den utspelats. Jag hade också tidigare under sommaren läst boken Anna-Lena från Montmartre, om Anna-Lena Brundin som tidvis bor i området och som på ett underhållande sätt berättar små anekdoter eller kåserier om vad hon upplevt och sett på i denna stadsdel. Tack vare den boken hade vi ytterligare tips på spännande sevärdheter.
Vi hoppade på metron. Det skulle bli så kul att komma dit! Väl framme vid stationen så hamnade vi intill en korsning med mycket trafik. Det verkade vara en bit till det lite mer pittoreska Montmartre. Smått hungriga började vi därför med att äta frukost, varsin croissant med juice och kaffe för 3 euro styck. Inte jättebilligt precis men croissanterna var i alla fall färska. Vetebröd och ljust bröd över huvud taget verkar vara tradition i Paris, inte någonstans såg jag t.ex. fullkornsbröd som blivit vanligt i Sverige. Jag kan tänka mig att vete är ett sädesslag som odlas av många bönder i Frankrike och att det är av den orsaken som dessa bröd blivit så vanliga. Baguetter och Crêpes äts ju för det mesta med alla sorters fyllningar i de senare, alltifrån choklad till mer matnyttiga med svamp, räkor osv.
Cimiterie Montmartre är en kyrkogård med diverse franska berömdheter, som just Anna-Lena tipsat om, och dit begav vi oss nu. Här var gravarna något helt speciellt. Jag vet inte hur många (antagligen för de mer rika) små mini-katedraler fanns som man kunde gå in i! Ibland var dessa också familjegravar. Svarta katter sprang runt lite här och var. Vi såg Alexander Dumas och kompositören Hector Berlioz platser. Detta var verkligen något mer än bara en vanlig kyrkogård.

Efter kyrkogårdsbesöket ”sprang” vi på Moulin Rouge när vi skyndade vidare och avsatte några minuter för obligatorisk fotande precis utanför. Där var ett några som frågade om vi kunde fota dem. Här flockades också många turister och vi fick ett antal förfrågningar om var olika platser låg, under resans gång. Sådant är ju nästan alltid bara trevligt, att folk från skilda länder och nationer kommer fram och pratar med en. Sen kom vi in på en gränd och det var bara att gå uppåt. De som vill kan även välja att färdas med bergbanan från foten av Montmartre och ända upp till basilikan Sacre Coeur. Helt plötsligt syntes caféet ”Des 2 Moulins”, vilket var det som Amelie jobbade på. Här kunde jag ju inte bara gå förbi utan givetvis ville jag gå in där och se hur det var. Jag tog ett foto och när en servitör kom emot oss så vände vi på klacken. Caféet var till viss del sig likt, men kanske något mindre än vad som syns i filmen.
Glad i hågen av detta gick vi vidare. Det började bli hett när solen låg på. Fler och fler souvenirbutiker med konst och affischförsäljning syntes, för det finns en uppsjö av dem i Montmartre som ju bl.a. också är känt för alla de konstnärer som bodde här på 1800-talet och till 900-talets början. Det som man främst erbjuder är de berömda Art deco-planscherna – den konststil som uppstod i början av 1900-talet och som avbildats på en mängd affischer (och mycket annat) vilka också är utmärkande för staden. Vi letade efter lite olika typer av konst, både handmålade tavlor (det flesta som såldes var ju tryckta massupplagor) men även foton och tidiga Paris-reklambilder.
Vi stegade in i Sacre Coeur som var jättefin invändigt även om jag inte nu minns några specifika detaljer då det var fotoförbud där. Något som jag dumt nog försökte trotsa och fick en tillsägelse. Jag köpte med mig en fin liten ikon i souvenirbutiken. Sen satt vi och vilade en stund i kyrkbänken. Utanför kryllade det av folk som tittade på den magnifika utsikten utanför basilikan. Härifrån såg man hela Paris! Eller ända bort till Mariannelund skulle man också kunna säga...

Vi tog oss ned till målarnas kvarter, och detta som visserligen liknade ett torg gjorde verkligen skäl för namnet. Här satt alla sorters konstnärer och målade på öppen gata under parasoller. De flesta ställde ut och sålde sina tavlor också. Om de inte redan gjorde det så gör de flesta av dessa konstnärer antagligen jättebra affärer sommartid då så många turister kommer förbi och beskådar the artists at work.
Under ett tillfälle den dagen slank jag in på toan på en liten pizzeria. Där satt en pianist och spelade en gymnopedie av Satie! Det var så mysigt och trevligt, vid detta ögonblick fick jag verkligen en äkta skön Paris-känsla. Det är just Satie om någon som jag vill höra just där. Därefter gick pianisten över till en melodi med lite mer rajtantajtan...
Vi tog oss en varsin lös-glass och isglass och sprang vidare i våra souvenirbutiker i jakten på något unikt. De flesta av dessa butiker hade ju snarlikt utbud så det var en utmaning att hitta något mer udda. Till sist satte vi oss att vila en stund utanför Dali´-museet, där vi tyvärr aldrig gå in. Efter den välbehövliga vilopausen tog vi metron ned till Seine igen. Innan dess hann vi gå förbi en viss klädaffär som kallades Sympa. Kläder i stora högar såldes ut för en spottstyver. Det såg inte snyggt ut, men visst var det billigt och därmed rätt ovanligt i de kvarter vi befann oss. (bild ev.)
Vi tåg flodbåten eftersom vi hade tvådagars-pass på den och åkte ända bort längst till Eiffeltornet denna dag med. Väl framme så gick vi bort mot Trocadero som ligger på andra sidan men med utsikt över tornet. Det var mäktigt att se tornet i tjusig belysning i skymningsljuset. Vid varje timme började tornet blinka, en show som drog många applåder och höll på ca 10 minuter. Snart var det midnatt. Vid promenaden hem mot metron syntes många olika gatuunderhållare, bl.a. några som jonglerade med eld. Det var helt lugnt även vid den här tiden på natten, inte något bråk. Oturligt nog hoppade vi på fel RER-tåg på hemvägen, vilket upptäcktes alldeles försent. Det var bara att åka tillbaka igen. Vi hann i alla fall med näst-sista eller om det var sista tåget hem.

Paris, del 2. labyrint Louvren

Nu var vi framme vid Louvren. Det var en bit in på dagen och hade nu blivit ganska så varmt. Det mest fascinerande var kanske den stora glaspyramiden med allt vatten omkring, mycket tjusigt! På fredagar efter klockan 18 skulle det vara gratis för studenter, så vi sköt fram vårt besök på själva museet till den tiden.
Efter att ha kommit ytterligare en bit började vi känna ett visst sug efter mat. Vi var då i närheten av Pont Neuf, som på svenska heter ”nya bron”, trots att den egentligen är Paris första och alltså äldsta. Det hade inte varit fel att prova någon fransk specialité, men med tanke på vissa restaurangers lunchpriser och det faktum att vi inte orkade springa och leta särskilt länge, så slank vi in på en pizzeria. Man kunde äta för dryga 100-lappen, vilket var relativt normalt för snabbmat.

Tillfälligt pigga efter att ha ätit goda pizzor, så begav vi oss vidare. Den tryckande värmen gav inte med sig och därför kändes ”Batobus” - turistbåtarna som går längs Seine - som ett bra alternativ. Här kunde man nu bara slappna av och känna fläktande vindar som omväxling samtidigt som man njöt av de olika utsikter och sevärdigheter som passerades under flodturens gång. Det som är bra med dessa typer av båtar är att man kan köpa ett endags eller tvådagars kort och sen åka hur mycket man vill. Och det finns olika hållplatser att hoppa av så detta var för oss ett smidigt och spännande alternativ till Metron. Till slut hoppade vi av båten framme vid Eiffeltornet och köpte glass. Oj, vad stort det var. Man kanske förväntar sig att tornet är stålgrått men det är i själva verket brunt. Vi insåg genast att de tre-fyra köerna för att komma upp till tornet var långa så här gällde det att vara ute i god tid om man ville upp. Bakom tornet vilade en lång trädgård där folk i klasar satt och njöt i det varma vädret eller fikade. Vi var främst ute efter att bara inspektera området, nu skulle vi inte hinna upp, så därför så tog vi båten tillbaka igen. Louvren väntade.
Louvren var som labyrint. Den var uppdelad i olika avdelningar och det var svårt att riktigt bestämma sig för vilken man skulle börja gå i, och att hinna igenom alla skulle man ändå inte på så kort tid. Det var tjocksmockt med folk också. Vi började med Denonavdelningen och den inte helt okända Mona Lisa-målningen. Där flockades de flesta turister, blixtar sågs lite då och då även om fotografering uttryckligen var förbjuden. Vakter försökte se till att det inte fotograferades, så gott de kunde. Målningen var mycket mindre än jag hade trott. Inte heller kunde man komma så speciellt nära för att granska den närmare. Efter detta kikade vi på en del italiensk konst. De italienska statyerna var en positiv överraskning, de var många och inte uppställda på rad utan i olika salar med högt i tak och naturligt ljus från takfönstren och där även gröna träd var utplacerade.

Vi letade på kartorna efter diverse konstnärer som vi kände igen sen tidigare, men dessa stämde inte helt överens med verkligheten och vi hittade dem förtretfullt inte. Det var också otroligt jobbigt att gå runt med tung ryggsäck. Som tur var så var luften relativt bra inne på museet. Det var lite klurigt att hitta utgången, som sagt Louvren är lite som en Labyrint. För att riktigt få ut det mesta av besöket på Louvren så skulle jag uppskatta att man behöver två heldagar, delvis för att hinna gå igenom alla avdelningar men också för att hinna smälta alla intryck. Sen kan man ta en extra förmiddag för att gå och titta i alla affärer, t.ex. konstbutiker, som ligger under mark och som också är i anslutning till museet.

Till slut så kom vi då ut i kvällsljuset och lagom till solnedgången, det passade ypperligt bra att fota. Efter en dag med många intryck och lite ont i axlar och ben så bestämde vi oss för att gå hemåt.

Upptäckarglädje i Paris (del 1)

I några delar framöver tänkte jag skriva om sommarens resa till Paris. En resa som var fylld av nya intryck, kulturer, människor, mat och atmosfär. Dagarna innan vi skulle åka iväg hade vi oroats över att det var så oerhört varmt nere i Europa, och då speciellt Frankrike, runt 35-40! Människor hade förgåtts av värmen.
Vid avresan blev vi dock lite lättade av att temperaturen sjunkit ned under 30-strecket i alla fall.

Det roligaste inför Parisresan var att läsa på om staden och dess utbud, att välja ut vad man ville ta del av i denna världsstads rika utbud. Givetvis var vi tvungna att sålla, för såklart hinner man inte se allt, eller ens ”det viktigaste” av alla de saker som man själv skulle vilja hinna se under bara fem dagar. Jag hade inandlat två parlörer och en liten guidebok, samt lånat en större guidebok på biblioteket.
En av de svåraste sakerna inför resan var att veta vad man skulle ta med sig, och då speciellt kläder. Att det skulle bli varmt visste man ju, men om det skulle bli exempelvis regn eller blåst så kunde det behövas någon extra jacka. Jag brukar alltid ta med mig för mycket då jag reser bort så den här gången försökte jag tänkta efter två och tre gånger vad jag verkligen behövde. Något som är skönt med att resa bort tycker jag just är frånvaron av så mycket saker.
Böcker tog jag inte med mig förutom reseguider och karta samt en anteckningsbok för att föra resedagbok.
Det var en torsdag, dagen då vi skulle resa. Att checka in på Nyköpings flygplats var inga större problem. Att flyga över Sverige var underbart. Jag blev häpen över att på vi bara på en kvart var över Vättern. Det gick att lokalisera ungefär vilka städerna var däromkring, och oj vad litet allt såg ut. Så småningom var vi över Malmö och även Danmark och Köpenhamn skymtade långt nere i fjärran. Flygturen var lite nervös den första halvtimmen och det var svårt att koncentrera sig på något speciellt. För att hålla flygrädslan i ”schack” så försökte jag få tiden att gå genom att fota ut genom fönstret och det fungerade ganska bra. Något som jag lade märke till på flygresan var hur oerhört många sjöar Sverige har. Det kanske man inte alltid tänker på annars. När vi åkte över Frankrike så lade vi inte märke ett enda vattendrag eller sjö vad jag kunde se. Däremot var det stora fyrkanter med jordbruksfält och en liten by ibland, jämfört med Sverige som hade ett mer varierat landskap med sjöar, skogar och städer om vartannat. Det mesta såg att vara uppdelat med linjal.




Så var vi framme vid Beauvais flygplats, ca sju mil från Paris, efter en timme och fyrtio minuters restur. Genast jag gick nedför flygplanstrappan slogs jag av hur luften kändes tung och kvav. Det var mörka moln och såg ut att när som helst bli regn. Beauvais flygplats var mycket mindre än jag trott och vi kom liksom in ”bakvägen” när vi skulle hämta vårt bagage. Inne i väntsalen var det ännu mer kvavt och det var rentav svårt att andas därinne under de ungefär tjugo minuterna då vi stod och väntade på att våra väskor skulle rulla fram på bandet. Efter att vi så tillsist fått våra väskor var det dags för ca en timmes busstur som skulle föra oss in till Paris. Nu kunde man äntligen ta det lite lugnt och det kändes härligt att äntligen vara i Frankrike! Ett land där jag aldrig tidigare satt min fot i. De lantliga husen här var inte lika de röda stugor med vita knutar som är så kännetecknande för vårat land utan bruna och med halmtak.
På motorvägen till Paris var det mest åkrar utanför fönstret hela tiden men till sist började vi skymta staden. Det första vi såg av den var dess ”baksida” lite sjaskiga nedgångna hus och bostadsområden, men långt i fjärran skymtade Eiffeltornet som en hägring. Efter att ha halvslumrat i bussen så kunde man inte släppa blicken från fönstret.

Efter en stunds åkande inne i Paris var vi nu framme vid Port Maillot där bussarna skulle stanna. Jaha, nu skulle vi alltså klara oss helt själva! Trafiken dånade och kors och tvärs gick den så det var svårt att veta var vi skulle till att börja med. Vandrarhemmet låg inte heller inne i centrum utan i en förort till staden dit vi skulle ta oss genom att åka med RER-pendeltågen. Det återstod bara att finna var någonstans RER-stationen var. Efter att ha vänt på kartan åt några olika håll, försökt se på vilken gata vi var så frågade vi en förbipasserande om råd. Det var en medelålders kvinna som visade sig vara amerikan och som hade varit här ett antal gånger tidigare. Men själv letade hon efter metrostationen. Vi följdes åt ett litet stycke och till sist hittade vi fram till stationen. Nu skulle vi bara prata med fransmannen i biljettluckan och se vad för typ av biljett vi behövde för att ta tåget till Epinay-sur-Seine, där vårat vandrarhem var.



Väl framme i Epinay sur-Seine blev vi begeistrade av dess säregna och fascinerande miljö. Bara stationshuset kändes utvändigt ganska unikt, ett fint tegelhus som kanske var från 30-40 talet och hade inslag av färgad mosaik. Människorna här verkade vara från en mångfald av olika kulturer och klasser, både rika och fattiga, européer och afrikaner, det kändes som ett spännande område. På vissa håll var kvarteren nästan lite likt Cuba, annat liknande mer vackra engelska hus. På den första gatan vi gick igenom var inget hus likt det andra; stora fina tegelhus, några radhus, ett par riktigt sjaskiga hus och bland alla dessa var förvånansvärt många av fönstren försedda med järnluckor, vilka var stängda de flesta av gångerna vi gick på den gatan. Inte en enda av de dagar då vi gick förbi det kvarteret närmast stationen såg vi heller så vitt jag kan minnas nån enda människa i trädgårdarna. Kanske berodde det på att vi för det mesta var så tidigt ute på morgonen eller kom hem sent på kvällen. Närmare fram syntes stora varuhus som tillhandahöll diverse saker, det var t.ex. hobby- eller bilaffärer. Dock såg vi inte till en enda mataffär. Efter några minuter var vi sedan vid hotellet och kunde pusta ut.
Efter incheckning så var första intrycket av vandrarhemmet att det verkade skapligt och hade god standard för att vara vandrarhem. Några saker gjorde oss dock lite missnöjda. Hissen kunde vi inte använda; den gick inte till våran våning, konstaterade vi snopet. En annan sak som vi upptäckte då vi hittat till rummet var att det lilla fönster som fanns var igenspikat. Och där var verkligen jättekvavt. Det tredje var att kranvattnet var så klorerat att det inte kändes speciellt gott att dricka. Trötta och utmattade som vi var försökte vi bara lämpa av våra grejor innan vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat. Vandrarhemmet hade bara en automat där man kunde köpa det nödvändigaste, och serverade frukost men inte lunch eller kvällsmat. Annars var intrycket av vandrarhemmet att det kändes fräscht och nytt med solgula dörrar. Rummet hade ljusgula tapeter och även tv och det var bra service i övrigt för bara ca 15 euro per dygn.

Kvällsmaten den dagen blev på McDonald’s. Vi var helt enkelt för trötta för att orka leta upp något bättre även om vi fick gå runt och leta länge innan vi hittade ett matställe till rimligt pris. Vi hann gå förbi både en lokal pizzeria, en kinarestaurang och prata med ett glatt original till Parisare som vi tyvärr inte förstod så bra vad han sa. Kvällen gick åt att planera vad vi skulle hitta på över morgondagen.


Fredag
Vi vaknade tidigt och var ute innan 9. Vädret var fint och luften sval och underbar när man kom ut; det gick att andas. Vi tog RER-pendeln till Porte Maillot och därefter började vandringen på Paris största boulevard Champs-Elysees med målet att först och främst se några berömda byggnader, torg och parker. Denna enormt stora breda gata hade skiftande karaktär. Som tur var kunde man gå under en allé av träd och på så vis få lite svalka och skugga. Vi hann skymta ett palats ganska tidigt men nöjde oss med bara en glimt av detta eftersom vi planerat att se ganska mycket den dagen.
Efter en stund var vi tvungna att köpa vatten; det som vi hade med oss i våra termosar tog slut på nolltid. Det var hett ute och även om vi bara hade det nödvändigaste i våra ryggsäckar så var det tungt att bära. Vattnet kostade mellan 1,5 och 2,5 euro för någon liter och det gick åt hela tiden. Tids nog var vi istället framme vid Triumfbågen! (se bild med Triumfbågen långt i fjärran) Där flockades såklart turister och ungefär lika många som fotograferade. Det var nära på lika roligt att se dem alla fotografera, som det var att titta på triumfbågen i sig. Nu kändes det att det här var Paris, man skulle få ihop alla klichéer med verkligheten. Vi fortsatte att gå en lång bit och kom till Europas största torg ”Place de la concorde” där också den höga obelisken står. Det började nu bli verkligt varmt och på torget var öppet. Vi fortsatte rakt fram från torget och kom fram till parken Jardins des Tuileries. Det första vi såg var en stor damm där människor satt och solade runt omkring på ett område av sand. Des Tuileries bestod förutom av sand också av stora gräsplättar samt träd och rabatter som anstår en stor fin park.

Något som är speciellt med att vara turist, är att många andra turister kommer fram och frågar efter vägen. Det känns lite lustigt då det är mindre vanligt att det inträffar en vanlig dag i Sverige. Här var vi såklart och besökte många turisttäta sevärdheter, vilket naturligtvis är en förklaring. En annan knepighet är när man inte talar engelska så flytande som man skulle önska. Men det är bra träning! Bästa träningen att öva språket är ju att bege sig dit där det talas.

Johnnys runttur i Sverige

Johnny's rundtur i Sverige!

del 2!!! Rotsidans naturreservat(högakusten)

Jag svängde av E4'an i Ullånger och körde mot Nordingrå och därifrån följde jag skyltarna till rotsidan. den ligger ju längs kusten mellan Fällsvik och Bönhamn eller rättaresagt Barsta men få vet var det är. klockan hade hunnit bli 22.30 innan jag var där och jag gick ut till kusten och njöt av havet, försökte fota lite men det blev inte så bra. det måste vara imponerande att vara här när höst stormarna sätter igång. man ser hur långt in på vågorna slår och det står även på informations tavlorna att det är värt ett besök i storm. här är lätt att ta sig fram och går även bra med rullstol om man inte ska ända ner till vatnet för då kravs lite mer. jag satt här ute till det blev nästan helt mörkt och det var rätt svårt att hittta tillbaka, dumt nog valde jag inte att leta reda på storsigen vid stranden utan gick som jag trodde var rätt. vist hitta jag men jag gick inte riktigt som jag trodde så en liten extra krok i mörkret blev det nog. annars så även om det är en lång kust och man kan tycka det inte finns så mycket att välja på med havet på enasidan och parkeringen på andra men det är verkligen inte alltid lätt att veta var man ska gå upp till bilen då man går där på stranden och alla stenar kan tyckas se lika ut.

Att sova var skönt men jag vakna i lagom tid ändå. koka kaffe och åt lite frukost i vanlig ordning. kändes bättre att koka nu efter som jag hitta lite bättre i bilen. sen gick jag till stranden. såg molnet och tog denna bild. där är 4st våghalsiga badgäster på 50+ som lekte som barn på de hala klipporna. var lite svårt att fota där eftersom jag ville just fota där de var. jag hitta ju denna ändå. en båt är där också som kom sakta närmare då jag satt där och hade ett förvånande stort ljud. molnet kom däremot snabbt och det dröjde inte länge innan jag fick lite regn på mej. varmt och skönt och eftersom jag inte varit med om en ända liten regnskur på ca en månad så kändes det konstigt och trevligt på samma gång.

Vill man se kusten och klippor och vara lite ifred så är rotsidan ett toppen ställe, vill man inte så är det inte något ställe att åka till. men vill man se lite av högakustens landskap så tycker jag man ska köra nästan ända ut dit för det är fint. Kanske bönhamn är ett bättre alternativ. alla dessa små vägar i detta område är rätt så rådiga. det finns bra turist skyltar så man kan liksom köra efter dem och de tar en genom hela området och visa alla ställen (som turistbyrån tror man vill se). bilden är från Nordingrå.

Sveriges geografiska mittpunkt
Efter höga kusten körde jag längs E4'an ner till Sundsvall och vände in mot landet längs E14. Jag tyckte nog att Trondheim börja låta väldigt lockande nära. det kändes fel att ha som mål att köra ner i trista sverige då man har fina norge så nära.... närmare dessutom. nåja ... och det dröjde inte länge innan jag börja se lite rök ovanför trädtopparna, en brandbil med en fyrhjuling körde förbi lite halv stressad. det var lite svårt att kunna bestämma om det var på vägen dit jag var på väg eller om det var lite mera mot norr. När jag kom till Stöde så hitta jag lite oväntat brandbilen vid en glasskiosk..... de hade tydligen inte brottom även om det var kanska mycket rök nu... detta betydde enligt mej att det var rätt långt in i skogen och det inte var så bråttom. jag skulle ju svänga söderut just där men jag kunde inte låtabli att köra förbi och se vad som brann. I byn Viskan såg jag att det var skogsbrand men att det var upp en bra bit från vägen. de försökte bygga någon väg så alla branbilar och bandvagnar och fyrhjulingar vänta på vägen att kunna köra upp en bit. det var ganska fullt på vägen där men jag komförbi..... när jag kommit några hundra meter förbi kom det också ett medelande på radion att det är mycket räddnings fordon på vägen eftersom det är skogs brand som startat för någon timme sedan. nu hade jag då kört 20km längre än jag tänk och jag fick planera om vägarna lite. skulle jag vända eller ta en mindre väg snett ihop till den vägen jag hade tänkt åka? men det var bra skyltat till "Sveriges mitt" och vägen var fin och bra så då åkte jag dit. vägen var bra ända fram. man kom upp till toppen med bilen. nästan i alla fall för de sista 20meterna för den bästa utsikten måste man nog gå en lite lätt sluttande backe. även här väldigt bra byggt för rullstolar. här var fin utsikt. man kunde sen branden rätt bra fast den var lite bakom en kulle. härifrån såg det inte alls ut att vara så brant där det brann som när jag var nära branden. Torpshammar är byn som syns. där finns ett utsikts som är rätt högt och lite rangligt för att vara i sverge där allt ska vara så säkert och ofarligt. det mest konstiga är att det inte fanns någon mer än jag här på hela tiden. jo två som åkte sin väg när jag kom. men innte några andra även om jag var här rätt så länge. jag koka ju mat här också. satt och tänkte lite på skogs brands risken då man kokar... skulle man snubbla i köket här skulle man nog snabbt få stor problem eftersom det var väldigt tort... bäst att låta bli att snubbla..... satt också och fundera vad det var för konstiga ställningar i skogen.. såg ut som ko bås men varför skulle de varit vid träden. efter måga gissningar kom jag nog fram till attt detta var något som jag inte fick svar på, gammla såg de ut att vara. såg mest ut som en liten klen ställning för att hålla ett stort träd på platts.... såg konstigt ut, flera var de utspridda runt på ett litet område. kör man E14 och vill sträcka lite på benen och ta en liten paus så tycker jag man kan köra upp hit. fin utsikt!



Deller åsen
Körde vidare mot söder och efter någon timme kom jag ut på "Deller åsen" mellan sjöarna "Norra Dellen" och "Södra Dellen" där var väldigt fint men tyvärr var det att fota mot solen och det fanns inte något ställe att stanna för att fotografera heller... om man inte vände in på en gårdsplan. lite efter byn stanna jag för att dricka kaffe och njuta av det sköna vädret lite. bilden tog jag där också. tyckte det nog var väldigt mycket finare än det ser ut på bilden men så blev det. jag skrev lite sms till folk som börjat märka att jag är på resa. hälsar till alla som fick sms härifrån. Jag var ju nära Delsbo men eftersom det var kväll var jag inte in till byn eftersom jag inte troligt vis fått tag i någon information om stället. Information kände jag att jag starkt behövde, fram för allt en bättre karta. även om jag rest många gånger med samma karta så just på det här området var den väldigt dålig. så jag viste inte alls var jag skulle hitta det som jag hade läst om att skulle finnas. jag stanna ju vid nästan varje väg i hopp om en skyllt men näää bara en massa små byanamn som inte var på min karta. så hela troligt vis väldigt fina deller området missa jag nog. nu vet jag att det är lilla vägen norr om norradellern som man ska köra för att hitta alla vandringsstigar och anda sevärdheter.

Storbergets naturreservat
jag kom till sist ut till en större väg nära Hudiksvall, mer exakt i Glimsta... enligt kartan var det bara att köra rakt över vägenmen det var en så liten väg så jag våga inte först köra efter den. dessuom visa skylten till en by jag inte viste var var. jag "yra" runt i denna lilla by om hade bara en väg att välja på men viste inte om jag skulle välja den eller inte... till sist hitta jag i alla fall den informatons tavla som lyst med sin frånvaro och jag fick reda på alla ställen jag kört förbi. väldigt tokigt att inte skylta bättre! jag valde till sist den där vägen jag först inte våga. tänkte som så att går det rätt är det bara bra och går det fel så är det väl inte någon större katastrof.... det skulle väl ändå bli närmare än att köra den säkra vägen. inte många kilometer därifrån kom jag till en skylt som visa till Storbergets naturreservat. jag börja gå runt där för att de lite vad där kunde vara. ett tjärn hitta jag som var just ett sånt som jag viljat fotofrafera i just det spännande ljuset men fulare träsk har jag inte sett på länge. det led av torka.. bland annat som i slängda cyklar eller vad det kunde vara. jag börja på upp längs branten och där hade en skogstraktor kört i vintras och jag måste säga att jag var imponerad över att någon kör i så branta backar med skogstraktor och med full lass dessutom också... nåja säkert skulle jag väl också göra det för jag bruk nog få maskiner att göra vad de kan men imponerad var jag ändå av spåren. detta var väl den ända intressanta jag såg här. det dröjde inte länge tills jag kom till "topp stugan" och den på verandan satt jag och njöt av utsikten som ........ nästan syntes lite bakom buskarna... nää det var inte något att skyta med. har nästan finare hemifrån av balkongen. en gästbok fanns där också. den var fullskriven ända in till sista raden på pärmens baksida. det händer nog att några lokala typer går ut hit och kanske skidar på vintern men annars var det inte så väldigt ofta besökt. jag gick vidare upp och konstigt nog var det inte riktigt toppen där stugan var utan där fanns en stor mast. jag gick ut til masten eftersom jag gissa att det skulle finnas en väg som var lättare att gå tillbaka till bilen. och mycket riktigt. något att se fanns inte här i mina ögon. vanlig skog och sont har man hemma också. lika hög backe finns ju inte hemma men man kunde ju inte njuta av den heller eftersom det var en massa buskar. när jag väl kom till bilen hade det börjat mörkna. jag hörja igen med mitt oturs projekt.... att steka plättar på spritkök. hur många gånger jag misslyckats med detta vet jag inte. det är en passlig syselsättning då man är lite snål och vill smälta det man sett på dagen och ändå vill pysla med något utan att man vill göra något. efter flera försök fick jag till några riktigt bra.... goda har de alltid varit men att få dem lagom stekta har varit det svåra. Storbergets naturreservat är nog ett ställe jag inte rekomenderar någon att åka till.


Grossjöberget naturereservat
Sen på morgonen när jag väl börja köra igen körde jag mot söder och mot Bollnäs. det var en liten väg och min dåliga karta gjorde det rätt svårt. jag leta efter Ysberget och Laxtjärnsberget. även om jag var rätt så hitta jag aldig någon väl som var stor nog att jag våga åka efter så jag kom ut till större vägar. men då visa en skyllt tillbaka därifrån jag kommit men efter en annan vag och jag tog den vägen(dum som jag var) jag var glad att jag tillslut hade hittat berget och börja gå. när jag väl kom fram märkte jag till min stora förvåning att jag kommit till fel naturreservat. Grossjöberget fanns inte ens i min bok eller märkt på kartan, den var rätt så ny. jag bestämde mej för att gå den korta rundan. jag tänkte inte alls på att det var en "outmärkt stig". men det var så att den var märkt men själva stigen fanns inte så det var att leta och spana efter ett märke och när man väl kom till det var det att spana efter nästa. ibland såg man en stig men det var inte alltid efter den man skulle gå. det kommer säkert att vara bättre att gå här om 10år. skogen var inte något extra alls. jag blev bara på mer och mer dåligt humör. senare börja skogen bli lite mer extra eftersom det varit en skogsbrands där. jag vet inte hur många gåner jag gick villse här, eller så mycket fel så jag riktigt fick söka för att hitta den outmärktastigen eller hitta sigen som inte fanns. när jag väl var i ändan och börja gå tillbaka så blev det nog en mer sevärd miljö. när jag väl trodde jag var tillbaka för att gå ner till bilen så blev jag väldigt glad. och när jag väl just var vid parkeringen var det nog något som sa mej att det var lite fel. och det var jag! det var fel parkering och jag hade gått liksom 90 grader för tidigt ner från berget eller kullen. jag var otroligt trött på den onsynliga stigen och såg spåren av skogsmaskinen som kört längs gränsen till reservatet. så det var en bättre stig och gränsen var mycket tätare utmärkt. vist var det en liten risk att gå väldigt vilse men den tog jag och det visade sig vara ett bra val. jag åt massor av blåbär, stora var de också. och till sist så hitta jag ut och kom dessutom på exakt rätt ställe. jag tänkte att dit ska jag aldrig åka igen!!! men den tanken har nog släppt redan lite men inte vill jag ändå dit igen. sen körde jag till Bollnäs

Skålsjö
Skålsjö (nästan mitt mellan Bollnäs och Falun) vet jag inte något om eftersom jag bara stanna där lite kort för att läsa på en informationstavla. men jag fick ett så vänligt bemötande där av hon som driver Skålsjögården att jag tycker de behöver nämnas här. även om det var stängt så visa hon mej en bättre karta som hon hade på sitt kontor. kanske hon var bara trött på gräsklippning och tyckte det var trevligare att snacka lite med folk. hon var dessutom från mina hemtrakter men det måste ha varit länge sen eftersom hon inte kunde uttala de finska ortnamnen mera. http://www.skalsjogarden.se/


mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Johnny's rundtur i Sverige!

jag kommer inte att skriva om hela resan utan kommer att berätta om olika resmål jag besökte. i hur många delar får vi se.

nu kommer del 1!!! Skuleskogens nationalpark som finns 2-3mil söder om Örnsköldsvik.

Jag vakna på norra parkeringen till Skuleskogens nationalpark, inte så konstigt eftersom det var där jag börja sova. jag vakna av att en bil kom klockan 9, de tala något om att de inte var först.... nää för de viste inte att man ska komma vid 2 tiden på natten för att vara först denna dag. jag koka kaffe och åt lite morgonmål innan jag börja gå. vädret var så bra det kunde vara, ja nästan för varmt redan den tiden. eftersom det bara fanns en stig så var ju inte valet så svårt. Man behövde inte heller gå många hundra meter innan skogen blev till en såndär trevlig "trollskog" och det kändes fuktigt... men inte alls lika fuktigt som sist jag var där. då små regna det och var lite dimma i luften. då träffa jag på en otrolig mängd små grodor här. jag tänkte att så mycket grodor ser jag inte denna gång men jag behövde inte gå långt innan jag såg nästan lika många grodor. inte var det i samma massor som sist men nästan. när jag kom till Salsviken eller den lilla sjön innan hitta jag bävergnaget som lämna starkt i minnet från första gången jag var här för två år sen. några färska spår såg jag inte.. inte för jag leta heller mer än att jag spana runt lite därifrån jag stod. jag kan tänka mej om man följer uppströms kan man nog hitta men det är bara en vild gissning. När jag kom ut till Salsviken så gick jag rätt mycket längs stranden. vist är stigen och bra men jag kände mest för att gå längs stranden efter som det kändes som länge sen jag sett havet. jag satt också där en stund och bara njöt av att vara på semester och bara fick göra som jag ville med min dag.... ibland måst man bara sitta still och fundera ett tag innan man kan ta in nya intryck och kunna njuta av att vara på semester. annars är det ju stor risk att man bara stressar genom semestern för att få det överstökat. inte för att jag lever så stressat liv men ändå måste man varva ner för att kunna varva upp resehjärnan. bilden är härifrån.

när jag väl funderat klart så börja jag följa stigen längs kusten även om en stig gick raka vägen upp till Tärnättvattnet(164möh) men även stigen jag gick börja ta lite höjdmeter. att ta stigen här till Tärnättvattnet så kommer man rätt snabbt till ett litet mysigt vattenfall som jag tycker man kan besöka om man har lust även om man inte vill gå ända upp till Slåttdalsskrevan. 1,3km senare gick en stig igen upp men det gick också en ner till kusten och den valde jag. jag tänkte nog att det skulle vara ett fel val men så blev det inte. det var en trevlig brant att gå ner för. stora imponerade stora stenblock hade lossnat och såg ut att vara på väg att rulla ner vilken sekund som helst. det var dock tjock mossa på dem så de rullar inte med en väldigt fart i våra ögon men om några tusen år är de nog säkert ner en bit. när jag gick här bland den fuktiga och frodiga växtligheten så tyckte jag det påminde lite om skogen de gick i på jurassicparkIII som jag såg kvällen innan jag åkte. Men djurlivet lyste med sin frånvaro även om man nästan trodde att en tyrannusrex skulle titta fram bakom stenblocken, några fåglar hörde jag och några barn som skrek till melodin av glassbils "låten". bilden är nästan härifrån... ser inte så himla frodigt ut här men klipporna syns och ni får se hur fin och bra stigen var att gå efter. det är ju så klart brantare är det ser ut även om det nog inte var så himla brant!

När jag väl kom ner till kusten så såg jag att det gick att gå över till Täfnäftholmarna. det går säkert inte att ta sig torrskodd över här alltid eftersom det såg nog ut att ha varit vatten där för inte så länge sen men nu gick det att gå över där med god marginal. men jag kunde ju såklart inte låta bli att fundera på hur snabbt vattnet kunde stiga... men vad skulle det göra om man blev lite blöt i denna värme. så mycket stiger nog inte vattnet att man inte kommer över... tror jag! när jag kom ut på holmen så var det ju släta klippor, innan då jag gick längs kusten var den små "kullerstenar", stenar i storleken mellan näven och huvudet. bilden är ju just från klipporna och taget mot skogen där jag kommit gående och sundet där jag gick över syns också även om det ser ut som fast land på bilden. Jag trodde då jag tog bilden att det var dit upp på berget jag skulle och att det var där som Slåttdalsskrevan var och att det skulle vara Skäftedalsberget men det som syns är nog bara något liten "kulle" som inte jag har något namn på och de nämnda är högre och finns bakom. I radio på natten då jag körde hit hade jag hört att det inte är i fågelbais som fågelviruset finns utan det är i spott från fåglar.... det var ju trevligt eftersom här fanns lätt mycket fågelbais..... hur mycket spott fanns vet jag inte..... bruk fåglar spotta föresten? tja inte vet jag.

Jag gick vidare efterstigen på holmen och senare över till nästa holme... här var det lite säkrare att gå torrskodd över. även ett litet hus fanns här....rast stuga står det på kartan. även några som lekte med en båt vad där och körde runt men inte mycket annat liv såg jag. senare på längst ut på holmen satt jag och såg på en segelbåt som kom förbi. det var otroligt skönt där ute i den varma vädret och havet och ja..... så mycket mer behöver man inte väl... i skogen fanns det en massa blåbär...stora också. kan nog inte förstå hur de kan växa i detta torra klimat som tycktes vara där ute på öarna. Sen gick jag tillbaka upp till huvudstigen och vidare längs kusten mot Näskebodarna. Där finns en övernattningsstuga men där fanns en hel busslast med folk på ljudet att bedöma. jag stanna inte där något dessmera utan följde stigen och ca 400meter efter så kom jag till stigen som gick upp och det var dit upp jag skulle. hade jag följt stigen längs kusten hade jag kommit till södra parkeringen. det var väl ca halv vägs mellan parkeringarna så det borde vara 8km då mellan dem(om jag räknat rätt). men som sagt det var upp jag skulle. det var inte mer än några hundra meter innan man var upp till trädgränsen. alltså där stor skogen sluta. där fanns även en grav från 1500 - 500 f Kr. det är ju klart att man inte kan veta hur det gick till då de plocka till en sådan massa stenar när någon dött men man kan inte låta bli att fundera på det heller. det var nog inte något litet jobb. det var ju på stranden på den tiden även om det var högt upp nu...eller högt och högt... tror det var 50 möh. forskarna tror det aldrig bott människor på plattsen så den kom väl från inlandet... undrar hur de kom på den tanken att de skulle ha graven på stranden! jag gick vidare. solen gassa på och det fanns inte någon skugga. berget var hett, solen var stekhet... stigen gick sakta men säkert upp... jag börja inse att jag måste spara på vattnet även om jag hade mycket mera med än jag trodde jag behövde. bilden tog jag på en av de två längre pauserna jag hade på vägen upp. ett imponerande stort och fint klapperstens fällt passera jag också.... eller var där fler mindre också. här ska finnas en grotta också som jag inte börja leta efter. men det skulle säkert ha varit skönt att sitta i den...som att sitta i kylen!

När jag väl kom upp så att jag hade utsikt över Tärnättvattnet så hitta jag en skön platts i skuggan med slät stenklippa under och där sov jag en stund, eller nästan i alla fall. mycket fåglar som inte visar sig då man kommer gående hör och ser man ... om man är vaken. annars tyckte jag det inte mindre djurliv än jag trodde det skulle vara. men in så het dag är väl även fåglarna slö. när jag väl tyckte jag hade vilat klart så gick jag vidare och då måste jag ner till vattnet på 162möh innan jag kunde börja gå den sista stigningen innan man var uppe vid Slåttdalsskrevan. även om de stigar jag gått så här långt varit väldigt bra så den här stigen upp var inte någon lättvandrad. man skulle ha balansen i form. här fanns alla typer av sten underlag jag kan tänka mej. allt från små sten och större både lösa o fasta och till storlekar som hus som man skulle nästan både under och över.. vanligaste var dock runt, tack o lov men det var så stenigt att man måste gå sakta och därför kändes inte stigningen lika mycket. det var snabbt räknat 100 höjd meter på 1km. nästa bild är tagen när det värsta sten delen var öven och den var mest kala klippor i ca 100-200 meter innan man kom till skrevan. Själva skrevan var nog imponerande och ljudet var ... som det bruk vara på såna platser. det var otroligt skönt i den för det var ju så svalt i den, lite som en grotta. det var nog många som var länge i den för att kyla ner sig. den är 200 meter lång, 40meter djup och 7 meter bred enligt informations bladet jag har. därifrån är ju ena bilden också som ni säkert kunde gissa. man kommer ju till den nerifrån då man kommer från norra parkeringen.

Upp på själva toppen av Slåttdalsberget(280möh) kommer man inte lätt från skrevan. vet då inte hur långt man ska gå innan det blir så platt att man kan ta sig upp utan rep och annan klätter utrustning... jag är nästan säker på att man kan ta sig upp utan större svårigheter men varifrån är värre att veta. det skulle ju varit trevligt att vara på toppen... det var ju ändå bara knappa 10meter. men man fick nöja sig med utsikten den fina utsikten mot öst och lite mot väst. där satt jag också en lång stund.. kändes som om det blev bara pauser sen jag väl börja ta dem. men det gällde att passa på och njuta. inte säkert att man har lika fint väder där nästa gång. nästa gång jag har vägarna förbi och en halvdag med tid ska jag gå upp söderifrån. men nu när jag väl var där gällde det ju att passa på och njuta.. och se på turister. jag hade ju varit rätt så skonad från dem på den vägen jag gick upp men här på toppen tycktes de samlas. därifrån jag satt såg det ut som om tyskar steg upp ur berget som manggust(små katt, mink liknade sötadjur som lever på savannen i Australien(tror jag)) ungar stiger upp ur som grop i marken och sen står de vända mot solen och som om det skulle stå i en kyrka och be... tyskarna tycks vända sig mot öster.... alltså mot Finland. nåja vist fanns det svenskar där också men tror det var mest tyskar då jag var där... jag var nog ensam finne (som vanligt). undrar vart de åker... om de åker alls.

sen var det inte något annat än att gå ner tillbaka. tyvärr fanns det inte någon annan lämplig runda att gå med lagom längd så det var bara att gå ner till vattnet men därifrån kunde man gå mer rakt till parkeringen än den rätt långa kroken jag gick på vägen upp. det var en helt annorlunda stig. den skulle ha varit mycket mer lämplig den dag som denna att gå upp eftersom det var mest skugga på den till skillnad för den andra som inte var någon skugga nästan alls. däremot tror jag det varit jobbigare att gå upp här så för de men mindre kondition eller annars lata så är syd stigen bättre tror jag... alltså den från Näskebodarna. den raka stigen från syd parkeringen gick jag ju aldrig efter... den tar jag nästan gång!

Om man samman fattar det så tycker jag det är en toppen platts att besöka. informations tavlan gav den information man behövde(varken mer eller mindre nästan) en tydligare skyllt om att det inte är någon lätt vandring upp kan ju läggas till men det var ju bra att den som finns där finns för annars lurar man nog folk på något som de inte vill. lika så att det ska vara bra skor. att ha ny köpta vandrings skor som jag är nog inte alls bra. det är bara att hoppas sko skaven blir bra till jul. jag små fnissa lite då man hade byggt så man kom med rullstol till dasset på ett ställe där folk ska gå minst 8km upp på ett berg men jag ska tala om att den rampen var rätt skön att gå efter då man kom tillbaka och hade skoskav.

sen koka jag mat och vila lite innan jag körde vidare. försökte steka plättar men tappade smeten och .... hoppas småfåglarna gilla det.... klockan blev väl 20 innan jag börja köra. det var skönt att köra på kvällen jämfört med vad det skulle ha varit på dagen... det hade varit 65 grader i bilen (enligt mätaren som troligtvis varit i solen).

mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Nordfjord del 4

Tisdag
Varje kväll tittade vi på väderprognosen och även om det för det mesta såg molnigt ut vid Nordfjord med omgivningar så fanns ändå ett visst hopp om sol. Men tisdagen började ändå med regn. På förmiddagen höll vi oss hemma. Efter lunch tänkte vi att regnet nog skulle avta förr eller senare, så vi beslöt oss att åka den sk Panoramavägen, en relativt nybyggd väg som ligger precis bredvid nordfjord tänkt för att trafikanter just ska kunna njuta av vyn över fjorden. Vi åkte återigen vägen mot Invik och Utvik, för att sen åka upp på fjället. Det var mycket uppförsbackar innan vi var helt uppe. När vi kom högre upp på fjället dök det upp får lite här och var vid vägkanterna.
När vi till sist var högst uppe så stannade vi vid en rastplast, en asfaltsplätt där även en buss med tyska turister hade stannat. Här fanns stora kartor med information över området uppsatta, och här fanns även toaletter. Detta omgavs av gräsplätter där fjordingar gick och betade, tillsynes ganska oberörda av att man fotograferade dem.
Helt plötsligt och utan förvarning hördes ett ihållande pinglande närma sig. Det var inte mindre än fyra får som i en rasande fart kom springande från bilvägen och satte kurs mot skocken med tyska turister. Vi blev alla förstås väldigt förtjusta åt de instormande yrvädren. Tyskarna som med paraplyn i ena handen och kaffemuggarna i den andra hade tagit paus i resan skrattade gott åt de nya varelserna. Fåren i sin tur undrande förstås om de inte hade något att bjuda på. Jag vet inte riktigt om så var fallet, men de höll oss i alla fall sällskap en stund. Säkert var de vana vid att det brukade dyka upp utomsocknes figurer då och då.



Efter det glada uppehållet åkte vi vidare. Nu hade det slutat regna och blivit något bättre väder trots att vi var på fjället och temperaturen därför sjunkit ned under 10 grader.
När vi åkte nerför fjället passerade vi många härliga vyer. På den branta vägen ned till Byrkjelo rullade vi i ca 50 km/timme, ändå hann en flicka på cykel som måste ha trampat väldigt väl, i fatt och förbi oss in i den lilla byn. Byn passerade vi bara. Så småningom var vi framme i Sandane, en medelstor ort, där vi gjorde ett uppehåll. Solstrålar bröt äntligen fram. Detta företrädesvis udda tillfälle tog vi tillvara genom att gå in i en liten galleria med diverse affärer. De andra gick in i en klädaffär medan jag som för tillfället inte var sugen på att titta efter kläder p.g.a. priserna istället traskade in på posten där de även hade ett skapligt utbud av media, såsom skivor och dvd-er. Där fick jag se båda säsongerna av Pang i bygget till fyndpris, ca 100 kronor! (med svenska undertexter, då.) Jag slog till, i Sverige hade jag sett motsvarande för minst 300 spänn. Därefter gick vi ut mot vattnet vid Sandane och tittade litegrann.



Efter detta besök åkte vi vidare mot Anda och tog färjan över nordfjord. Det började återigen regna. Nu började vi komma in på Panoramavägen igen men utsikten var inte så slående i dimman och regnet. Men i detta väder blev miljön på ett sätt lite trolsk och spännande. Vid något tillfälle stannade vi återigen och fotade. Regnet varade så gott som hela vägen hem. Vi försökte hålla uppsikt efter Nos som jag hade läst skulle vara en bra utsiktsplats längs vägen. Tyvärr kunde vi inte riktigt lokalisera var det var, även om vi stannade några gånger efter vägen. Dagen hade sina ljusglimtar, som de roliga fåren och det vackra Sandande, men upplevelserna kring Panoramavägen förmörkades av regnet och blev till en besvikelse eftersom man inte riktigt kunde njuta av vyerna längs vägen. Så om du ska åka Panoramavägen – välj en dag när inte molnen är alltför tunga.


Onsdag
Den här dagen vaknade jag ganska tidigt. Åt frukost i form av en ganska stark och söt yoghurt samt mackor. Brodern och jag tog oss ut på en liten promenad alldeles utanför huset där vi tidigare sett att det skulle vara en vandringsled. Vi var då först tvungna att gå innanför grindarna där vi möttes av gårdens får. Nu hade vi börjat vänja oss vid dessa trivsamma djur men det var ändå med viss försiktighet vi öppnade grindarna. Vi fick ett välkomnande och tillgivet bemötande; fåren flockades genast kring benen på oss och de var svårt att både hålla sig för skratt och nästan att hålla balansen med. När vi lyckades bryta oss loss från skocken så fortsatte vi uppåt mot berget. Några får höll oss sällskap tills vi kommit en bra bit upp. Till slut hade vi kommit så långt det gick men vart vandringsleden sen fortsatte såg vi inte. Här hade vi en bra utsikt över gårdarna och omgivningen omkring.


huset där vi bodde

Efter lunch gjorde vi ett besök i grannbyn Loen och Lodalen eftersom solen infann sig och vi gärna ville åka ut. Första besöket var vid kyrkan i Loen. Här fanns också ett minnesmonument med två höga stenar resta över de personer som hade dött i en raskatastrof i området 1905. Vi tittade in i den lilla vita träkyrkan som invändigt hade vackra träbilder och tända ljus.





Lodalen hade också en glaciär men dit var det ganska långt att gå. På vägen dit hade det dessutom varit ras från bergväggen så det såg ganska kaotiskt ut på ett ställe och det var lite svårt att komma förbi. Vi tog en fika där med utsikt över Lovattnet, innan vi vände. På vägen hem stannade till vi ett lyxhotell (endast det bästa är gott nog), för att uppsöka toalett. I hotellet var verkligen mysigt, en tänd öppen spis möttes vi av i entrén. Sen stannade vi till vid affären Kari Treestad på hemvägen för att titta efter souvenirer. Jag tittade mest men köpte också ett litet gulligt troll i form av kylskåpsmagnet. Något troll skulle man väl ha med sig hem och de fanns på allting. Kort, fat, kläder, termometrar... tyvärr såg jag inga trolltavlor som jag däremot gärna ville ha, i alla fall inga som föll mig i smaken vad jag minns. På kvällen åkte jag och brodern ut på en fisketur. Regnet kom med jämna mellanrum men det var ändå en uppfriskande tur!

Torsdag
Den här dagen hade vi blivit lovade sol av meterologerna, men det såg inte lovande ut till att börja med. Efter lunch åkte vi mot Nordfjordeid och väl framme spöregnade. Det såg ut att vara en mysig ort som man gärna hade strosat i annars. Nu skyndade vi istället in i ett shoppingcenter för att kolla runt. Här hittade jag en fin kalender med vyer över Norge som jag hittade i en bokhandel. Efter en shoppingrunda blev det en fika i bilen på en plats vid hamnen. Nu syntes solen igen. På hemvägen åkte vi Panoramavägen igen för att förhoppningsvis vara med om en angenämare upplevelse den här gången. Men vi hann inte långt innan himlen öppnade sig igen. I mitten av sträckan gjorde vi ett kort uppehåll vid en liten röd vägkyrka, uppehåll gjorde lyckligtvis även regnet. När man såg ut över fjorden och över på andra sidan så kunde man se regnbågen.



Fredag
Efter lunchtid denna dag bestämde vi oss för att åka gamla Stynefjällsvägen. Det var hiskeligt brant att ta sig uppför och man undrade var det skulle sluta. Flera gånger stannade vi till för att bland annat se på utsikten och ta en kopp kaffe. Man är glad för att den heter Gamla stynefjällsvägen, som indikerar att det finns en ny, för om alla turister skulle mötas här hade det blivit kaos. Det var för det första svårt att mötas på vägarna, och här inte minst, längre upp på fjället blev det i stort sett omöjligt. På vägen upp fanns det inte direkt något som hindrade att man körde av från vägen och nerför branten, endast de gamla men ganska små stenar som var nedgrävda vid vägkanten fick stå som skydd. Visserligen var de ganska fina.
Uppe på Stynefjället var det så kargt, att man lika gärna hade kunnat vara på mars. Men det var liksom vackert på ett ödsligt sätt. Landskapet utgjordes av sten och grus, lite lite mossa, lava och vattensamlingar. Man kunde till en början inte se någon ände på detta. Som högst var här 1900 meter över havet. När vi åkt x antal kilometer på berget började det gå utför igen och då började också vegetationen komma tillbaka. Här och var sågs en björk och sen mötte vi ett stugområde (även om det var glest mellan stugorna) med väldigt fascinerande timmerstugor i gammeldags stil med gräs på taket. Men parabolantennerna som stod på vissa tak vittnade om att vi var kvar i moderna tider. Jag undrar vilka som bodde här uppe? Förmodligen var det skidmänniskor som höll till här på vintrarna för i närheten fanns även Stryn skicenter. Men för all del kanske en del finner en lockelse i att bo så pass ödsligt även på somrarna.
Efter lite om och men bestämde vi oss på hemvägen att åka till Geirangerfjorden. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse att åka färja på den fjorden, att den skulle vara en pärla bland fjordar. För det första var det en hiskelig men spännande väg att ta sig dit, en så kallad serpentinväg. Det var roligt att konstatera att bilen hade bromsar som var fullgoda. Vi stannade till vid utsikten Flydal, och vilken utsiktsplats sedan! Jag förstår att den är poppis bland turister (det var främst sådana man såg till här) Alla tidigare vyer och utsikter kändes som bortblåsta när man stod här. Ett ivrigt fotograferande blev det. Sedan åkte vi de sista hundra metrarna ned till Geiranger.



Vi hann inte gå av och titta här för färjan skulle gå med detsamma.
Färjan var mycket fin invändigt. Man kunde sitta och njuta färden på ett café med mysbelysning och samtidigt titta ut genom de stora fönster som fanns. En stund gick jag ut för att fotografera men det blåste kraftigt. Fiskmåsar flög ganska lågt och blev matade med bröd som turister kastade till dem. Rutten tog ca en timme. Alla som åkt denna färja känner antagligen till ”De sju systrarna” som är sju forsar som ligger intill varandra och som man kan betrakta längs med den här färden. Tyvärr missade jag helt och hållet dessa, men jag fick höra efteråt att de meddelat att de skulle komma via båtens högtalare.
När vi rest längs med hela fjorden var det orten Hellesylt som mötte oss i andra änden. Det lite märkliga namnet till trots så var orten ganska fin. Vi var här en kort stund och tittade innan vi åkte hem.
Den här dagen innehöll många spännande moment. Vägarna var i det mest spännande laget med sina kringelkrokar och Stynefjället var intressant på sitt vis men märkvärdigast var ändå färden på Geirangerfjorden och den mäktiga utsiktsplatsen Flydal. Missa inte Geiranger om du planerar semester till dessa trakter någon gång.


Lördag
Fredagen var vår sista heldag i Norge och på lördagsmorgonen var det således dags att ta sitt pick och pack och vända hemåt igen. Det kändes lite vemodigt samtidigt som det hade varit en innehållsrik och skön vecka med upplevelser man kände sig rätt nöjd med. Den största invändningen var naturligtvis vädret men det gick ändå inte att göra mycket åt. Vissa var något trötta och såg fram emot att få komma hem medan jag dock hade kunnat tänka mig att stanna någon vecka till. Men även hemresan såg jag framemot mycket tack vare vetskapen om vilken fin upplevelse det hade varit att åka hit med de sköna naturmiljöerna utanför bilfönstret.




Olden i solskenet

Strynefjället var det första egentliga stället som vi stannade på, då för en kort fikapaus. (Den här gången tog vi dock inte gamla Strynefjällsvägen upp, tack o lov...). En rad långa tunnlar åkte vi igenom innan vi kom hit. Typiskt nog, så hade den här dagen hade ett strålande väder jämfört med övriga, vilket ledde till en hel del stopp för att fotografera miljöerna kring exempelvis Olden innan vi tog oss upp på Strynefjället. Lom blev nästa anhalt. Detta var en by nästan helt i trä, den var mycket vacker speciellt dess stavkyrka. Det kändes som en plats värd att utforska litet mera.



I Vågå stannade vi till för en bit mat och åt på en Kro – för egen del beställde jag en sallad i ett nachoskal, det var ett jättestort skal med mycket sallad så jag blev helt klart mätt. Efter detta stannade vi också utanför Lillehammer för en paus på eftermiddan i skolskenet. Efter Lillehammer körde jag bilen en sträcka förbi Hamar och fram till ett litet ställe som hette Sand där vi tänkte göra oss av med de sista norska slantarna för köp av lite glass och godis. Någon gång efter Lillehammer och Hamar upphörde den natur som för mig känts så typisk norsk d.v.s. höga fjäll och livliga vattendrag/forsar, till att övergå i ett mer plant landskap. Innan Sand åkte vi också genom skogar och förbi små idylliska samhällen. När vi åkte genom en skog såg ut att ha varit en omfattande skogsbrand där; träden var mörka, svarta och kala och detta område sträckte sig ett stycke, det var lite sorgset att se. När vi hade hunnit fram till norska riksgränsen så kände jag en uppgiven känsla över att snart vara tillbaka i Sverige igen. Alla tallarna på båda sidorna om vägen gav en förberedelse på vad som väntade. Vägen tillbaka igenom Sverige orkar jag inte beskriva. En tall till, en till tall får sammanfatta det. Jag summerar min resa med att den gav mersmak. Det känns som att jag fick smaka på lite av vad Norge kan vara och naturen och luften kändes främjande för människan. Jag skulle gärna åka till andra fjordarna någon annan gång. Och nästa gång kanske jag dessutom vågar ta mig ett fjorddopp. Säkert finns det massor av ställen kring Norges fjordar som är riktiga pärlor, och som bara måste ses, men av någon anledning ändå inte finns med i guideböckerna. Om du som läser detta har något tips, så delge det gärna!

/Sofia
(reseskildringar@hotmail.com)