Paris, del 2. labyrint Louvren

Nu var vi framme vid Louvren. Det var en bit in på dagen och hade nu blivit ganska så varmt. Det mest fascinerande var kanske den stora glaspyramiden med allt vatten omkring, mycket tjusigt! På fredagar efter klockan 18 skulle det vara gratis för studenter, så vi sköt fram vårt besök på själva museet till den tiden.
Efter att ha kommit ytterligare en bit började vi känna ett visst sug efter mat. Vi var då i närheten av Pont Neuf, som på svenska heter ”nya bron”, trots att den egentligen är Paris första och alltså äldsta. Det hade inte varit fel att prova någon fransk specialité, men med tanke på vissa restaurangers lunchpriser och det faktum att vi inte orkade springa och leta särskilt länge, så slank vi in på en pizzeria. Man kunde äta för dryga 100-lappen, vilket var relativt normalt för snabbmat.

Tillfälligt pigga efter att ha ätit goda pizzor, så begav vi oss vidare. Den tryckande värmen gav inte med sig och därför kändes ”Batobus” - turistbåtarna som går längs Seine - som ett bra alternativ. Här kunde man nu bara slappna av och känna fläktande vindar som omväxling samtidigt som man njöt av de olika utsikter och sevärdigheter som passerades under flodturens gång. Det som är bra med dessa typer av båtar är att man kan köpa ett endags eller tvådagars kort och sen åka hur mycket man vill. Och det finns olika hållplatser att hoppa av så detta var för oss ett smidigt och spännande alternativ till Metron. Till slut hoppade vi av båten framme vid Eiffeltornet och köpte glass. Oj, vad stort det var. Man kanske förväntar sig att tornet är stålgrått men det är i själva verket brunt. Vi insåg genast att de tre-fyra köerna för att komma upp till tornet var långa så här gällde det att vara ute i god tid om man ville upp. Bakom tornet vilade en lång trädgård där folk i klasar satt och njöt i det varma vädret eller fikade. Vi var främst ute efter att bara inspektera området, nu skulle vi inte hinna upp, så därför så tog vi båten tillbaka igen. Louvren väntade.
Louvren var som labyrint. Den var uppdelad i olika avdelningar och det var svårt att riktigt bestämma sig för vilken man skulle börja gå i, och att hinna igenom alla skulle man ändå inte på så kort tid. Det var tjocksmockt med folk också. Vi började med Denonavdelningen och den inte helt okända Mona Lisa-målningen. Där flockades de flesta turister, blixtar sågs lite då och då även om fotografering uttryckligen var förbjuden. Vakter försökte se till att det inte fotograferades, så gott de kunde. Målningen var mycket mindre än jag hade trott. Inte heller kunde man komma så speciellt nära för att granska den närmare. Efter detta kikade vi på en del italiensk konst. De italienska statyerna var en positiv överraskning, de var många och inte uppställda på rad utan i olika salar med högt i tak och naturligt ljus från takfönstren och där även gröna träd var utplacerade.

Vi letade på kartorna efter diverse konstnärer som vi kände igen sen tidigare, men dessa stämde inte helt överens med verkligheten och vi hittade dem förtretfullt inte. Det var också otroligt jobbigt att gå runt med tung ryggsäck. Som tur var så var luften relativt bra inne på museet. Det var lite klurigt att hitta utgången, som sagt Louvren är lite som en Labyrint. För att riktigt få ut det mesta av besöket på Louvren så skulle jag uppskatta att man behöver två heldagar, delvis för att hinna gå igenom alla avdelningar men också för att hinna smälta alla intryck. Sen kan man ta en extra förmiddag för att gå och titta i alla affärer, t.ex. konstbutiker, som ligger under mark och som också är i anslutning till museet.

Till slut så kom vi då ut i kvällsljuset och lagom till solnedgången, det passade ypperligt bra att fota. Efter en dag med många intryck och lite ont i axlar och ben så bestämde vi oss för att gå hemåt.

Upptäckarglädje i Paris (del 1)

I några delar framöver tänkte jag skriva om sommarens resa till Paris. En resa som var fylld av nya intryck, kulturer, människor, mat och atmosfär. Dagarna innan vi skulle åka iväg hade vi oroats över att det var så oerhört varmt nere i Europa, och då speciellt Frankrike, runt 35-40! Människor hade förgåtts av värmen.
Vid avresan blev vi dock lite lättade av att temperaturen sjunkit ned under 30-strecket i alla fall.

Det roligaste inför Parisresan var att läsa på om staden och dess utbud, att välja ut vad man ville ta del av i denna världsstads rika utbud. Givetvis var vi tvungna att sålla, för såklart hinner man inte se allt, eller ens ”det viktigaste” av alla de saker som man själv skulle vilja hinna se under bara fem dagar. Jag hade inandlat två parlörer och en liten guidebok, samt lånat en större guidebok på biblioteket.
En av de svåraste sakerna inför resan var att veta vad man skulle ta med sig, och då speciellt kläder. Att det skulle bli varmt visste man ju, men om det skulle bli exempelvis regn eller blåst så kunde det behövas någon extra jacka. Jag brukar alltid ta med mig för mycket då jag reser bort så den här gången försökte jag tänkta efter två och tre gånger vad jag verkligen behövde. Något som är skönt med att resa bort tycker jag just är frånvaron av så mycket saker.
Böcker tog jag inte med mig förutom reseguider och karta samt en anteckningsbok för att föra resedagbok.
Det var en torsdag, dagen då vi skulle resa. Att checka in på Nyköpings flygplats var inga större problem. Att flyga över Sverige var underbart. Jag blev häpen över att på vi bara på en kvart var över Vättern. Det gick att lokalisera ungefär vilka städerna var däromkring, och oj vad litet allt såg ut. Så småningom var vi över Malmö och även Danmark och Köpenhamn skymtade långt nere i fjärran. Flygturen var lite nervös den första halvtimmen och det var svårt att koncentrera sig på något speciellt. För att hålla flygrädslan i ”schack” så försökte jag få tiden att gå genom att fota ut genom fönstret och det fungerade ganska bra. Något som jag lade märke till på flygresan var hur oerhört många sjöar Sverige har. Det kanske man inte alltid tänker på annars. När vi åkte över Frankrike så lade vi inte märke ett enda vattendrag eller sjö vad jag kunde se. Däremot var det stora fyrkanter med jordbruksfält och en liten by ibland, jämfört med Sverige som hade ett mer varierat landskap med sjöar, skogar och städer om vartannat. Det mesta såg att vara uppdelat med linjal.




Så var vi framme vid Beauvais flygplats, ca sju mil från Paris, efter en timme och fyrtio minuters restur. Genast jag gick nedför flygplanstrappan slogs jag av hur luften kändes tung och kvav. Det var mörka moln och såg ut att när som helst bli regn. Beauvais flygplats var mycket mindre än jag trott och vi kom liksom in ”bakvägen” när vi skulle hämta vårt bagage. Inne i väntsalen var det ännu mer kvavt och det var rentav svårt att andas därinne under de ungefär tjugo minuterna då vi stod och väntade på att våra väskor skulle rulla fram på bandet. Efter att vi så tillsist fått våra väskor var det dags för ca en timmes busstur som skulle föra oss in till Paris. Nu kunde man äntligen ta det lite lugnt och det kändes härligt att äntligen vara i Frankrike! Ett land där jag aldrig tidigare satt min fot i. De lantliga husen här var inte lika de röda stugor med vita knutar som är så kännetecknande för vårat land utan bruna och med halmtak.
På motorvägen till Paris var det mest åkrar utanför fönstret hela tiden men till sist började vi skymta staden. Det första vi såg av den var dess ”baksida” lite sjaskiga nedgångna hus och bostadsområden, men långt i fjärran skymtade Eiffeltornet som en hägring. Efter att ha halvslumrat i bussen så kunde man inte släppa blicken från fönstret.

Efter en stunds åkande inne i Paris var vi nu framme vid Port Maillot där bussarna skulle stanna. Jaha, nu skulle vi alltså klara oss helt själva! Trafiken dånade och kors och tvärs gick den så det var svårt att veta var vi skulle till att börja med. Vandrarhemmet låg inte heller inne i centrum utan i en förort till staden dit vi skulle ta oss genom att åka med RER-pendeltågen. Det återstod bara att finna var någonstans RER-stationen var. Efter att ha vänt på kartan åt några olika håll, försökt se på vilken gata vi var så frågade vi en förbipasserande om råd. Det var en medelålders kvinna som visade sig vara amerikan och som hade varit här ett antal gånger tidigare. Men själv letade hon efter metrostationen. Vi följdes åt ett litet stycke och till sist hittade vi fram till stationen. Nu skulle vi bara prata med fransmannen i biljettluckan och se vad för typ av biljett vi behövde för att ta tåget till Epinay-sur-Seine, där vårat vandrarhem var.



Väl framme i Epinay sur-Seine blev vi begeistrade av dess säregna och fascinerande miljö. Bara stationshuset kändes utvändigt ganska unikt, ett fint tegelhus som kanske var från 30-40 talet och hade inslag av färgad mosaik. Människorna här verkade vara från en mångfald av olika kulturer och klasser, både rika och fattiga, européer och afrikaner, det kändes som ett spännande område. På vissa håll var kvarteren nästan lite likt Cuba, annat liknande mer vackra engelska hus. På den första gatan vi gick igenom var inget hus likt det andra; stora fina tegelhus, några radhus, ett par riktigt sjaskiga hus och bland alla dessa var förvånansvärt många av fönstren försedda med järnluckor, vilka var stängda de flesta av gångerna vi gick på den gatan. Inte en enda av de dagar då vi gick förbi det kvarteret närmast stationen såg vi heller så vitt jag kan minnas nån enda människa i trädgårdarna. Kanske berodde det på att vi för det mesta var så tidigt ute på morgonen eller kom hem sent på kvällen. Närmare fram syntes stora varuhus som tillhandahöll diverse saker, det var t.ex. hobby- eller bilaffärer. Dock såg vi inte till en enda mataffär. Efter några minuter var vi sedan vid hotellet och kunde pusta ut.
Efter incheckning så var första intrycket av vandrarhemmet att det verkade skapligt och hade god standard för att vara vandrarhem. Några saker gjorde oss dock lite missnöjda. Hissen kunde vi inte använda; den gick inte till våran våning, konstaterade vi snopet. En annan sak som vi upptäckte då vi hittat till rummet var att det lilla fönster som fanns var igenspikat. Och där var verkligen jättekvavt. Det tredje var att kranvattnet var så klorerat att det inte kändes speciellt gott att dricka. Trötta och utmattade som vi var försökte vi bara lämpa av våra grejor innan vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat. Vandrarhemmet hade bara en automat där man kunde köpa det nödvändigaste, och serverade frukost men inte lunch eller kvällsmat. Annars var intrycket av vandrarhemmet att det kändes fräscht och nytt med solgula dörrar. Rummet hade ljusgula tapeter och även tv och det var bra service i övrigt för bara ca 15 euro per dygn.

Kvällsmaten den dagen blev på McDonald’s. Vi var helt enkelt för trötta för att orka leta upp något bättre även om vi fick gå runt och leta länge innan vi hittade ett matställe till rimligt pris. Vi hann gå förbi både en lokal pizzeria, en kinarestaurang och prata med ett glatt original till Parisare som vi tyvärr inte förstod så bra vad han sa. Kvällen gick åt att planera vad vi skulle hitta på över morgondagen.


Fredag
Vi vaknade tidigt och var ute innan 9. Vädret var fint och luften sval och underbar när man kom ut; det gick att andas. Vi tog RER-pendeln till Porte Maillot och därefter började vandringen på Paris största boulevard Champs-Elysees med målet att först och främst se några berömda byggnader, torg och parker. Denna enormt stora breda gata hade skiftande karaktär. Som tur var kunde man gå under en allé av träd och på så vis få lite svalka och skugga. Vi hann skymta ett palats ganska tidigt men nöjde oss med bara en glimt av detta eftersom vi planerat att se ganska mycket den dagen.
Efter en stund var vi tvungna att köpa vatten; det som vi hade med oss i våra termosar tog slut på nolltid. Det var hett ute och även om vi bara hade det nödvändigaste i våra ryggsäckar så var det tungt att bära. Vattnet kostade mellan 1,5 och 2,5 euro för någon liter och det gick åt hela tiden. Tids nog var vi istället framme vid Triumfbågen! (se bild med Triumfbågen långt i fjärran) Där flockades såklart turister och ungefär lika många som fotograferade. Det var nära på lika roligt att se dem alla fotografera, som det var att titta på triumfbågen i sig. Nu kändes det att det här var Paris, man skulle få ihop alla klichéer med verkligheten. Vi fortsatte att gå en lång bit och kom till Europas största torg ”Place de la concorde” där också den höga obelisken står. Det började nu bli verkligt varmt och på torget var öppet. Vi fortsatte rakt fram från torget och kom fram till parken Jardins des Tuileries. Det första vi såg var en stor damm där människor satt och solade runt omkring på ett område av sand. Des Tuileries bestod förutom av sand också av stora gräsplättar samt träd och rabatter som anstår en stor fin park.

Något som är speciellt med att vara turist, är att många andra turister kommer fram och frågar efter vägen. Det känns lite lustigt då det är mindre vanligt att det inträffar en vanlig dag i Sverige. Här var vi såklart och besökte många turisttäta sevärdheter, vilket naturligtvis är en förklaring. En annan knepighet är när man inte talar engelska så flytande som man skulle önska. Men det är bra träning! Bästa träningen att öva språket är ju att bege sig dit där det talas.

Johnnys runttur i Sverige

Johnny's rundtur i Sverige!

del 2!!! Rotsidans naturreservat(högakusten)

Jag svängde av E4'an i Ullånger och körde mot Nordingrå och därifrån följde jag skyltarna till rotsidan. den ligger ju längs kusten mellan Fällsvik och Bönhamn eller rättaresagt Barsta men få vet var det är. klockan hade hunnit bli 22.30 innan jag var där och jag gick ut till kusten och njöt av havet, försökte fota lite men det blev inte så bra. det måste vara imponerande att vara här när höst stormarna sätter igång. man ser hur långt in på vågorna slår och det står även på informations tavlorna att det är värt ett besök i storm. här är lätt att ta sig fram och går även bra med rullstol om man inte ska ända ner till vatnet för då kravs lite mer. jag satt här ute till det blev nästan helt mörkt och det var rätt svårt att hittta tillbaka, dumt nog valde jag inte att leta reda på storsigen vid stranden utan gick som jag trodde var rätt. vist hitta jag men jag gick inte riktigt som jag trodde så en liten extra krok i mörkret blev det nog. annars så även om det är en lång kust och man kan tycka det inte finns så mycket att välja på med havet på enasidan och parkeringen på andra men det är verkligen inte alltid lätt att veta var man ska gå upp till bilen då man går där på stranden och alla stenar kan tyckas se lika ut.

Att sova var skönt men jag vakna i lagom tid ändå. koka kaffe och åt lite frukost i vanlig ordning. kändes bättre att koka nu efter som jag hitta lite bättre i bilen. sen gick jag till stranden. såg molnet och tog denna bild. där är 4st våghalsiga badgäster på 50+ som lekte som barn på de hala klipporna. var lite svårt att fota där eftersom jag ville just fota där de var. jag hitta ju denna ändå. en båt är där också som kom sakta närmare då jag satt där och hade ett förvånande stort ljud. molnet kom däremot snabbt och det dröjde inte länge innan jag fick lite regn på mej. varmt och skönt och eftersom jag inte varit med om en ända liten regnskur på ca en månad så kändes det konstigt och trevligt på samma gång.

Vill man se kusten och klippor och vara lite ifred så är rotsidan ett toppen ställe, vill man inte så är det inte något ställe att åka till. men vill man se lite av högakustens landskap så tycker jag man ska köra nästan ända ut dit för det är fint. Kanske bönhamn är ett bättre alternativ. alla dessa små vägar i detta område är rätt så rådiga. det finns bra turist skyltar så man kan liksom köra efter dem och de tar en genom hela området och visa alla ställen (som turistbyrån tror man vill se). bilden är från Nordingrå.

Sveriges geografiska mittpunkt
Efter höga kusten körde jag längs E4'an ner till Sundsvall och vände in mot landet längs E14. Jag tyckte nog att Trondheim börja låta väldigt lockande nära. det kändes fel att ha som mål att köra ner i trista sverige då man har fina norge så nära.... närmare dessutom. nåja ... och det dröjde inte länge innan jag börja se lite rök ovanför trädtopparna, en brandbil med en fyrhjuling körde förbi lite halv stressad. det var lite svårt att kunna bestämma om det var på vägen dit jag var på väg eller om det var lite mera mot norr. När jag kom till Stöde så hitta jag lite oväntat brandbilen vid en glasskiosk..... de hade tydligen inte brottom även om det var kanska mycket rök nu... detta betydde enligt mej att det var rätt långt in i skogen och det inte var så bråttom. jag skulle ju svänga söderut just där men jag kunde inte låtabli att köra förbi och se vad som brann. I byn Viskan såg jag att det var skogsbrand men att det var upp en bra bit från vägen. de försökte bygga någon väg så alla branbilar och bandvagnar och fyrhjulingar vänta på vägen att kunna köra upp en bit. det var ganska fullt på vägen där men jag komförbi..... när jag kommit några hundra meter förbi kom det också ett medelande på radion att det är mycket räddnings fordon på vägen eftersom det är skogs brand som startat för någon timme sedan. nu hade jag då kört 20km längre än jag tänk och jag fick planera om vägarna lite. skulle jag vända eller ta en mindre väg snett ihop till den vägen jag hade tänkt åka? men det var bra skyltat till "Sveriges mitt" och vägen var fin och bra så då åkte jag dit. vägen var bra ända fram. man kom upp till toppen med bilen. nästan i alla fall för de sista 20meterna för den bästa utsikten måste man nog gå en lite lätt sluttande backe. även här väldigt bra byggt för rullstolar. här var fin utsikt. man kunde sen branden rätt bra fast den var lite bakom en kulle. härifrån såg det inte alls ut att vara så brant där det brann som när jag var nära branden. Torpshammar är byn som syns. där finns ett utsikts som är rätt högt och lite rangligt för att vara i sverge där allt ska vara så säkert och ofarligt. det mest konstiga är att det inte fanns någon mer än jag här på hela tiden. jo två som åkte sin väg när jag kom. men innte några andra även om jag var här rätt så länge. jag koka ju mat här också. satt och tänkte lite på skogs brands risken då man kokar... skulle man snubbla i köket här skulle man nog snabbt få stor problem eftersom det var väldigt tort... bäst att låta bli att snubbla..... satt också och fundera vad det var för konstiga ställningar i skogen.. såg ut som ko bås men varför skulle de varit vid träden. efter måga gissningar kom jag nog fram till attt detta var något som jag inte fick svar på, gammla såg de ut att vara. såg mest ut som en liten klen ställning för att hålla ett stort träd på platts.... såg konstigt ut, flera var de utspridda runt på ett litet område. kör man E14 och vill sträcka lite på benen och ta en liten paus så tycker jag man kan köra upp hit. fin utsikt!



Deller åsen
Körde vidare mot söder och efter någon timme kom jag ut på "Deller åsen" mellan sjöarna "Norra Dellen" och "Södra Dellen" där var väldigt fint men tyvärr var det att fota mot solen och det fanns inte något ställe att stanna för att fotografera heller... om man inte vände in på en gårdsplan. lite efter byn stanna jag för att dricka kaffe och njuta av det sköna vädret lite. bilden tog jag där också. tyckte det nog var väldigt mycket finare än det ser ut på bilden men så blev det. jag skrev lite sms till folk som börjat märka att jag är på resa. hälsar till alla som fick sms härifrån. Jag var ju nära Delsbo men eftersom det var kväll var jag inte in till byn eftersom jag inte troligt vis fått tag i någon information om stället. Information kände jag att jag starkt behövde, fram för allt en bättre karta. även om jag rest många gånger med samma karta så just på det här området var den väldigt dålig. så jag viste inte alls var jag skulle hitta det som jag hade läst om att skulle finnas. jag stanna ju vid nästan varje väg i hopp om en skyllt men näää bara en massa små byanamn som inte var på min karta. så hela troligt vis väldigt fina deller området missa jag nog. nu vet jag att det är lilla vägen norr om norradellern som man ska köra för att hitta alla vandringsstigar och anda sevärdheter.

Storbergets naturreservat
jag kom till sist ut till en större väg nära Hudiksvall, mer exakt i Glimsta... enligt kartan var det bara att köra rakt över vägenmen det var en så liten väg så jag våga inte först köra efter den. dessuom visa skylten till en by jag inte viste var var. jag "yra" runt i denna lilla by om hade bara en väg att välja på men viste inte om jag skulle välja den eller inte... till sist hitta jag i alla fall den informatons tavla som lyst med sin frånvaro och jag fick reda på alla ställen jag kört förbi. väldigt tokigt att inte skylta bättre! jag valde till sist den där vägen jag först inte våga. tänkte som så att går det rätt är det bara bra och går det fel så är det väl inte någon större katastrof.... det skulle väl ändå bli närmare än att köra den säkra vägen. inte många kilometer därifrån kom jag till en skylt som visa till Storbergets naturreservat. jag börja gå runt där för att de lite vad där kunde vara. ett tjärn hitta jag som var just ett sånt som jag viljat fotofrafera i just det spännande ljuset men fulare träsk har jag inte sett på länge. det led av torka.. bland annat som i slängda cyklar eller vad det kunde vara. jag börja på upp längs branten och där hade en skogstraktor kört i vintras och jag måste säga att jag var imponerad över att någon kör i så branta backar med skogstraktor och med full lass dessutom också... nåja säkert skulle jag väl också göra det för jag bruk nog få maskiner att göra vad de kan men imponerad var jag ändå av spåren. detta var väl den ända intressanta jag såg här. det dröjde inte länge tills jag kom till "topp stugan" och den på verandan satt jag och njöt av utsikten som ........ nästan syntes lite bakom buskarna... nää det var inte något att skyta med. har nästan finare hemifrån av balkongen. en gästbok fanns där också. den var fullskriven ända in till sista raden på pärmens baksida. det händer nog att några lokala typer går ut hit och kanske skidar på vintern men annars var det inte så väldigt ofta besökt. jag gick vidare upp och konstigt nog var det inte riktigt toppen där stugan var utan där fanns en stor mast. jag gick ut til masten eftersom jag gissa att det skulle finnas en väg som var lättare att gå tillbaka till bilen. och mycket riktigt. något att se fanns inte här i mina ögon. vanlig skog och sont har man hemma också. lika hög backe finns ju inte hemma men man kunde ju inte njuta av den heller eftersom det var en massa buskar. när jag väl kom till bilen hade det börjat mörkna. jag hörja igen med mitt oturs projekt.... att steka plättar på spritkök. hur många gånger jag misslyckats med detta vet jag inte. det är en passlig syselsättning då man är lite snål och vill smälta det man sett på dagen och ändå vill pysla med något utan att man vill göra något. efter flera försök fick jag till några riktigt bra.... goda har de alltid varit men att få dem lagom stekta har varit det svåra. Storbergets naturreservat är nog ett ställe jag inte rekomenderar någon att åka till.


Grossjöberget naturereservat
Sen på morgonen när jag väl börja köra igen körde jag mot söder och mot Bollnäs. det var en liten väg och min dåliga karta gjorde det rätt svårt. jag leta efter Ysberget och Laxtjärnsberget. även om jag var rätt så hitta jag aldig någon väl som var stor nog att jag våga åka efter så jag kom ut till större vägar. men då visa en skyllt tillbaka därifrån jag kommit men efter en annan vag och jag tog den vägen(dum som jag var) jag var glad att jag tillslut hade hittat berget och börja gå. när jag väl kom fram märkte jag till min stora förvåning att jag kommit till fel naturreservat. Grossjöberget fanns inte ens i min bok eller märkt på kartan, den var rätt så ny. jag bestämde mej för att gå den korta rundan. jag tänkte inte alls på att det var en "outmärkt stig". men det var så att den var märkt men själva stigen fanns inte så det var att leta och spana efter ett märke och när man väl kom till det var det att spana efter nästa. ibland såg man en stig men det var inte alltid efter den man skulle gå. det kommer säkert att vara bättre att gå här om 10år. skogen var inte något extra alls. jag blev bara på mer och mer dåligt humör. senare börja skogen bli lite mer extra eftersom det varit en skogsbrands där. jag vet inte hur många gåner jag gick villse här, eller så mycket fel så jag riktigt fick söka för att hitta den outmärktastigen eller hitta sigen som inte fanns. när jag väl var i ändan och börja gå tillbaka så blev det nog en mer sevärd miljö. när jag väl trodde jag var tillbaka för att gå ner till bilen så blev jag väldigt glad. och när jag väl just var vid parkeringen var det nog något som sa mej att det var lite fel. och det var jag! det var fel parkering och jag hade gått liksom 90 grader för tidigt ner från berget eller kullen. jag var otroligt trött på den onsynliga stigen och såg spåren av skogsmaskinen som kört längs gränsen till reservatet. så det var en bättre stig och gränsen var mycket tätare utmärkt. vist var det en liten risk att gå väldigt vilse men den tog jag och det visade sig vara ett bra val. jag åt massor av blåbär, stora var de också. och till sist så hitta jag ut och kom dessutom på exakt rätt ställe. jag tänkte att dit ska jag aldrig åka igen!!! men den tanken har nog släppt redan lite men inte vill jag ändå dit igen. sen körde jag till Bollnäs

Skålsjö
Skålsjö (nästan mitt mellan Bollnäs och Falun) vet jag inte något om eftersom jag bara stanna där lite kort för att läsa på en informationstavla. men jag fick ett så vänligt bemötande där av hon som driver Skålsjögården att jag tycker de behöver nämnas här. även om det var stängt så visa hon mej en bättre karta som hon hade på sitt kontor. kanske hon var bara trött på gräsklippning och tyckte det var trevligare att snacka lite med folk. hon var dessutom från mina hemtrakter men det måste ha varit länge sen eftersom hon inte kunde uttala de finska ortnamnen mera. http://www.skalsjogarden.se/


mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Johnny's rundtur i Sverige!

jag kommer inte att skriva om hela resan utan kommer att berätta om olika resmål jag besökte. i hur många delar får vi se.

nu kommer del 1!!! Skuleskogens nationalpark som finns 2-3mil söder om Örnsköldsvik.

Jag vakna på norra parkeringen till Skuleskogens nationalpark, inte så konstigt eftersom det var där jag börja sova. jag vakna av att en bil kom klockan 9, de tala något om att de inte var först.... nää för de viste inte att man ska komma vid 2 tiden på natten för att vara först denna dag. jag koka kaffe och åt lite morgonmål innan jag börja gå. vädret var så bra det kunde vara, ja nästan för varmt redan den tiden. eftersom det bara fanns en stig så var ju inte valet så svårt. Man behövde inte heller gå många hundra meter innan skogen blev till en såndär trevlig "trollskog" och det kändes fuktigt... men inte alls lika fuktigt som sist jag var där. då små regna det och var lite dimma i luften. då träffa jag på en otrolig mängd små grodor här. jag tänkte att så mycket grodor ser jag inte denna gång men jag behövde inte gå långt innan jag såg nästan lika många grodor. inte var det i samma massor som sist men nästan. när jag kom till Salsviken eller den lilla sjön innan hitta jag bävergnaget som lämna starkt i minnet från första gången jag var här för två år sen. några färska spår såg jag inte.. inte för jag leta heller mer än att jag spana runt lite därifrån jag stod. jag kan tänka mej om man följer uppströms kan man nog hitta men det är bara en vild gissning. När jag kom ut till Salsviken så gick jag rätt mycket längs stranden. vist är stigen och bra men jag kände mest för att gå längs stranden efter som det kändes som länge sen jag sett havet. jag satt också där en stund och bara njöt av att vara på semester och bara fick göra som jag ville med min dag.... ibland måst man bara sitta still och fundera ett tag innan man kan ta in nya intryck och kunna njuta av att vara på semester. annars är det ju stor risk att man bara stressar genom semestern för att få det överstökat. inte för att jag lever så stressat liv men ändå måste man varva ner för att kunna varva upp resehjärnan. bilden är härifrån.

när jag väl funderat klart så börja jag följa stigen längs kusten även om en stig gick raka vägen upp till Tärnättvattnet(164möh) men även stigen jag gick börja ta lite höjdmeter. att ta stigen här till Tärnättvattnet så kommer man rätt snabbt till ett litet mysigt vattenfall som jag tycker man kan besöka om man har lust även om man inte vill gå ända upp till Slåttdalsskrevan. 1,3km senare gick en stig igen upp men det gick också en ner till kusten och den valde jag. jag tänkte nog att det skulle vara ett fel val men så blev det inte. det var en trevlig brant att gå ner för. stora imponerade stora stenblock hade lossnat och såg ut att vara på väg att rulla ner vilken sekund som helst. det var dock tjock mossa på dem så de rullar inte med en väldigt fart i våra ögon men om några tusen år är de nog säkert ner en bit. när jag gick här bland den fuktiga och frodiga växtligheten så tyckte jag det påminde lite om skogen de gick i på jurassicparkIII som jag såg kvällen innan jag åkte. Men djurlivet lyste med sin frånvaro även om man nästan trodde att en tyrannusrex skulle titta fram bakom stenblocken, några fåglar hörde jag och några barn som skrek till melodin av glassbils "låten". bilden är nästan härifrån... ser inte så himla frodigt ut här men klipporna syns och ni får se hur fin och bra stigen var att gå efter. det är ju så klart brantare är det ser ut även om det nog inte var så himla brant!

När jag väl kom ner till kusten så såg jag att det gick att gå över till Täfnäftholmarna. det går säkert inte att ta sig torrskodd över här alltid eftersom det såg nog ut att ha varit vatten där för inte så länge sen men nu gick det att gå över där med god marginal. men jag kunde ju såklart inte låta bli att fundera på hur snabbt vattnet kunde stiga... men vad skulle det göra om man blev lite blöt i denna värme. så mycket stiger nog inte vattnet att man inte kommer över... tror jag! när jag kom ut på holmen så var det ju släta klippor, innan då jag gick längs kusten var den små "kullerstenar", stenar i storleken mellan näven och huvudet. bilden är ju just från klipporna och taget mot skogen där jag kommit gående och sundet där jag gick över syns också även om det ser ut som fast land på bilden. Jag trodde då jag tog bilden att det var dit upp på berget jag skulle och att det var där som Slåttdalsskrevan var och att det skulle vara Skäftedalsberget men det som syns är nog bara något liten "kulle" som inte jag har något namn på och de nämnda är högre och finns bakom. I radio på natten då jag körde hit hade jag hört att det inte är i fågelbais som fågelviruset finns utan det är i spott från fåglar.... det var ju trevligt eftersom här fanns lätt mycket fågelbais..... hur mycket spott fanns vet jag inte..... bruk fåglar spotta föresten? tja inte vet jag.

Jag gick vidare efterstigen på holmen och senare över till nästa holme... här var det lite säkrare att gå torrskodd över. även ett litet hus fanns här....rast stuga står det på kartan. även några som lekte med en båt vad där och körde runt men inte mycket annat liv såg jag. senare på längst ut på holmen satt jag och såg på en segelbåt som kom förbi. det var otroligt skönt där ute i den varma vädret och havet och ja..... så mycket mer behöver man inte väl... i skogen fanns det en massa blåbär...stora också. kan nog inte förstå hur de kan växa i detta torra klimat som tycktes vara där ute på öarna. Sen gick jag tillbaka upp till huvudstigen och vidare längs kusten mot Näskebodarna. Där finns en övernattningsstuga men där fanns en hel busslast med folk på ljudet att bedöma. jag stanna inte där något dessmera utan följde stigen och ca 400meter efter så kom jag till stigen som gick upp och det var dit upp jag skulle. hade jag följt stigen längs kusten hade jag kommit till södra parkeringen. det var väl ca halv vägs mellan parkeringarna så det borde vara 8km då mellan dem(om jag räknat rätt). men som sagt det var upp jag skulle. det var inte mer än några hundra meter innan man var upp till trädgränsen. alltså där stor skogen sluta. där fanns även en grav från 1500 - 500 f Kr. det är ju klart att man inte kan veta hur det gick till då de plocka till en sådan massa stenar när någon dött men man kan inte låta bli att fundera på det heller. det var nog inte något litet jobb. det var ju på stranden på den tiden även om det var högt upp nu...eller högt och högt... tror det var 50 möh. forskarna tror det aldrig bott människor på plattsen så den kom väl från inlandet... undrar hur de kom på den tanken att de skulle ha graven på stranden! jag gick vidare. solen gassa på och det fanns inte någon skugga. berget var hett, solen var stekhet... stigen gick sakta men säkert upp... jag börja inse att jag måste spara på vattnet även om jag hade mycket mera med än jag trodde jag behövde. bilden tog jag på en av de två längre pauserna jag hade på vägen upp. ett imponerande stort och fint klapperstens fällt passera jag också.... eller var där fler mindre också. här ska finnas en grotta också som jag inte börja leta efter. men det skulle säkert ha varit skönt att sitta i den...som att sitta i kylen!

När jag väl kom upp så att jag hade utsikt över Tärnättvattnet så hitta jag en skön platts i skuggan med slät stenklippa under och där sov jag en stund, eller nästan i alla fall. mycket fåglar som inte visar sig då man kommer gående hör och ser man ... om man är vaken. annars tyckte jag det inte mindre djurliv än jag trodde det skulle vara. men in så het dag är väl även fåglarna slö. när jag väl tyckte jag hade vilat klart så gick jag vidare och då måste jag ner till vattnet på 162möh innan jag kunde börja gå den sista stigningen innan man var uppe vid Slåttdalsskrevan. även om de stigar jag gått så här långt varit väldigt bra så den här stigen upp var inte någon lättvandrad. man skulle ha balansen i form. här fanns alla typer av sten underlag jag kan tänka mej. allt från små sten och större både lösa o fasta och till storlekar som hus som man skulle nästan både under och över.. vanligaste var dock runt, tack o lov men det var så stenigt att man måste gå sakta och därför kändes inte stigningen lika mycket. det var snabbt räknat 100 höjd meter på 1km. nästa bild är tagen när det värsta sten delen var öven och den var mest kala klippor i ca 100-200 meter innan man kom till skrevan. Själva skrevan var nog imponerande och ljudet var ... som det bruk vara på såna platser. det var otroligt skönt i den för det var ju så svalt i den, lite som en grotta. det var nog många som var länge i den för att kyla ner sig. den är 200 meter lång, 40meter djup och 7 meter bred enligt informations bladet jag har. därifrån är ju ena bilden också som ni säkert kunde gissa. man kommer ju till den nerifrån då man kommer från norra parkeringen.

Upp på själva toppen av Slåttdalsberget(280möh) kommer man inte lätt från skrevan. vet då inte hur långt man ska gå innan det blir så platt att man kan ta sig upp utan rep och annan klätter utrustning... jag är nästan säker på att man kan ta sig upp utan större svårigheter men varifrån är värre att veta. det skulle ju varit trevligt att vara på toppen... det var ju ändå bara knappa 10meter. men man fick nöja sig med utsikten den fina utsikten mot öst och lite mot väst. där satt jag också en lång stund.. kändes som om det blev bara pauser sen jag väl börja ta dem. men det gällde att passa på och njuta. inte säkert att man har lika fint väder där nästa gång. nästa gång jag har vägarna förbi och en halvdag med tid ska jag gå upp söderifrån. men nu när jag väl var där gällde det ju att passa på och njuta.. och se på turister. jag hade ju varit rätt så skonad från dem på den vägen jag gick upp men här på toppen tycktes de samlas. därifrån jag satt såg det ut som om tyskar steg upp ur berget som manggust(små katt, mink liknade sötadjur som lever på savannen i Australien(tror jag)) ungar stiger upp ur som grop i marken och sen står de vända mot solen och som om det skulle stå i en kyrka och be... tyskarna tycks vända sig mot öster.... alltså mot Finland. nåja vist fanns det svenskar där också men tror det var mest tyskar då jag var där... jag var nog ensam finne (som vanligt). undrar vart de åker... om de åker alls.

sen var det inte något annat än att gå ner tillbaka. tyvärr fanns det inte någon annan lämplig runda att gå med lagom längd så det var bara att gå ner till vattnet men därifrån kunde man gå mer rakt till parkeringen än den rätt långa kroken jag gick på vägen upp. det var en helt annorlunda stig. den skulle ha varit mycket mer lämplig den dag som denna att gå upp eftersom det var mest skugga på den till skillnad för den andra som inte var någon skugga nästan alls. däremot tror jag det varit jobbigare att gå upp här så för de men mindre kondition eller annars lata så är syd stigen bättre tror jag... alltså den från Näskebodarna. den raka stigen från syd parkeringen gick jag ju aldrig efter... den tar jag nästan gång!

Om man samman fattar det så tycker jag det är en toppen platts att besöka. informations tavlan gav den information man behövde(varken mer eller mindre nästan) en tydligare skyllt om att det inte är någon lätt vandring upp kan ju läggas till men det var ju bra att den som finns där finns för annars lurar man nog folk på något som de inte vill. lika så att det ska vara bra skor. att ha ny köpta vandrings skor som jag är nog inte alls bra. det är bara att hoppas sko skaven blir bra till jul. jag små fnissa lite då man hade byggt så man kom med rullstol till dasset på ett ställe där folk ska gå minst 8km upp på ett berg men jag ska tala om att den rampen var rätt skön att gå efter då man kom tillbaka och hade skoskav.

sen koka jag mat och vila lite innan jag körde vidare. försökte steka plättar men tappade smeten och .... hoppas småfåglarna gilla det.... klockan blev väl 20 innan jag börja köra. det var skönt att köra på kvällen jämfört med vad det skulle ha varit på dagen... det hade varit 65 grader i bilen (enligt mätaren som troligtvis varit i solen).

mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Nordfjord del 4

Tisdag
Varje kväll tittade vi på väderprognosen och även om det för det mesta såg molnigt ut vid Nordfjord med omgivningar så fanns ändå ett visst hopp om sol. Men tisdagen började ändå med regn. På förmiddagen höll vi oss hemma. Efter lunch tänkte vi att regnet nog skulle avta förr eller senare, så vi beslöt oss att åka den sk Panoramavägen, en relativt nybyggd väg som ligger precis bredvid nordfjord tänkt för att trafikanter just ska kunna njuta av vyn över fjorden. Vi åkte återigen vägen mot Invik och Utvik, för att sen åka upp på fjället. Det var mycket uppförsbackar innan vi var helt uppe. När vi kom högre upp på fjället dök det upp får lite här och var vid vägkanterna.
När vi till sist var högst uppe så stannade vi vid en rastplast, en asfaltsplätt där även en buss med tyska turister hade stannat. Här fanns stora kartor med information över området uppsatta, och här fanns även toaletter. Detta omgavs av gräsplätter där fjordingar gick och betade, tillsynes ganska oberörda av att man fotograferade dem.
Helt plötsligt och utan förvarning hördes ett ihållande pinglande närma sig. Det var inte mindre än fyra får som i en rasande fart kom springande från bilvägen och satte kurs mot skocken med tyska turister. Vi blev alla förstås väldigt förtjusta åt de instormande yrvädren. Tyskarna som med paraplyn i ena handen och kaffemuggarna i den andra hade tagit paus i resan skrattade gott åt de nya varelserna. Fåren i sin tur undrande förstås om de inte hade något att bjuda på. Jag vet inte riktigt om så var fallet, men de höll oss i alla fall sällskap en stund. Säkert var de vana vid att det brukade dyka upp utomsocknes figurer då och då.



Efter det glada uppehållet åkte vi vidare. Nu hade det slutat regna och blivit något bättre väder trots att vi var på fjället och temperaturen därför sjunkit ned under 10 grader.
När vi åkte nerför fjället passerade vi många härliga vyer. På den branta vägen ned till Byrkjelo rullade vi i ca 50 km/timme, ändå hann en flicka på cykel som måste ha trampat väldigt väl, i fatt och förbi oss in i den lilla byn. Byn passerade vi bara. Så småningom var vi framme i Sandane, en medelstor ort, där vi gjorde ett uppehåll. Solstrålar bröt äntligen fram. Detta företrädesvis udda tillfälle tog vi tillvara genom att gå in i en liten galleria med diverse affärer. De andra gick in i en klädaffär medan jag som för tillfället inte var sugen på att titta efter kläder p.g.a. priserna istället traskade in på posten där de även hade ett skapligt utbud av media, såsom skivor och dvd-er. Där fick jag se båda säsongerna av Pang i bygget till fyndpris, ca 100 kronor! (med svenska undertexter, då.) Jag slog till, i Sverige hade jag sett motsvarande för minst 300 spänn. Därefter gick vi ut mot vattnet vid Sandane och tittade litegrann.



Efter detta besök åkte vi vidare mot Anda och tog färjan över nordfjord. Det började återigen regna. Nu började vi komma in på Panoramavägen igen men utsikten var inte så slående i dimman och regnet. Men i detta väder blev miljön på ett sätt lite trolsk och spännande. Vid något tillfälle stannade vi återigen och fotade. Regnet varade så gott som hela vägen hem. Vi försökte hålla uppsikt efter Nos som jag hade läst skulle vara en bra utsiktsplats längs vägen. Tyvärr kunde vi inte riktigt lokalisera var det var, även om vi stannade några gånger efter vägen. Dagen hade sina ljusglimtar, som de roliga fåren och det vackra Sandande, men upplevelserna kring Panoramavägen förmörkades av regnet och blev till en besvikelse eftersom man inte riktigt kunde njuta av vyerna längs vägen. Så om du ska åka Panoramavägen – välj en dag när inte molnen är alltför tunga.


Onsdag
Den här dagen vaknade jag ganska tidigt. Åt frukost i form av en ganska stark och söt yoghurt samt mackor. Brodern och jag tog oss ut på en liten promenad alldeles utanför huset där vi tidigare sett att det skulle vara en vandringsled. Vi var då först tvungna att gå innanför grindarna där vi möttes av gårdens får. Nu hade vi börjat vänja oss vid dessa trivsamma djur men det var ändå med viss försiktighet vi öppnade grindarna. Vi fick ett välkomnande och tillgivet bemötande; fåren flockades genast kring benen på oss och de var svårt att både hålla sig för skratt och nästan att hålla balansen med. När vi lyckades bryta oss loss från skocken så fortsatte vi uppåt mot berget. Några får höll oss sällskap tills vi kommit en bra bit upp. Till slut hade vi kommit så långt det gick men vart vandringsleden sen fortsatte såg vi inte. Här hade vi en bra utsikt över gårdarna och omgivningen omkring.


huset där vi bodde

Efter lunch gjorde vi ett besök i grannbyn Loen och Lodalen eftersom solen infann sig och vi gärna ville åka ut. Första besöket var vid kyrkan i Loen. Här fanns också ett minnesmonument med två höga stenar resta över de personer som hade dött i en raskatastrof i området 1905. Vi tittade in i den lilla vita träkyrkan som invändigt hade vackra träbilder och tända ljus.





Lodalen hade också en glaciär men dit var det ganska långt att gå. På vägen dit hade det dessutom varit ras från bergväggen så det såg ganska kaotiskt ut på ett ställe och det var lite svårt att komma förbi. Vi tog en fika där med utsikt över Lovattnet, innan vi vände. På vägen hem stannade till vi ett lyxhotell (endast det bästa är gott nog), för att uppsöka toalett. I hotellet var verkligen mysigt, en tänd öppen spis möttes vi av i entrén. Sen stannade vi till vid affären Kari Treestad på hemvägen för att titta efter souvenirer. Jag tittade mest men köpte också ett litet gulligt troll i form av kylskåpsmagnet. Något troll skulle man väl ha med sig hem och de fanns på allting. Kort, fat, kläder, termometrar... tyvärr såg jag inga trolltavlor som jag däremot gärna ville ha, i alla fall inga som föll mig i smaken vad jag minns. På kvällen åkte jag och brodern ut på en fisketur. Regnet kom med jämna mellanrum men det var ändå en uppfriskande tur!

Torsdag
Den här dagen hade vi blivit lovade sol av meterologerna, men det såg inte lovande ut till att börja med. Efter lunch åkte vi mot Nordfjordeid och väl framme spöregnade. Det såg ut att vara en mysig ort som man gärna hade strosat i annars. Nu skyndade vi istället in i ett shoppingcenter för att kolla runt. Här hittade jag en fin kalender med vyer över Norge som jag hittade i en bokhandel. Efter en shoppingrunda blev det en fika i bilen på en plats vid hamnen. Nu syntes solen igen. På hemvägen åkte vi Panoramavägen igen för att förhoppningsvis vara med om en angenämare upplevelse den här gången. Men vi hann inte långt innan himlen öppnade sig igen. I mitten av sträckan gjorde vi ett kort uppehåll vid en liten röd vägkyrka, uppehåll gjorde lyckligtvis även regnet. När man såg ut över fjorden och över på andra sidan så kunde man se regnbågen.



Fredag
Efter lunchtid denna dag bestämde vi oss för att åka gamla Stynefjällsvägen. Det var hiskeligt brant att ta sig uppför och man undrade var det skulle sluta. Flera gånger stannade vi till för att bland annat se på utsikten och ta en kopp kaffe. Man är glad för att den heter Gamla stynefjällsvägen, som indikerar att det finns en ny, för om alla turister skulle mötas här hade det blivit kaos. Det var för det första svårt att mötas på vägarna, och här inte minst, längre upp på fjället blev det i stort sett omöjligt. På vägen upp fanns det inte direkt något som hindrade att man körde av från vägen och nerför branten, endast de gamla men ganska små stenar som var nedgrävda vid vägkanten fick stå som skydd. Visserligen var de ganska fina.
Uppe på Stynefjället var det så kargt, att man lika gärna hade kunnat vara på mars. Men det var liksom vackert på ett ödsligt sätt. Landskapet utgjordes av sten och grus, lite lite mossa, lava och vattensamlingar. Man kunde till en början inte se någon ände på detta. Som högst var här 1900 meter över havet. När vi åkt x antal kilometer på berget började det gå utför igen och då började också vegetationen komma tillbaka. Här och var sågs en björk och sen mötte vi ett stugområde (även om det var glest mellan stugorna) med väldigt fascinerande timmerstugor i gammeldags stil med gräs på taket. Men parabolantennerna som stod på vissa tak vittnade om att vi var kvar i moderna tider. Jag undrar vilka som bodde här uppe? Förmodligen var det skidmänniskor som höll till här på vintrarna för i närheten fanns även Stryn skicenter. Men för all del kanske en del finner en lockelse i att bo så pass ödsligt även på somrarna.
Efter lite om och men bestämde vi oss på hemvägen att åka till Geirangerfjorden. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse att åka färja på den fjorden, att den skulle vara en pärla bland fjordar. För det första var det en hiskelig men spännande väg att ta sig dit, en så kallad serpentinväg. Det var roligt att konstatera att bilen hade bromsar som var fullgoda. Vi stannade till vid utsikten Flydal, och vilken utsiktsplats sedan! Jag förstår att den är poppis bland turister (det var främst sådana man såg till här) Alla tidigare vyer och utsikter kändes som bortblåsta när man stod här. Ett ivrigt fotograferande blev det. Sedan åkte vi de sista hundra metrarna ned till Geiranger.



Vi hann inte gå av och titta här för färjan skulle gå med detsamma.
Färjan var mycket fin invändigt. Man kunde sitta och njuta färden på ett café med mysbelysning och samtidigt titta ut genom de stora fönster som fanns. En stund gick jag ut för att fotografera men det blåste kraftigt. Fiskmåsar flög ganska lågt och blev matade med bröd som turister kastade till dem. Rutten tog ca en timme. Alla som åkt denna färja känner antagligen till ”De sju systrarna” som är sju forsar som ligger intill varandra och som man kan betrakta längs med den här färden. Tyvärr missade jag helt och hållet dessa, men jag fick höra efteråt att de meddelat att de skulle komma via båtens högtalare.
När vi rest längs med hela fjorden var det orten Hellesylt som mötte oss i andra änden. Det lite märkliga namnet till trots så var orten ganska fin. Vi var här en kort stund och tittade innan vi åkte hem.
Den här dagen innehöll många spännande moment. Vägarna var i det mest spännande laget med sina kringelkrokar och Stynefjället var intressant på sitt vis men märkvärdigast var ändå färden på Geirangerfjorden och den mäktiga utsiktsplatsen Flydal. Missa inte Geiranger om du planerar semester till dessa trakter någon gång.


Lördag
Fredagen var vår sista heldag i Norge och på lördagsmorgonen var det således dags att ta sitt pick och pack och vända hemåt igen. Det kändes lite vemodigt samtidigt som det hade varit en innehållsrik och skön vecka med upplevelser man kände sig rätt nöjd med. Den största invändningen var naturligtvis vädret men det gick ändå inte att göra mycket åt. Vissa var något trötta och såg fram emot att få komma hem medan jag dock hade kunnat tänka mig att stanna någon vecka till. Men även hemresan såg jag framemot mycket tack vare vetskapen om vilken fin upplevelse det hade varit att åka hit med de sköna naturmiljöerna utanför bilfönstret.




Olden i solskenet

Strynefjället var det första egentliga stället som vi stannade på, då för en kort fikapaus. (Den här gången tog vi dock inte gamla Strynefjällsvägen upp, tack o lov...). En rad långa tunnlar åkte vi igenom innan vi kom hit. Typiskt nog, så hade den här dagen hade ett strålande väder jämfört med övriga, vilket ledde till en hel del stopp för att fotografera miljöerna kring exempelvis Olden innan vi tog oss upp på Strynefjället. Lom blev nästa anhalt. Detta var en by nästan helt i trä, den var mycket vacker speciellt dess stavkyrka. Det kändes som en plats värd att utforska litet mera.



I Vågå stannade vi till för en bit mat och åt på en Kro – för egen del beställde jag en sallad i ett nachoskal, det var ett jättestort skal med mycket sallad så jag blev helt klart mätt. Efter detta stannade vi också utanför Lillehammer för en paus på eftermiddan i skolskenet. Efter Lillehammer körde jag bilen en sträcka förbi Hamar och fram till ett litet ställe som hette Sand där vi tänkte göra oss av med de sista norska slantarna för köp av lite glass och godis. Någon gång efter Lillehammer och Hamar upphörde den natur som för mig känts så typisk norsk d.v.s. höga fjäll och livliga vattendrag/forsar, till att övergå i ett mer plant landskap. Innan Sand åkte vi också genom skogar och förbi små idylliska samhällen. När vi åkte genom en skog såg ut att ha varit en omfattande skogsbrand där; träden var mörka, svarta och kala och detta område sträckte sig ett stycke, det var lite sorgset att se. När vi hade hunnit fram till norska riksgränsen så kände jag en uppgiven känsla över att snart vara tillbaka i Sverige igen. Alla tallarna på båda sidorna om vägen gav en förberedelse på vad som väntade. Vägen tillbaka igenom Sverige orkar jag inte beskriva. En tall till, en till tall får sammanfatta det. Jag summerar min resa med att den gav mersmak. Det känns som att jag fick smaka på lite av vad Norge kan vara och naturen och luften kändes främjande för människan. Jag skulle gärna åka till andra fjordarna någon annan gång. Och nästa gång kanske jag dessutom vågar ta mig ett fjorddopp. Säkert finns det massor av ställen kring Norges fjordar som är riktiga pärlor, och som bara måste ses, men av någon anledning ändå inte finns med i guideböckerna. Om du som läser detta har något tips, så delge det gärna!

/Sofia
(reseskildringar@hotmail.com)

Nordfjord del 3

se inlägg längre ned för tidigare delar om resan.

Sömnig söndag
9 juli
Som tur var så förde jag anteckningar under min resa. Somliga saker kommer jag ihåg efteråt utan dessa, men inte allt, som vilka tankar som rörde sig i huvudet under resans gång. Språket som talades här var rätt intressant. Jag antar att den kallas för ”gammelnorska” som förekom i trakterna kring Olden, den klingade rätt så fint även om den inte var helt lättbegriplig. Men med lite ansträngning gick det ändå att förstå på ett ungefär vad t.ex. hyresvärden sa, de flesta övriga människor man på ett eller annat sätt mötte var ändå främst turister.
Under söndagen var alla ganska trötta efter två dagar med långt resande. Det var molnigt ute och vi gjorde en utflykt till byarna Invik och Utvik. Invik bjöd på en fin utsikt medan Utvik hade en trevlig bebyggelse. Några trevliga bekantskaper den här dagen var sex stycken får som levde precis intill en liten fors vid vårat hus. De var verkligen ena energiknippen, sällskapliga och ställde gärna upp på bild (ovan).

Eftermiddagen bjöd på spöregn och det var inte så mycket att göra åt den saken. Lite sömn på eftermiddagen var oundvikligt och man sov tungt p.g.a lågtrycket. På kvällen så gick VM-finalen mellan Frankrike och Italien, där Italien vann på straffar. Hur som helst så kändes inte VM så engagerande här som det kunde ha gjort hemma. Det var ju liksom inte för tv:ns skull som man kommit hit. Sen kändes visserligen norsk tv lite roligare än svensk, det var olika mysiga reseprogram och på morgonen gick en serie om akvarellmålning som jag såg. Svenska Skärgårdsdoktorn visades här också.
Dagen var lite småtrist och sömnig sammanfattningsvis. Jag längtade efter bättre väder och lite längre utflykter.

Måndag - Briksdalsbreen
10 juli
När måndagen inte bjöd på bättre väder när jag vaknade så kände jag mig lite rastlös. Vi hade nämligen tänkt åka till Briksdalsbreens glaciär för att vandra, men den vandringen gjorde sig ju bäst i solsken. Så förmiddagen ägnade vi åt att en shoppingtur i Stryn – Olden var inte mycket att gå i affärer, där var endast en ICA-butik och ett par klädaffärer. Så i Stryn bekantade vi oss bl.a. med några av souvenirbutikerna. Jag ville ha med mig något fint hem - kanske en lusekofta om den inte var alltför dyr. Eller varför inte ett troll, en trolltavla, folkmusik eller något annat, inte för att jag prompt skulle ha just en Norgesouvenir utan mer för att dessa saker brukar vara så fina & gedigna. Stryn hade mycket att erbjuda i souvenirväg. Just troll är någonting som är tycks vara populärt och liksom ett signum för Norge. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop men kanske finns det ett samband med naturen, fjällen och skogen. Precis som i Sverige förr i tiden då folket trodde att trollen bodde i de djupa skogarna och var varelser som man behövde hålla sig väl med för att de inte skulle ställa till med otyg. Griegs i Bergakungens sal har nog de flesta hört, är inte den där Bergakungen ett troll så säg...



Det blev inget köp den här gången men väl en intressant rekognosering. Skulle vädret fortsätta på samma vis så fanns det väldigt mycket tid för att gå runt i souvenirbutiker resonerade jag. Efter en lunch bestående av laxkotletter och potatis så började solen faktiskt att skymta fram. Vi bestämde oss då för att åka mot glaciären som låg ca 1 mil från våran by, i hopp om att vädret skulle hålla i sig.
På den korta vägen mot Briksdalsbreen hann vi också åka förbi den charmiga campingen Gryta; röda timmerstugor med halmtak precis bredvid vattnet, dessa erbjöd också internetuppkoppling.



Campingen låg förresten inte många hundra meter från vårat hus så vi hade inte gjort någon långtur precis. Men vi behövde stanna till och fotografera, campingen låg så oerhört tjusigt till och vattnet glittrade i solskenet. Tre av fyra hade ett pockande fotograferingsbehov mest hela tiden så det blev en hel del fotopauser på alla möjliga och omöjliga ställen.
Vid Briksdalsbreen var det ännu en lång bit att gå till själva glaciären som förresten har en yta som totalt är över 10 mil! Den till hör Jostedalsbreens nationalpark. Det är en av de största i norden (om inte den allra största.) Även om man av någon anledning har svårt att gå så är det inte omöjligt att faktiskt ta sig ända bort till glaciären. Här erbjuds nämligen både hästskjutsar och olika sorters bilfordon till turisterna, på de smala slingriga vägarna.
Med fikakorgen i handen planerade vi nu en vandring som skulle vara under eftermiddagen och tidiga kvällen. För sent insåg jag hur varmt det började bli, vi mötte vandrare som hade enbart linne och shorts och jag själv hade en stickad tröja och ett par vindbyxor av det rejäla slaget, vindbyxor som jag faktiskt köpt med tanke på den här vandringen. Som tur var hade jag också lite ombyte under.
Vi hade precis börjat gå på en färd som till största delen skulle vara på en grusväg med en porlande fors precis intill samt givetvis berg och grönska omkring.
Alla slags turister mötte vi, främst kineser och tyskar. Efter någon timme gjorde vi ett litet avbrott bredvid en timmerstuga och tog en fikapaus. Vi var då ungefär halvvägs.



En bit längre upp stannade vi vid den magnifika forsens källa – ett vattenfall. Det var en bro över denna som vi skulle passera förbi. Här skyndade jag över eftersom vattnet strömmade i snabb fart och gav varje förbipasserande som stannade till en riktigt ordentlig dusch. Skyndade man sig över fick man ändå några vattendroppar på sig som dock i värmen kändes välbehövliga.

Glaciären sågs ännu som en hägring i fjärran men nu var den inte så långt borta. Naturen här var så där vacker så att man fick nypa sig i armen. Olika slags blommor gav liv åt området och skänkte en skön harmoni av färger.



Så var vi äntligen framme vid glaciären. Jag tyckte synd om de eventuella turister som varit här på förmiddagen då det ännu var molnigt. Vi som kom hit på eftermiddagen hade desto mer att njuta av då den här platsen verkligen kom till sin rätt i solens strålar. Glaciären kunde ha varit Guds stora vita skägg med nyanser av djupblåa skiftningar. Några hundra meter framför den var av sand och stenblock som man först fick ta sig över innan man var framme. Glaciären var en blandning av is och snö, jag provade att ta några steg upp på den. Det var inte glashalt i alla fall men för att klättra vidare hade man behövt ha speciella spikskor. Glaciären betraktades kanske bäst på avstånd om man inte skulle ta sig upp, den var lite smutsgrå nära betraktad.
Det fanns dagsturer för de som ville klättra men för våran del kändes det inte som något måste utan det var fint att bara titta nerifrån. Alla äventyrslystna kan säkert ha behållning av en vandring men även barnfamiljer erbjöds turer under några timmar på glaciären, med guide.
Snön och isen som glittrade från glaciären och så det härliga solskenet och värmen, denna kontrast tyckte jag var spännande. Det enda som fattades här upp var någon typ av servering eller varför inte en glasskiosk. Denna dag var något av det bästa på resan faktiskt. Allt det fina som fanns att titta på under vandringen upp, gjorde att nervägen inte kändes speciellt jobbig att gå, även om vi var lite trötta.
Kvällen när man var hemma igen gick bara åt att fika och slappa, och nöja sig åt en skön dag som hade varit.

För att läsa mer om Briksdalsbreen, gå in på http://www.briksdalsbre.no/
http://www.briksdalsbreen.com/ eller en sida med härliga bilder från området:
http://www.norphoto.com/r/nor5.php

Resan kring Nordfjord i Norge, del 2

För att läsa inledningen och del 1, se "Natur och kultur 2006"-inlägget längre ned.

Sent på kvällen den 7:e juli anlände vi till Hamars vandrarhem. Något lättade blev vi över att receptionen fortfarande hade öppet klockan 22 när vi var framme. Vikingaskeppets vandrarhem, som det hette, var som ett gult radhus byggt i två våningar. På andra sidan vägen låg en idrottshall där bl.a. tävlingar hölls när Lillehammer hade OS 1994.
Morgonen därpå gick vi upp i ottan för att äta frukost. Även detta ingick i vandrarhemspriset. Det var ett varierande utbud och det jag provade smakade gott; yoghurtar, stort utbud av pålägg med bland annat lax, frukt och grönsaker, många olika sorters bröd, kaffe och juicer. Gäster satt och pratade lågmält med varandra. Efter en god och nyttig frukost så tyckte vi det snart var dags att komma iväg; en resa på ca 30-40 mil väntade fortfarande innan vi var framme.
Förmiddagens första stopp blev i Lillehammer. Byn lever fortfarande på att de hade OS 1994 vilket står skyltat precis innan man kommer in till staden och ännu säljs också en hel del souvenirer med anknytning till de olympiska spelen. Vi hann gå en sväng på några av huvudgatorna i Lillehammer. Staden var liten och charmig, stämningen var lugn trots turister och gatumusikanter.



Färden fortsatte med en lunch i Otta. Denna ort var väl också speciell på sitt sätt men hungern gjorde sig påmind så jag hann inte se så mycket av det som var just då. Det kurrade i magen när vi letade efter en lämplig lunchrestaurang - allt var verkligen dyrt. Skulle man bara ha en hamburgare fick man lägga ut med minst sidodär 70 kronor, och då norska sådana. Till slut föll valet på en pizzeria. Inne på pizzerian var det tomt och öde på gäster. Kunde det ha med maten att göra? När vi efter en vad som kändes som ganska lång stunds väntan äntligen fick pizzorna kunde jag lättat konstatera att de smakade bra var mycket saftiga. Mätta och belåtna åkte vi sen vidare.



Gudbrandsdalen började egentligen redan innan Lillehammer (den rann sedan ut i sjön Mjösa vid Hamar) och det var här som vattendragen började löpa längs med bilvägarna, vilka glittrade i smaragdgrönt. Det såg så friskt ut och jag hade gärna tagit ett dopp om det hade funnits tid. När man körde så var det svårt att inte slita blicken från naturen runt omkring nu när den började bli så där sagolikt vacker. Förövrigt var det bra vägar att köra på, hastigheten är också mer lämplig än i Sverige, 80 istället för 90.
Landskapet härifrån var så varierande; de små byarna, husen, bergen, hela tiden något nytt och fascinerande i miljön. Vi var bara tvungna att stanna vid Dönfoss camping som låg beläget på en plats som hette Sjåp. Den här platsen var rätt så märkvärdig. Campingen hade en slags pool av speciellt utförande och denna låg alltså mitt i ”ödemarken” bland timmerstugor med grästak på. Campingen var alltså i själva verket modern, (man skymtade en och annan tv-antenn på vissa av halmtaken) men känslan var mer Kanadas vildmark. Precis bredvid poolen, som inte var någon vanlig pool, låg en fors. Dönforsen antar jag. Det gick en liten gångpassage mitt emellan denna pool och forsen så man kunde stå där och titta åt vilket håll man ville. Mäktigt! Är det någonstans jag ändå skulle vilja campa så skulle det vara den här platsen. Jag rekommenderar verkligen att stanna till här på denna ganska unika plats, om så bara för att få en glimt av forsen.



Där efter följde flera små byar, den vackra träbyn Lom bland annat.
Så småningom kom vi upp på ett mer kargt landskap. Det började regna riktigt ordentligt och temperaturen sjönk. Nu var vi uppe på fjället och det var inte så väldigt långt kvar. Men det var förvånande många och långa tunnlar som man i Sverige inte alls är van vid. Efter dessa väntade dessutom slingrande ”trollstigar” som man aldrig riktigt trodde skulle ta slut.
Men så kom vi så småningom till Stryn och sedan till Olden och huset vi hade hyrt. Vår husvärd verkade gästvänlig och visade oss runt. Här skulle man alltså bo en vecka. Utsikten från det största rummet med matbordet var slående. Fjällen, grönskan och som skrivet det gröna Oldevattnet precis utanför huset. Det kändes overkligt, och det var en känsla som satt i under hela veckan. Med spänning såg jag fram emot att få se mig om mer i dessa trakter.

Natur och kultur, sommaren 2006

I dessa följande delar tänkte jag berätta om sommarens resemål till platserna kring nordfjord i Norge och till Paris i Frankrike. Båda dessa två resor gjorde stort intryck på mig, fast på olika sätt. De båda resemålen skiljer sig som väl många vet, mycket åt. Fjällen och fjordarna kring Norge är mera ursprunget , att hitta tillbaka till sig själv genom naturen. Världsstaden Paris å andra sidan bjöd på mycket kultur, historia, människor och mat. Stadslivet var liksom en teater där man på sätt och vis själv var deltagare i skådespelet.
Om jag ska nämna en likhet mellan de båda resemålen så är det att de båda lockar fram livsnjutaren hos människan. Visst är det också många som irrar runt och skyndar på dessa ställen - inte minst turister som vill hinna se och göra så mycket som möjligt. Men jag skulle vilja säga att många av invånarna där ändå ger intryck av att inte vilja jäkta genom livet, att man där kan finna två helt olika sätt att njuta: genom naturen och genom kulturen. Detta insåg jag för egen del i alla fall, gjordes bäst i långsam mak för att riktigt kunna insupa intrycken. Förresten - färgerna i flaggorna är också något länderna har gemensamt - tricolori - d.v.s. blått, vitt och rött.
Frånsett vissa små bedrövelser som regn när man som minst hoppades på det och andra små saker - som ju dock hör till när man reser - så var det bestående intrycket två härliga platser - bland de bästa jag har varit på - med sköna minnen som man kan plocka fram en ruskig novemberdag när man verkligen behöver det. Men det är väl också så att man framförallt vill minnas det trevliga som händer.


Norge, del 1

Innan jag var med om den här resan så var Röros den senaste platsen (och den enda tror jag?) som jag besökt i Norge. Där var jag runt -91. Intycket jag fick kunde ha varit bättre, jag hade knappt hunnit in i tonåren, jag sökte nöjen och saker som roade. Vi var där en dag i ett blåsigt och grått väder i samband med en semester i Härjedalen. En kyrka och ganska mycket sten var de bestående intrycken jag fick (även om jag sen dess sett staden på fotografier och tyckt den var speciell och vacker.)
Redan förra året kände jag ett sug efter att åka till Norge igen, jag ville ha den genuina oförstörda naturen, var obeskrivligt trött på platta landskap och närde en längtan efter en mer dramatisk natur, storslagenhet, frisk luft långt bort från storstäder och avgaser. Med hjälp av modern teknik och lite gammal traditionell envishet fann vi några veckor innan avresan en stuga att hyra alldeles intill samhället Olden.




Vid Oldevattnet

På fotot såg huset, där vi skulle bo, ut att vara beläget vid världs ände. Det visade sig, när vi kommit dit, att platsen i själva verket knappt ens tycktes tillhöra den här världen - det kändes så oförstört. Som att vistas i ett stycke av Edvard Grieg, ja helt lyriskt, vackert och skönt. Att vara så gott som omgiven av fjäll var man än vände blicken, att andas luft som var som näring - jag har aldrig andats sådan behaglig och frisk luft - och ha vyn över det smaragdgröna Oldevattnet bara ett stenkast utanför huset, det var det närmaste man kunde komma vacker poesi.

Olden och Stryn är förresten två samhällen som ligger alldeles intill varandra. Dessa små orter är belägna ca 20 mil in från kusten, vid Nordfjord. Stryn, som är något större än Olden, erbjuder också ett skidcenter där man kan åka skidor året runt, det är över huvud taget en sportig ort som satsar ganska mycket på turister i form av att erbjuda olika motionsaktiviteter och ett ganska rikt shoppingutbud för sin storlek.
Huset var fint inrett och ganska modernt. Karln som ägde stället bodde i våningen ovanpå och han och hans åldrade mor hyrde ut nedervåningen till turister, ofta flera veckor i sträck under sommaren till olika människor från hela världen. I gästboken fanns inte annat än tacksamma människor som hade haft en fantastisk vecka i en helt underbar natur (fast de beskrev det i lite mer målande och poetiska ordalag). Efter en veckas vistelse där, även om vi hade otur med vädret många dagar, så förstod jag att det inte var några överdrifter vem hade kunnat säga något annat.
Ägaren till huset hade bott vid Oldevattnet hela sitt liv. Hela livet! Han hade varit i Karlstad en gång, nämnde han på tal om Sverige. Jag förstår förresten hur hans mor som var närmare de nittio kunnat bli så gammal. Att hitta bättre förutsättningar för ett sunt liv än det här, ja då finge man nog leta. Själv kände jag ändå att jag nog inte skulle kunna bosätta mig här för evigt, det är inte ett sånt ställe som man vill ska bli vardagsmat utan mer en tillflyktsort, ett ställe att drömma om och längta till…

7 juli - vid färdens början

Resan började med att vi åkte med fullpackad bil ut i det allra varmaste sommar-Sverige, för att först styra kosan mot Oslo.
På vägen dit stannade vi och åt lunch, bestående av rödspätta, utanför Årjäng. Det var alltså inte långt ifrån gränsen mellan Sverige och Norge. Det var ett trivsamt och fint ställe att intaga lunch på, det låg beläget vid en camping och en sjö, gör gärna en paus där om du befinner dig i närheten.
Första intrycket av Norge var att det där var ungefär lika mycket tall som vid vägarna i Sverige. Men det dröjde inte länge innan ett nästan skånskt landskap gjorde sig påmint. Det var slätter och små byar och om tid hade funnits hade man gärna bekantat sig med dessa lite mera. Men vi var på väg mot Oslo för att få åtminstone en eftermiddag där och hade lite brått. Tyvärr var där också betalningsanordningar längs med vägen, som man var tvungen att stanna vid. Tydligen vanligt i Norge.

Oslo hade inte jag varit i tidigare och vi resonerade som så att Oslo nog är en stad man bör se, den lär vara trevlig. Det lilla jag sett av Oslo sen tidigare var främst Karl Johann i samband med 17:e maj.
Jag skulle vilja säga att det finaste av Oslo, av det jag hann den gången, var vägen in mot stan - det kändes som om man åkte längs med Rivieran. Solen glittrade i den gröna Oslofjorden. Och alla dessa båtar, många lyxiga sådana, guppade i vågorna. Förtrollande. Varför hade jag inte varit i Oslo tidigare? funderade jag. Och vad lite man ändå hann att se av denna Oslos Riviera, underbart är kort. Detta var en stor kontrast mot den förhållandevis kalla fjällmiljö jag skulle besöka dagen efter ca 30-40 mil därifrån.


Utsikt in mot Oslo

Aakershus är ett gammalt slott i tegel beläget alldeles intill Oslofjorden och alltså vid viken av huvudstaden. Vi gjorde ett stopp här och var av många skäl ganska trötta. Kaffe kändes välbehövligt men fikakorgen höll nästan på att blåsa bort i den starka vinden. Jag kan inte påstå att jag hann få något direkt intryck av detta slott under den tid vi var där, det var visserligen ganska vackert med grönområden omkring så jag kan förstå att det är populärt och besöks av många. På kvällen stannade vi även till vid det Kungliga slottet mitt i staden. Vi hann även med att röra oss ned på Karl Johann men mer än så såg vi inte av själva staden. Det skulle därför vara intressant att utforska mer av den.

Vi bestämde oss, efter en titt i en guidebok, att förflytta oss till Bygdö. Som jag förstår det är Bygdö en del av Oslo, som en halvö och man kanske kan jämföra den med Djurgården på Stockholm. Där var nämligen vacker natur och först kändes det som om man kommit ut på landet efter att fem minuter innan varit i storstaden. Bygdö hade nämligen små gårdar och hästar som betade i hagar. På andra ställen av denna ö fanns rikemansvillor men också Bygdö folkemuseum - ett utemuseum med gamla bevarade hus, fäbodar och små butiker allt väl bevarat. Även en gammal stavkyrka och en engelsk trädgård fanns.Vi stannade till här för att redan nu få ta del av "det gamla Norge". Kanske kan man jämföra detta med Skansen här i Sverige. En allmän trötthet, en med ryggont och en annan vars batterier i kameran tagit slut plötsligt gjorde dock att energin var lite låg och humöret inte helt på topp. Men människor klädda i folkdräkter, spelemän på fiol och flöjt piggade upp lite. Bygdö kan vara ett skönt och avkopplande alternativ för den som inte känner för att gå inne i centrum och strosa, eller kanske för att göra en picnic efter en dags shoppingrunda i stan.





Efter detta besök så åkte vi också ned mot Bygdöhamnen, där bland annat Kontiki-museet ligger. Muséet hade dock inte öppet vid tiden när jag var där. Vid hamnen var träbåtar förtöjda och ett skepp i gammal stil låg på land. Här fanns också museet Fram, med sitt stora skepp inne i själva museet.
Efter vistelsen i Oslo skulle vi åka vidare mot Hamar, för att bo där över natten innan resan skulle fortsätta mot Nordfjord och Olden...

/Sofia

Filosofering om reseplanering

Har hört att det finns tre steg på människans "smarthet". de i den mest korkade gruppen är de som inte lär sig av sina misstag. medelgruppen lär sig av sina misstag. och den smarta gruppen som lärsig av andras misstag. jag hör väl till medelgruppen oftast. även om jag försöker hävda att jag hör till den mest smarta gruppen så händer det lite för ofta att jag hamnar i den korkade gruppen. Men det jag försöker säga är ju att man kan vara lite smart då man planerar sin nästa resa och se tillbaka på förra årens resor och fundera på vad man gilla då och vad är det som man minns nu sådär en, två, tre eller fler år efter. när det blir många år efter resan skrattar man mest det som blev helt galet en gång. det är det man minns och de som blev som man ville har man glömt. men när man väl är på resan vill man ju att det ska bli bra. men man kan ju trösta sig med att går det galet så kommer man att skratta åt det i många år efter många år.

Att inte vara för fast i sitt eget sätt att resa är också något man kan tänka på. även om jag inte i någon händelse tycker man ska resa och göra som andra bara för att vara lika men man kan ju ändå lite försöka utveckla sitt resande för även om man gör som man vill så gör man kanske inte så som man gillar mest.... undrar om någon fatta vad jag menade???

Då jag åkte på förra årets resa hade jag läst på och trodde jag viste om varje sten och varje liten bäck som kunde vara något att se och som var uppmärkt på någon sevärdhets karta. väl på platts besökte jag bara en bråkdel av det jag viste om p.g.a. en rad orsaker. men det är bara en som jag minns så där utan att tänka efter och det jag minns bäst finns inte på någon karta eller något som en turist byrå vill att man ska kasta tid på när man kan kasta pengar på något annat.






Vi kan ta som exempel när jag var upp på laxfjället förra året. jag har varit upp på fjället en gång förr men nu fastna jag mest för denna sten(3-4meter hög o lika bred) som ser ut att rullla ner när som helst men så lätt rullar den nog inte ner. Det är tydligen ett "biologiskt" måste för alla pojkar/gubbar att försöka få den att börja rulla. under den tid jag var här så såg jag ju flera försöka, "konstigt" nog fick de inte ner den. skulle det gå att få ner den så skulle ju den redan vara nere, så varför försöka när man får reda på det med att tänka lite? Fråga två! om de skulle få en riktig fart på den så vad skulle de då göra? Tärnaby centrum finns ju rakt nedan för!!! Nåja att turister tror att de är "tanke befriad" bara för att de har semester är ju inte någon nyhet! troligtvis Artfjället och några av dess toppar som syns där bakom och det var den utsikten jag ville se och den kom jag ihåg från första gången jag var uppe. kan även nämnas att det var just denna sten som nästan alla gilla att komentera som läste min reseskildring från resan. (kan ju vara att det var i början av resan och de inte orka läsa längre)

oftast är det oplanerade som man minns. ska man då inte planera? men inte är det kul heller när man varit några hundra meter bara från något fint utan att veta om det. jag tror det är den gyllene medelvägen som är den rätta här också. lite svårt att veta var just den vägen är men man ska väl försöka det...tror jag. det fungerar bäst för mej själv. jag vill läsa lite om vad som finns i området man ska till och planera vägar lite efter det men man ska inte bestämma vägen exakt för det kommer nog att ändras helt säkert om jag kör. då menar jag inte att jag kör fel ofta utan att man hela tiden hittar något att se som man inte viste om när man var hemma och då blir en annan väg kanske ett bättre val. För mej själv är det nog också viktigt att ha en frihet på resan. man ska kunna ta en paus då man vill. jag lägger inte upp planer för att där ska jag sova utan bara att den sträckan får ta typ 2-3 dagar för att ha tid att se något på hela rutten man kör och så lägger jag upp en ny några dagars sträcka. det ska ju inte vara ett jobb att resa!

Sen så gäller det att fundera på varför man reser. Är det en "hobby resa". alltså för att fiska, vandra, klätra, fotografera eller något liknande. eller är det bara en vanlig semester resa som man vill se något annat. liksom spelar inte någon roll var man är så länge man inte här i en miljö man normalt är i. kanske men reser för att vila eller kanske man reser endast för att då se ändra plattser och hur folk på andra ställen lever. att fundera kring detta blir ju viktigt när man reser flera. hurdan resa åker man på? ska man se allt man kan se hur trött man är eller är man bara för att njuta eller bara för sin hobby. en tänkvärd tanke som jag tror många glömmer eftersom de tycker svaret är så självklar men det är inte så självklart alltid. jag tycker man kan ändra lite mellan dessa rese typer och på så vis få ut mer av sina resor.

nu tror jag att jag funderat färdigt och klar för att åka.
vi ses där ute kanske!
mvh johnny reseskildringar@hotmail.com

Fölle strand & Skagen mm, Danmark

bild: "Den gamle by"
Fölle strand vid Östjylland i Danmark besökte jag en vecka 1999. Stugan vi hade hyrt låg i byn som var belägen precis vid den här stranden. Det var en lång bit att åka innan man kom fram. Byn bestod av ganska många hus, både sommarstugor och åretruntboende. Efter att ha först ha åkt vid stranden och sen kringelkrokat oss fram genom kvarteren så var vi till sist framme. En mörkbrun stuga med omgivande höga granar och tallar på en välklippt gräsmatta var vad vi mötte. Det var som om detta hade varit mitt i skogen - man kunde väl aldrig tro att havet bara var en knapp kilometer därifrån! (om man nu inte hade åkt vid havet på vägen dit vill säga.) Men det var inte helt dumt att bo på det sättet, det var ganska så rofyllt. Stugan hade träväggar, trätak och golv i desamma (överallt trä ja, jag hade inte lyft på ögonbrynen om toaletten varit av samma slag också) men de generösa fönstren ut mot trädgården som sträckte sig från golv till tak var angenäma. De trånga sovrummen var kanske lite dystra, våningssängar och gardiner åt det vita samt brun/orangea hållet. Men allrummet/vardagsrummet var helt okej att vistas i.
Till denna utpost hade vi tagit oss genom att först bilat ned mot Göteborg några timmar för att sedan åkt färja över till Fredrikshavn, en båtresa på sisådär 2-3 timmar. Det fina med just båtturen var ur min synvinkel de enarmade banditerna (vilka den här gången inte levde upp till sitt namn och inte på hemvägen heller), då jag vann hundra kronor med råge! Jag minns det härliga rasslet då jackpotten kom. Det var kronor som jag gladeligen försökte få ned i en plastpåse och återstående mynt i ett svart pennfodral i läder, som var vad jag hade tillhands. Men jo, jag har väl i största mån kunnat hålla mig borta från dessa banditer sen dess… Förresten, tack och lov så hann man aldrig bli åksjuk under den resan trots att det böljade.

Nu var den här resan några år sedan, så jag minns inte exakt vilka vägar som tog oss från Fredrikshavn till Folle strand, men på något vis måste vi rimligtvis ha förflyttat oss. Det slående när man kommer över till Danmark är ofta det platta landskapet. Man slipper all omgivande skog. Det är minst lika underligt att komma tillbaka till Sverige och plötsligt omges av gran och tall vilket nästan känns som om man var tysk turist på besök i de ursvenska markerna bland knott och mygg och varning-för-älg-skyltar.
I Danmark fanns väldigt mycket sevärt i alla fall. Fölle strand där vi bodde, bjöd inte under dessa dagar på något höjdarbadväder men om man som jag ändå finner ro i att vistas vid havet så behövde man inte vara olycklig. Att vandra omkring bland alla stugor på kvällskvisten var också trevligt, det var stugor med varierande karaktär och man kunde lyssna på turisters snack, det var inte bara danskar och svenskar utan folk från lite olika håll i europa. ”Håll hunden i snor” upplyste en skylt oss om, inte för att vi hade hund men det fick oss att lysa upp lite. Det fanns en enda kiosk/livs som också sålde frimärken, vilka jag var i behov av att köpa…
En dag begav vi oss till Århus. Staden med sitt relativt stora utbud bjöd på bra shopping och överallt var det ”udsalg” när vi var där. Det satt mängder med folk på kaféerna kring ån som gick tvärs genom staden. Vidare besöktes "Den gamle by" – en by helt i historisk miljö som var hur trevlig som helst! Här hade jag också kunnat gå omkring länge. Det fanns små butiker, kaféer, utställningar och muséum och en å som rann igenom denna by. Det kostade en slant att gå in men var prisvärt.
http://www.dengamleby.dk/

Ebeltoft med sin fina, lite äldre stadsmiljö och sina stränder strax utanför stan var också ett sevärt inslag.
De sista avslutande dagarna besökte vi Skagen, denna pärla på Jyllands norra spets. Vem kan undgå att inte tycka om detta fantastiska strandlandskap med det omtalade ljuset, som Skagenmålarna bl.a. Kroyer, drog nytta av. Här vid toppen möts ju haven från både sidor, Skagerrak och Kattegatt, vilket gör upplevelsen lite speciell. Det blåste riktigt rejält. Här är Råbjerg Mile, vilket är Danmarks största vandrande dyn vilken förflyttar sig med vinden upp till 15 m årligen. Perfekt för måleri är denna plats, och troligtvis även fotografi… Vi hann med att vara här en underbar eftermiddag med soligt väder innan vi tog färjan över från Fredrikshavn till Sverige igen.

http://www.skagen.dk/intro.asp
Skagens konstmuséum: http://www.skagensmuseum.dk/

(fler bilder uppkommer snart!!)
/Sofia
reseskildringar@hotmail.com

Sandhammaren, Ales stenar och Backåkra

Österlen var härligt på många sätt. Vi hade hyrt in oss i ett rum i Skillinge en vecka sommaren 2003. De små fiskeorter och skånska slätter som är karaktäristisk för detta område undgår man inte att besöka givetvis. Men när jag var där var Sandhammaren en av de platser som jag upplevde som en bland de trevligaste. Ändå var dagen då vi besökte denna enormt långa strand inte tillräckligt varm för ett dopp i havet. Men det är just det, man behöver inte nödvändigtvis bada för att bege sig dit. Det går an att bara sitta och njuta en kopp kaffe eller lite flädersaft, en bulle eller en spettekaka (om man så vill) och dra in doften av tång, lyssna till vågor som sveper in mot land. Man kunde traska omkring sandalerna hur långt man ville. På sandhammaren fanns också en fyr, som verkar vara lite berömd för de som är insatta i fyrar/båtliv. Fyren som symbol är ganska intressant, den lyser upp din väg och visar din väg… Sandhammaren är en av Sveriges finaste badstränder. En plats att tillbringa hela dagar vid.Och ljuset, det påminner nästan lite om det vid Skagen. Kanske ta med sig penslar och akvarellfärger?
http://www.sydsverige.dk/?pageID=231



En annan dag besökte vi fiskeläget Kåseberga och Ales stenar. Det sistnämnda ligger uppe på en kulle i just Kåseberga. Det hav av röda vallmoblommor som täckte dalgångarna kring Ales stenar var iögonfallande. Speciellt en dag då solen lyste med sin frånvaro. Grusvägen upp mot sevärdigheten var lite jobbig att gå, tyckte somliga. Jag säger att den var väl värd besväret i alla fall. Men man kanske inte behöver välja träskorna just den dagen man ska hit. Väl däruppe är utsikten fantastisk och glöm inte picnickorgen (samt kameran!). Vi glömde inget (den här gången i alla fall...)

Dessa fascinerande Ales stenar vet ingen med säkerhet vad de har haft för historisk betydelse. De kan tyckas vara lite av ett svenskt stonehenge. Det spekuleras i att det skulle kunna ha varit en gravplats eller en uråldrig almanacka. Stenarna har haft olika geometriska, geografiska och astronomiska betydelser och själva namnet Ale kan betyda alltifrån kultplats, åsrygg, tempel, helgedom till det mera lite fantasilösa ”stenarna på den höga åsen” . Men det kan också vara ett namn på en viking som begravdes bland stenarna. Kanske finns det ännu fler tolkningar? Ur mytologisk synpunkt är de intressanta då de nordiska gudarna Heimdall, fruktbarhetsguden Ing-Frö, Balder och Ull sägs ha haft betydelse för platsen. Uppifrån Ales stenar hade man utsikt över havet på båda sidor, vid den ena sidan stupade det rakt ned mot havet. Är det förresten inte konstigt att man går från att som barn tycka att utsikter var plågsamt tråkiga oväsentligheter – att bara vilja vidare till stranden/staden/nöjesfältet vilket de vuxna inte var lika förtjusta i – till att tycka att en utsikt mycket väl kan vara höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) på en resa. När kom vändningen kan man undra? Eller gick det successivt? För min del är det inte alls omöjligt att vändningen kom just här i Kåseberga, att det var då jag började uppskatta utsikter på allvar. Tack vare Vallmon kanske? Nu verkar det som om jag aldrig tröttnar på höjder. Men själva vyn ska vara ut mot ett varierat landskap, eller ett hav.


För info och bilder se: http://www.zwoje-scrolls.com/as/index.html
En artikel i SvD: http://www.svd.se/dynamiskt/livsstil/did_10337505.asp
Backåkra i Hagestads naturreservat är också värd ett besök. Stället ägdes av den berömde Dag Hammarskiöld (tidigare FNs generalsekreterare). Idag verkar hans gård, som han i själva verket aldrig hann bo i, som muséum där de visar fotografier, möbler och konst som han fick under sina olika resor. Själv var jag visserligen aldrig inne på muséet, (som kostade några tior) jag hade ärligt talat knappt en uppfattning om vem mannen var. Däremot tyckte jag om att gå runt i det fina naturreservatet och fota blommor. Så här i efterhand när jag känner till lite mer om Dag Hammarskiöljd och dessutom har läst hans bok Vägmärken, så skulle jag även gärna se muséet. Längre bort har Hagestads naturreservat långa sanddynor för den som vill gå en bit till fots. Backåkra besöks av flera tusen människor från hela världen. I dessa tider kan man även passa på att fira midsommar där. Man brukar anordna speciellt för denna högtid med dans kring stången och picnic i gröngräset.
I övrigt tror jag att de här vägarna kring Backåkra, både kuperade och böljiga, skulle vara som gjorda för (och mysiga) att cykla på, för att riktigt få ut den bästa upplevelsen av detta landskap.

Se bilder från Backåkra: http://www.bildkojan.se/bildbyra/index.asp?catID=46
Engelsk biografi om Dag Hammarskjöld: http://nobelprize.org/peace/laureates/1961/hammarskjold-bio.html
Några ordspråk av densamme…: http://www.livet.se/ord/källa/Dag_Hammarskjöld
/ Sofia
reseskildringar@hotmail.com