Johnny's rundtur i Sverige!

jag kommer inte att skriva om hela resan utan kommer att berätta om olika resmål jag besökte. i hur många delar får vi se.

nu kommer del 1!!! Skuleskogens nationalpark som finns 2-3mil söder om Örnsköldsvik.

Jag vakna på norra parkeringen till Skuleskogens nationalpark, inte så konstigt eftersom det var där jag börja sova. jag vakna av att en bil kom klockan 9, de tala något om att de inte var först.... nää för de viste inte att man ska komma vid 2 tiden på natten för att vara först denna dag. jag koka kaffe och åt lite morgonmål innan jag börja gå. vädret var så bra det kunde vara, ja nästan för varmt redan den tiden. eftersom det bara fanns en stig så var ju inte valet så svårt. Man behövde inte heller gå många hundra meter innan skogen blev till en såndär trevlig "trollskog" och det kändes fuktigt... men inte alls lika fuktigt som sist jag var där. då små regna det och var lite dimma i luften. då träffa jag på en otrolig mängd små grodor här. jag tänkte att så mycket grodor ser jag inte denna gång men jag behövde inte gå långt innan jag såg nästan lika många grodor. inte var det i samma massor som sist men nästan. när jag kom till Salsviken eller den lilla sjön innan hitta jag bävergnaget som lämna starkt i minnet från första gången jag var här för två år sen. några färska spår såg jag inte.. inte för jag leta heller mer än att jag spana runt lite därifrån jag stod. jag kan tänka mej om man följer uppströms kan man nog hitta men det är bara en vild gissning. När jag kom ut till Salsviken så gick jag rätt mycket längs stranden. vist är stigen och bra men jag kände mest för att gå längs stranden efter som det kändes som länge sen jag sett havet. jag satt också där en stund och bara njöt av att vara på semester och bara fick göra som jag ville med min dag.... ibland måst man bara sitta still och fundera ett tag innan man kan ta in nya intryck och kunna njuta av att vara på semester. annars är det ju stor risk att man bara stressar genom semestern för att få det överstökat. inte för att jag lever så stressat liv men ändå måste man varva ner för att kunna varva upp resehjärnan. bilden är härifrån.

när jag väl funderat klart så börja jag följa stigen längs kusten även om en stig gick raka vägen upp till Tärnättvattnet(164möh) men även stigen jag gick börja ta lite höjdmeter. att ta stigen här till Tärnättvattnet så kommer man rätt snabbt till ett litet mysigt vattenfall som jag tycker man kan besöka om man har lust även om man inte vill gå ända upp till Slåttdalsskrevan. 1,3km senare gick en stig igen upp men det gick också en ner till kusten och den valde jag. jag tänkte nog att det skulle vara ett fel val men så blev det inte. det var en trevlig brant att gå ner för. stora imponerade stora stenblock hade lossnat och såg ut att vara på väg att rulla ner vilken sekund som helst. det var dock tjock mossa på dem så de rullar inte med en väldigt fart i våra ögon men om några tusen år är de nog säkert ner en bit. när jag gick här bland den fuktiga och frodiga växtligheten så tyckte jag det påminde lite om skogen de gick i på jurassicparkIII som jag såg kvällen innan jag åkte. Men djurlivet lyste med sin frånvaro även om man nästan trodde att en tyrannusrex skulle titta fram bakom stenblocken, några fåglar hörde jag och några barn som skrek till melodin av glassbils "låten". bilden är nästan härifrån... ser inte så himla frodigt ut här men klipporna syns och ni får se hur fin och bra stigen var att gå efter. det är ju så klart brantare är det ser ut även om det nog inte var så himla brant!

När jag väl kom ner till kusten så såg jag att det gick att gå över till Täfnäftholmarna. det går säkert inte att ta sig torrskodd över här alltid eftersom det såg nog ut att ha varit vatten där för inte så länge sen men nu gick det att gå över där med god marginal. men jag kunde ju såklart inte låta bli att fundera på hur snabbt vattnet kunde stiga... men vad skulle det göra om man blev lite blöt i denna värme. så mycket stiger nog inte vattnet att man inte kommer över... tror jag! när jag kom ut på holmen så var det ju släta klippor, innan då jag gick längs kusten var den små "kullerstenar", stenar i storleken mellan näven och huvudet. bilden är ju just från klipporna och taget mot skogen där jag kommit gående och sundet där jag gick över syns också även om det ser ut som fast land på bilden. Jag trodde då jag tog bilden att det var dit upp på berget jag skulle och att det var där som Slåttdalsskrevan var och att det skulle vara Skäftedalsberget men det som syns är nog bara något liten "kulle" som inte jag har något namn på och de nämnda är högre och finns bakom. I radio på natten då jag körde hit hade jag hört att det inte är i fågelbais som fågelviruset finns utan det är i spott från fåglar.... det var ju trevligt eftersom här fanns lätt mycket fågelbais..... hur mycket spott fanns vet jag inte..... bruk fåglar spotta föresten? tja inte vet jag.

Jag gick vidare efterstigen på holmen och senare över till nästa holme... här var det lite säkrare att gå torrskodd över. även ett litet hus fanns här....rast stuga står det på kartan. även några som lekte med en båt vad där och körde runt men inte mycket annat liv såg jag. senare på längst ut på holmen satt jag och såg på en segelbåt som kom förbi. det var otroligt skönt där ute i den varma vädret och havet och ja..... så mycket mer behöver man inte väl... i skogen fanns det en massa blåbär...stora också. kan nog inte förstå hur de kan växa i detta torra klimat som tycktes vara där ute på öarna. Sen gick jag tillbaka upp till huvudstigen och vidare längs kusten mot Näskebodarna. Där finns en övernattningsstuga men där fanns en hel busslast med folk på ljudet att bedöma. jag stanna inte där något dessmera utan följde stigen och ca 400meter efter så kom jag till stigen som gick upp och det var dit upp jag skulle. hade jag följt stigen längs kusten hade jag kommit till södra parkeringen. det var väl ca halv vägs mellan parkeringarna så det borde vara 8km då mellan dem(om jag räknat rätt). men som sagt det var upp jag skulle. det var inte mer än några hundra meter innan man var upp till trädgränsen. alltså där stor skogen sluta. där fanns även en grav från 1500 - 500 f Kr. det är ju klart att man inte kan veta hur det gick till då de plocka till en sådan massa stenar när någon dött men man kan inte låta bli att fundera på det heller. det var nog inte något litet jobb. det var ju på stranden på den tiden även om det var högt upp nu...eller högt och högt... tror det var 50 möh. forskarna tror det aldrig bott människor på plattsen så den kom väl från inlandet... undrar hur de kom på den tanken att de skulle ha graven på stranden! jag gick vidare. solen gassa på och det fanns inte någon skugga. berget var hett, solen var stekhet... stigen gick sakta men säkert upp... jag börja inse att jag måste spara på vattnet även om jag hade mycket mera med än jag trodde jag behövde. bilden tog jag på en av de två längre pauserna jag hade på vägen upp. ett imponerande stort och fint klapperstens fällt passera jag också.... eller var där fler mindre också. här ska finnas en grotta också som jag inte börja leta efter. men det skulle säkert ha varit skönt att sitta i den...som att sitta i kylen!

När jag väl kom upp så att jag hade utsikt över Tärnättvattnet så hitta jag en skön platts i skuggan med slät stenklippa under och där sov jag en stund, eller nästan i alla fall. mycket fåglar som inte visar sig då man kommer gående hör och ser man ... om man är vaken. annars tyckte jag det inte mindre djurliv än jag trodde det skulle vara. men in så het dag är väl även fåglarna slö. när jag väl tyckte jag hade vilat klart så gick jag vidare och då måste jag ner till vattnet på 162möh innan jag kunde börja gå den sista stigningen innan man var uppe vid Slåttdalsskrevan. även om de stigar jag gått så här långt varit väldigt bra så den här stigen upp var inte någon lättvandrad. man skulle ha balansen i form. här fanns alla typer av sten underlag jag kan tänka mej. allt från små sten och större både lösa o fasta och till storlekar som hus som man skulle nästan både under och över.. vanligaste var dock runt, tack o lov men det var så stenigt att man måste gå sakta och därför kändes inte stigningen lika mycket. det var snabbt räknat 100 höjd meter på 1km. nästa bild är tagen när det värsta sten delen var öven och den var mest kala klippor i ca 100-200 meter innan man kom till skrevan. Själva skrevan var nog imponerande och ljudet var ... som det bruk vara på såna platser. det var otroligt skönt i den för det var ju så svalt i den, lite som en grotta. det var nog många som var länge i den för att kyla ner sig. den är 200 meter lång, 40meter djup och 7 meter bred enligt informations bladet jag har. därifrån är ju ena bilden också som ni säkert kunde gissa. man kommer ju till den nerifrån då man kommer från norra parkeringen.

Upp på själva toppen av Slåttdalsberget(280möh) kommer man inte lätt från skrevan. vet då inte hur långt man ska gå innan det blir så platt att man kan ta sig upp utan rep och annan klätter utrustning... jag är nästan säker på att man kan ta sig upp utan större svårigheter men varifrån är värre att veta. det skulle ju varit trevligt att vara på toppen... det var ju ändå bara knappa 10meter. men man fick nöja sig med utsikten den fina utsikten mot öst och lite mot väst. där satt jag också en lång stund.. kändes som om det blev bara pauser sen jag väl börja ta dem. men det gällde att passa på och njuta. inte säkert att man har lika fint väder där nästa gång. nästa gång jag har vägarna förbi och en halvdag med tid ska jag gå upp söderifrån. men nu när jag väl var där gällde det ju att passa på och njuta.. och se på turister. jag hade ju varit rätt så skonad från dem på den vägen jag gick upp men här på toppen tycktes de samlas. därifrån jag satt såg det ut som om tyskar steg upp ur berget som manggust(små katt, mink liknade sötadjur som lever på savannen i Australien(tror jag)) ungar stiger upp ur som grop i marken och sen står de vända mot solen och som om det skulle stå i en kyrka och be... tyskarna tycks vända sig mot öster.... alltså mot Finland. nåja vist fanns det svenskar där också men tror det var mest tyskar då jag var där... jag var nog ensam finne (som vanligt). undrar vart de åker... om de åker alls.

sen var det inte något annat än att gå ner tillbaka. tyvärr fanns det inte någon annan lämplig runda att gå med lagom längd så det var bara att gå ner till vattnet men därifrån kunde man gå mer rakt till parkeringen än den rätt långa kroken jag gick på vägen upp. det var en helt annorlunda stig. den skulle ha varit mycket mer lämplig den dag som denna att gå upp eftersom det var mest skugga på den till skillnad för den andra som inte var någon skugga nästan alls. däremot tror jag det varit jobbigare att gå upp här så för de men mindre kondition eller annars lata så är syd stigen bättre tror jag... alltså den från Näskebodarna. den raka stigen från syd parkeringen gick jag ju aldrig efter... den tar jag nästan gång!

Om man samman fattar det så tycker jag det är en toppen platts att besöka. informations tavlan gav den information man behövde(varken mer eller mindre nästan) en tydligare skyllt om att det inte är någon lätt vandring upp kan ju läggas till men det var ju bra att den som finns där finns för annars lurar man nog folk på något som de inte vill. lika så att det ska vara bra skor. att ha ny köpta vandrings skor som jag är nog inte alls bra. det är bara att hoppas sko skaven blir bra till jul. jag små fnissa lite då man hade byggt så man kom med rullstol till dasset på ett ställe där folk ska gå minst 8km upp på ett berg men jag ska tala om att den rampen var rätt skön att gå efter då man kom tillbaka och hade skoskav.

sen koka jag mat och vila lite innan jag körde vidare. försökte steka plättar men tappade smeten och .... hoppas småfåglarna gilla det.... klockan blev väl 20 innan jag börja köra. det var skönt att köra på kvällen jämfört med vad det skulle ha varit på dagen... det hade varit 65 grader i bilen (enligt mätaren som troligtvis varit i solen).

mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Salamajärvi nationalpark

Jag besökte området på midsommar 2005. jag hade länge tänkt åka dit eftersom det är ju lite skamligt att inte besökt den nationalpark som liggen närmast mitt hem. Tyvärr var jag lite sent ute eftersom jag hade svårt att besluta mej för att åka eller inte. att köra 100km för att sitta i regnet är ju lite galet eftersom det var fint hemma men jag åkte ändå till sist. Jag behövde rensa tankarna och så var det ju bra att rekognosera lite för längre besök i fall jag skulle gilla området. Och så klart jag gilla den. det var ett toppen område men ligger tyvärr lite avlägset även om det är närmast. kanske det är någon mental spärr hos mej men det känns längre bort än det är.
Salamajärvi nationalpark är finns på Suomenselkäs karga och vackra vattendelarområde. Man kan säga att det är nästan mitten i Finland(fel hur man än mäter men det känns så). Detta vida och obebodda område är framför allt känt för sin mångsidiga myrnatur och sin ödemarksfauna. Nationalparken har också urskogar, som bevarats i naturligt tillstånd och lugna skogssjöar. Terrängen varierar mellan vida mossar med sina moskogsholmar och steniga tallmoar. Ställvis övergår stenigheten i enhetlig blockjord. Stenigheten är något värsta jag träffat på eftersom det är mossa över hålen mellan stenarna och det är lätt att bryta benen här. på grund av mossan så kan man säga det är mjukt att bryta benen här.


Man kan kalla den för "Myrarnas nationalpark". Salamajärvis natur består främst av myrnatur. Eftersom( eller på grund av) det är ett vattendelarområde så är höjdskillnaderna små och vattnets strömning finns nästan inte (även om det på kartan visar en fors i parken) och därför är rikligt med myrar. Nationalparken karakteriseras av stora, öppna och trädfattiga mossar, men parken har även ett representativt urval av andra sorters myrar. På de markerade lederna är det lätt att bekanta sig med den mångsidiga myrnaturen som inte på något vis är sällsynt i Finland. de markerade lederna tycker jag är dåligt planerade eftersom man inte kan gå en runda annat än på några få ställen utan det blir att gå och vända och gå tillbaka samma väg.

Den mest betydande av nationalparkens myrar är Heikinjärvenneva . Från naturtornet vid dess kant kan man observera nationalparkens många vadararter, av vilka de mest allmänna är enkelbeckasinen, grönbenan, brushanen, gluttsnäppan och dvärgbeckasinen. Vid mossens gölar häckar flera and- och måsarter. Även tranan och sångsvanen har gjort sig hemmastadda på nationalparkens myrar. Med en tubkikare kan man följa med sädgåsens liv på mossen.
både i nationalparken och speciellt i det närliggande Salamanperä naturreservat finns det även fina naturskogar. Nationalparkens mest representativa skogsnatur är Koirajokis urskogsområde i parkens norra del, som skyddats genom Forststyrelsens eget beslut redan från början av 1900-talet.

Med god tur kan man vid myrarnas randområden träffa på en skogvildsren som återinförts till området.även jag hade turen att få se en och höra flera under min korta besök här. Skogsvildrenen dog ut ur Finlands natur för flera decennier i början på förra århundradet. Av de två tjurarna och åtta korna som år 1979 flyttades till Salamajärvi nationalpark från Kuhmo har det växt upp ett skogsvildrenbestånd i Suomenselkä på över 1000 individer.

Även spår av järven är nuförtiden en bekant syn i nationalparken. Man har flyttat järvar från norr till Salamajärvi på 1990-talet. Vargar rör det sig på området endast sporadiskt. Däremot är det mera sannolikt att se spår efter en älg, eller rentav det kronprydda djuret själv, eftersom älgarna trivs i nationalparkens frid.

Under de senaste åren har det gjorts restaureringsarbeten i nationalparkens skogar och myrar. Områdets skogar var till största del i ekonomiskogsbruk innan nationalparken grundades, medan myrarna däremot i större utsträckning är i naturligt tillstånd.
På momarkernas ensidiga, odlade tallskogar har man berett utrymme för lövträd genom hyggesbränning. Nationalparkens få skogsdikade myrar har återförts till naturligt tillstånd genom att avverka en del av trädbeståndet och täppa till dikena, för att återfå myrens ursprungliga växtlighet.


Bilderna är från Koirajärvi.
Själv besökte jag koirajärvi och vägen dit var en lång och grus som var nästan omöjlig att mötas på eftersom kanterna var så mjuka att man riskera att sjunka ner vid möte. att jag mötte alla midsommarfirare gjorde saken inte bättre. det är tydligen ett ställe där många naturvänner firar midsommar i tält men också i husvagn. jag tror att jag skulle trivas här en midsommar. jag hade en skön vandring här även om den var kort och spännande pga åsk o regnskurar som kom och gick men de missade mej så jag fick gå torr.

jag ska helt klart besöka området snart igen men då provar jag besöka den västra ändan och besöka själva Salamajärvi och kanske vandra längs den till Heikinjärvenneva och tyvärr helt i andra ändan än de riktiga urskogarna finns.
(Salama - järvi = blixt - sjö)

/ johnny reseskildringar@hotmail.com

Leivonmäki Nationalpark

Hade kört genom kraftig åska och regn men som tur var så kom jag ur det värsta. det var kväll och nästan mörk pga de mörka tjocka molnen. Jag kom till Leivonmäki by körandes mot norr efter väg Riks4 eller E75 som den också heter. Platsen kan i stort beskrivas som 30km söder om Jyväskylä mitt i Finland, på bredden i alla fall. Nåja nog om det men i byn svängde jag mot väster och mot parken. det var bra ut skylltat och man kunde inte köra fel (jo om man försöker så kanske det går). jag stanna vid Haapasuo och det var inte mycket annat än sova än stund, jag gick bara lite runt för att se vad jag kommit till för ställe men rätt snart kröp jag ner i sovsäcken. jag hann inte mycket mer än somna fören regnet hunnit ifatt mej. det var inte något litet regn utan det dundra nästan öronbedövande på taket. fundera om sovsäcken hade gjort större nytta om jag slängt upp den på taket för att dämpa ljudet. man behövde den inte för värmen för det var helt lagom värme att sova.

På morgonen regna det ännu och jag sov lite till ända tills jag börja bli lite orolig av mej. jag hade inte lust att sova mera. koka kaffe och åt i regnet och till slut minska regnet så jag beslöt att börja gå i regnet. jag hann inte mer än 1km fören det sluta. jag gick på myren Haapasuo och troligt vis heter den lilla "sjön" det också eller något liknande. sjö är väl lite fel namn för det var liksom en vattensamling som inte ännu är igenväxt på myren. fint var det men inte så fint att fota pga vädet. Det är runt denna "sjö" som några av de vanligaste myr bilder är tagna i finland. Tyvärr tog jag inte någon bild här så jag kan inte visa hur det ser ut. jag kunde då inte tro att jag skulle skriva något om plattsen. Stigen jag går efter gå längs kanten på ett område som är förbjudet att gå i på sommaren för alla låta fålglar ruva ifred. Det hörs att de får vara ifred för det hörs på långt håll vilket fågel liv det är där. måste finnas en massa olika typer. det finns nog upp en lista på fåglar som var där förra året med den listan minns jag nu inte såklart.


Efter jag gått den naturstigen som den kallas gick jag en bit på den fina åsen jag sovit på. PÅ andra sidan den lilla vägen men lite längre fram hitta jag denna sjö som jag visar bilden på. Sär fanns en nybyggt toalet och brasplats. Man kunde ju tro att en sådan morgon skulle det vara lungt och nästan inte något folk alls i farten men så var det inte. det kom och gick någon bil nästan hela tiden. Både turister och ortsfolk. Det var bärplockare också i farten och kanske svamp plockare.

Jag flytta mej med bil 6-7km mot norr till Selänpohja. Där var en lägergård och där kan man väl få bo om man vill och kanske lite information om man vill. Någon buss var där också så folk besöker nog plattsen. jag kolla bara lite på en tavla och börja gå längs den större sjö kanten som är en vik av Rutajärvi eller Kirkoselkä(konstigt namn på sjö men). Åsen heter Joutsniemi. Sen efter att gått någon kilometer som kom jag upp på samma ås jag sovit på men det var ju mot söder en bit. Jag gick längs åsen mot söder och den går ut u sjön så det är vatten på båda sidot och mycket fint. varmt och skönt. Åskan mullrar och några regndroppar kommer och jag är nog rätt säker på att snart blir jag våt. Ibland kommer solen också fram. Härifrån är bilden tagen då, hela åsen ser lika ut så det var i sådan miljö jag gick och sen var det bara att vända och gå samma stig tillbaka. Jag kom på att det går att gå ner vid vatnet också så jag gick där på tillbaka vägen. sen gick jag rakt till bilen och åkte min väg. Det var väl enkel väg ut till udden ca3km mätt fågelvägen på karta. Jag körde sen med bil vägen upp genom Rutalahti och kom till storavägen i Viisarimäki.


Allmänt om parken lite också. Det har funnits bosättning i Leivonmäki redan under den förhistoriska tiden. Nära Rutajärvis strand finns det två boplatser från stenåldern och i Harjulahti nära nationalparken har det funnits bosättning under bronsåldern, möjligen även tidigare Första gången har en stadigvarande invånare i Leivonmäki nämnts år 1544. invånarna fick sitt levebröd förutom från jakt och fiske också genom svedjebränning. Leivonmäki hade 15 invånare år 1550 Efter andra världskriget torkades Kivisuo mosse för produktion av bränntorv. Torvproduktionen avslutades redan år 1954, men som följd av den fick området bl.a. vägar, elektricitet och telefonlinjer. För arbetarna byggdes det även hus på Kivisuo och i Selänpohja. I Selänpohja finns nuförtiden ett kurscenter, i vilket man kan hyra inkvarterings- och skolningsutrymmen. I Selänpohjas byggnader ligger även nationalparkens naturstuga vilket jag nog missa helt även om jag viste att där fanns ett informaions hus, lite synd! En nationalpark fick man i Leivonmäki 1.3.2003, 27 år efter det första förslaget. Leivonmäki nationalparks mest karakteristiska drag är naturens och landskapets mångsidighet. Nationalparken består av två delar som skiljs åt av Rutajärvi som är en karg sjö. stränderna på Syysniemis sida är mycket steniga men så långt var jag inte utan bara läste om det och såg det på håll

I parkens norra del finns ett enhetligt skogsområde. Skogsområdet domineras av rätt karga, talldominerade moskogar. Ställvis finns det även äldre granskogar och skogar med rikligt med gamla lövträd. Den kuperade terrängen livas upp av små tjärnar med källor, sjöar och myrsänkor. I den västra delen höjer sig området till en ås, Joutsniemi ås till parkens södra del. Från Joutsniemi breder utsikten ståtligt ut sig över Rutajärvi.

Den södra delen domineras av Haapasuo(där jag sov) som är södra Mellersta Finlands mest betydande mosse i naturtillstånd. Haapasuo är ett viktigt skyddsområde för fågelfaunan och myrvegetationen. Åskedjan väster om Haapasuo, Haapasuonharju är som en landskapsväg genom nationalparkens södra del. Från vägen som går längs åsen kan man beundra den vida mossen som breder ut sig nedanför. Haapasuonharju är också känd för sin goda lingonskörd.

Även om parken var mycket ny så var jag mycket nöjd med att ha besökt denna platts. Hit kommer jag säkert fler gånger. Kanske bara stannar här på väg ner till södra finland eller varför inte bara annars åka hit. Det kommer säkert att byggas ut mycket här på den närmaste tiden. Så som vindskydd och liknande. det byggdes här då jag var här. men bara små och till naturen inpassade hus som det ska vara.

/ johnny reseskildringar@hotmail.com

Valkmusa nationalpark.

Finns i södra Finland, närmaste stad är Kotka. Man kan säga mitt mellan huvudstaden och Ryska grännsen. Den är lite svår att hitta om man har inte har en mycket bra karta med. Kanske de får upp bättre skyltar snart. En del orsak var väl att det var mörkt och lite regn i luften när jag leta efter den men jag bruk också ha lätt att hitta så jag kan tänka mej att många inte hittar alls. Att köra Kuninkaantie från Pytttis är ett tips om det är ljust och man vill köra lite grusväg. den är en fin liten väg. Dock gör det risken att köra galet mycket större. Kuninkaantie eller Kungsvägen(på svenska) är något att åter komma till sen har jag för mej. Under medeltiden körde postdiligensen längs denna väg. Kungar och Tsarer har färdats längs den sen 1300talen mellan Oslo och S:t Petersburg.

Själv kom jag till nationalparken i mitten av juli en natt (2005). som sagt var det lite regn i luften och det börja regna mycket efter att jag hittat parkeringen. Jag hade ju tänkt ta fina bilder från myren när solen stiger upp på andra sidan. Så jag ändrade planerna och kröp ner i sovsäcken en stund. När det väl var morgon slutade det regna och jag började gå runt den naturstig som finns. jag fattade inte riktigt vad som fanns att se. en bra stig var det och man kunde gå lätt. den gick till en början ut på en blötmyr en sväng och sen mot lite stabilare mark. väl på fast mark igen fanns ett fågeltorn av rätt normal model. bilderna är från stigen före tornet och andra är uppifrån tornet.



Något att se på från tornet fanns inte vad jag såg men tornet användes av många fåglar som spaningsplatts och de satt där och spana även om jag var där. hellst var de nog bakom ryggen på mej och att rikta en kamera mot dem gick inte. Jag läste i gästboken om folk som hade varit där och det var mycket fågelskådare som besöker den. sen gick jag vidare. flera gånger såg jag några djur springa på stigen före mej. mest sork och någon groda men även fåglar. Stigen gick på lite hårdare underlag som var lite som en stenröse med tjock mossa över och det gick lite både upp och ner. Växtlighet fanns där också över stigen på sista biten så jag var våt från midjan ner, men sånt hör till i naturen och det blev till byxbyte vid bilen under tiden jag koka mitt morgon kaffe.

Men jag var nog besviken av mitt besök. Jag var nog säker på att hit ska jag aldrig komma fler gånger. vist var naturen fin men jag har aldrig varken före eller efter varit besviken av en nationalpark. Jag vet om flera ställen som har mycket mera att ge som inte är någon nationalpark eller har någon annan ? skydd eller vad man ska kalla det? kan vara att eftersom jag är hem från ett ställe med en massa liknande områden så ser jag inte det speciella.

Valkmusa nationalpark grundades 1996 och är 1720ha stort. delat så att nästan halva finns enbit ifrån och den heter Munasuo eller Äggmossen på svenska. Jag har nu efter läst att där finns flera sällsynta fåglar och den hotade fjärilsarten Rödpudrad lövmätare (är parkens symbol) och mycket andra fjärilar som jag inte ens vet om att finns.

Så jag måste väl dra slutsatsen att jag inte var naturkunnig nog för att besöka denna platts. Så med en bra grundkarta över området så man kan gå runt där (finns inga utmärkta stigar ännu utöver den jag gick) och lite mera kunskap så måste jag nog besöka den ännu en gång för att kunna vara säker på att jag aldrig ska komma hit igen. Sen finns ett berg i andra ändan med sina ynka 69 möh.

/ johnny reseskildringar@hotmail.com