New York, del 1

24- 25 juni 2008

Det var en helt overklig känsla att se Manhattans alla oändligt många ljus i det den ljumma natten. Det var som en dröm, men även precis så som man föreställt sig det. Vi satt i en taxi som skulle ta oss från New Arks flygplats till vandrarhemmet, Brooklyns YMCA. Var rätt övertrött i huvudet och kroppen efter att ha vistats runt 8 timmar i planet över att atlanten utan att ha sovit mer än vid ett enstaka tillfälle på planet. Brooklyn hägrade nu någonstans i fjärran. Taxichauffören hade svårt att hitta. Han fick stanna vid ett tillfälle inne i Brooklyn och fråga en annan taxichaufför om vägen. Lite omständligt men till slut var vi framme. Kom in på vandrarhemmet och möttes av en receptionist som hade slumrat till. Vi väckte honom försiktigt och fick nycklar till rummet på andra våningen.

Natten var inte något vidare. Hade jetlag, kände av alla möjliga obehag, matt och underlig. Det var kvavt på rummet och surret från luftkonditioneringen irriterade. Oroade mig för att jag skulle bli sjuk medan jag var här, nu när jag äntligen fått möjligheten. Jag skrev dagbok för lugna ned mig lite och ha något att sysselsätta mig med då jag inte kunde sova. Lyssnade på Nat King Cole i mp3-spelaren och till slut fick hans stämma mig att känna mig avslappnad och lugn så att jag till sist kunde sova.

Dagen därpå gick vi ut tidigt i ottan, runt sju, ut för först att se oss runt i Brooklyns omgivningar. Sen för att hitta frukostrestaurangen som skulle finnas i närheten. Frukostkuponger ingick i rumskostnaden. Brooklyn och greenpoint kändes coolt, husen var inte så höga som inne på Manhattan, men det var ett fint område, det var en speciell prägel på det, tempot lite lagom och många intressanta butiker.




Luften var ännu skön att andas in, solen hade precis gått upp. Det var redan liv och rörelse ute, folk som skulle till jobbet, joggade eller rastade hunden. Av någon anledning kände jag mig klar i knoppen och utvilad, trots att jag knappt fått en timmes sömn. Var så förväntansfull och nyfiken.Vi hittade ganska snart till frukoststället. Det var lite likt caféer man sett på exempelvis Seinfeld och servitriserna ropade när man kom in och undrade vad vi skulle ha och vi gjorde vårat bästa för att konversera på utrikiska.

Andra stammisar kom in och skulle ha det vanliga. Folk babblade på ganska högt, ungefär så som man kanske har sett på film. Caféet serverade ganska så typiskt käk - pannkakor med sirap eller stora dubbelmackor med ägg och skinka, samt te och juice var obligatoriskt. För mig var detta en för fet frukost som jag inte alls kände mig sugen på. Gick ut och köpte mig frukt och dricka i en närliggande butik istället.
Fortfarande var det tidigt på morgonen när vi tänkte bege oss till Manhattan. Klockan hade slagit åtta och det var alldeles tyst och lugnt i tunnelbanan. Folk tittade håglöst framför sig eller satt och halvsov. Själv var jag pigg och förväntansfull. Småningom kom vi direkt upp på Broadway, och gjorde stora ögon, turister som vi var .
Dessa enormt höga skyskrapor och alla gula taxibilar. Trafiken och rörelsen var redan i full gång. New York precis så som man tänkt sig, fast bättre. Det var lite förvirrande att veta var man skulle bege sig till att börja med.

Vi fick lite tips av en förbipasserande att Ground zero låg precis i närheten.

Så vi styrde stegen dit. Dvs den plats på Manhattans södra del, där world trade center-skraporna en gång i tiden stått. Vi kikade också in i det förnämna finanshuset där palmer ståtade inomhus.

Från ett fönster kunde man se ground zero (bilden. ) Där var ännu många lyftkranar. I tidningarna läste vi om att det aldrig riktigt hände något på området, trots att det nu var så länge sedan de börjat förbereda för att bygga något nytt där.
Sen tog vi oss ned till Battery Park, där en färja går ut till frihetsgudinnan och Staten Island. Inte så långt därifrån var Ellis Island med det kända emigrant museet - http://www.ellisisland.org/.

Parken var fin och trevlig, som ett långt promenadstråk och man kunde gå längs med vattnet och blicka över till andra sidan – New Jersey. Här och var syntes även en del söta ekorrar som snabbt tog sig fram.

De verkade inte alls så skygga som här i Sverige utan kunde sitta och gnaga på en matbit i lugn och ro, även om det kom turister och gick förbi alldeles intill dem. Folk rastade hundar, en del kom ridande på hästar. Här såldes glass, korv och läsk. Vi såg en liten ångbåt parkera vid hamnen för att ta emot nya resenärer.

Ett stycke därifrån såg vi en liten kyrka inbyggd precis mitt emellan två höga skyskrapor. Rätt intressant att placera den så i händelsernas mittpunkt.

Nu hade det blivit lite varmare, fastän klockan bara var 9 på morgonen så var det redan säkert 25 grader i luften. På förmiddagen hann vi också se restaurangen som avsnittet Soup nazi utspelar sig. Vi hann också se vackra Trinity Church.

Vi åt lunch på ett ställe som vi med stor möda hade tagit oss fram till efter att ha gått på starkt trafikerade gator och i gassande otäck sol. Jag tog en grekisk sallad som var fullkomligt dränkt i vinäger, så jag kunde knappt inte äta av den, hungrig som jag var.
På eftermiddagen tog vi en guidad tur runt en bit av Manhattan, med båt. Det var superskönt att sitta på däck och bara vifta med tårna medan en guide berättade historia och om arkitekturen på Manhattan under tiden vi gled fram på East river. Så småningom åkte vi också förbi Frihetgudinnan, och det är väl en obligatorisk punkt när man är i New York? Ungefär som att man inte missar Mona Lisa när man går på Louvren.

Bara för lite mer än runt tjugo år sedan var delar av New York ganska farliga att vistas i, det var mycket kriminalitet och droger. Men det är inte alls på samma sätt i dagsläget, kriminaliteten har minskat, enligt den uppfattning jag fått från olika tidningsartiklar och böcker.

Efter båtturen gjorde vi bl.a. ett besök på wallstreet (ovan) och J&Rs fotoaffär – den största jag sett. Efter detta besök kändes det lämpligt med vila och vi satte oss därför på New Yorks stadsbibliotek för lite ro och tystnad.
På kvällen var det dags att bege sig till Madison Square garden för att se en av veckans alla höjdpunkter, nämligen Pearl Jam. Förbandet sov jag mig igenom, bokstavligt talat, eftersom jag inte fått mycket sömn under natten, men sedan när huvudattraktionen kom så var det klart jag höll mig vaken. Ja, och upplevelsen kändes rätt surrealistisk. Det var helt underbar stämning i lokalen och i stort sett allsång till varenda låt. Ibland skreks det lite väl mycket så det var välbehövligt med öronproppar. Hade inte fått någon kvällsmat så det enda jag kunde hålla till godo med under konserten var M&M:s och en stor mugg vatten. Det blev något fel när vi skulle tillbaka till vandrarhemmet, vi hoppade av tunnelbanan för tidigt och hamnade i någon avkrok någonstans i Brooklyn. Fick fråga oss fram men kom i alla fall inte rätt, och blev till slut så frustrerade att vi fick leta upp en taxi som kunde skjutsa oss rätt i alla fall. Till slut var man framme och kunde pusta ut efter en mycket intressant och innehållsrik dag.

Vandring på Montserrat och Gaudíupplevelser i Barcelona

del III

Vandring på Montserrat
Dagen började med en vandring på en av promenadstigarna omkring Montserrat, nära berget. Klockan var 7.30 men solen sken och luften var riktigt behagligt skön och till det en fantastisk utsikt. Kring berget ringlade sig en stenlagd promanadväg och längds med den stod religiösa statyer. Längre fram längs med promenadstiden skulle det finnas grottor, men till dem tog vi inte tid att gå den här morgonen.

Vi gick några kilometer innan det började bli dags för att äta frukost.
Eftersom resvägen in till stan var så lång, beslöt vi att skippa sista natten på Montserrat och hitta övernattning i Barcelona istället. Montserrat i all ära - där hade man kunnat tillbringa mycket tid- men vi hade ju sett fram emot att se Barcelona. Vårat bagage hade dessvärre inte dykt upp men vi checkade ändå ut från hotellet.
Längs med Barcelonas gator
När vi kom till Placa Catalunya hittade vi en turistbyrå “underground”. Det visade sig inte vara några problem med att hitta ett nytt boende. Det fanns - både centralt och hyfsat billigt. Lättade av detta besked styrde vi stegen mot den kända katedralen La Sagrada Familia. Det var nu riktigt varmt och med all packning på ryggen tog det emot att gå igenom de starkt trafikerade gatorna fram, i hettan.


Efter många steg och konkande på tunga ryggsäckar kom vi äntligen fram. Detta stora mästerverk, signerat Gaudí, var ännu inte helt färdigt. Lyftkranar syntes här och var. Katedralen rymde dekorationer överallt. Det måste nog ha varit den mest intressanta kyrkobyggnad som jag har sett och framför allt den största.


Promenad i Gaudí-park
Efter detta tog vi en metro upp till Parc Güell. Här stod även Gaudí för arkitekturen. Denna fantasifulla och färgglada park var till stor del var av mosaik. Turistshopparna runt omkring kryllade också av Gaudi. På koppar och fat, muggar och t-shirtar och ja, i stort sett det mesta. Jag köpte en liten sköldpadda i stil med draken nedanför och en Gaudí t-shirt.


Självklart var Gaudís drake i centrum för uppmärksamheten.



Dessa soffor var ju helt klart lite speciella. Här kunde man ta sig en liten siesta, den som stod ut med den gassande solen det vill säga. Efter en rundvandring i parken hade klockan för länge sedan sprungit förbi lunch och det var hög tid att hitta ett matställe. Jag var också oerhört törstig. Efter att ha gått omkring hela dagen kändes inte benen tip-topp. Lyckligtvis hittade vi en buss som kunde ta oss tillbaka till stan. Därefter intogs paella på Gaudí bar. Blev dock mycket besviken på min kycklingpaella som främst bestod av ben och skinn, och inte kött. Ett gott råd: undvik denna bar om du reser till Barcelona och kanske paella i allmänhet. Barcelona är annars vida känt för sin tapas och en del tapas-barer ska vara riktigt bra. Efter att ha bevistat hotellet och lagt av våra saker där så begav vi oss ut på stan för att sedan ta oss till beachen, Barceloneta.

Många cykeltaxi syntes runt om i staden

Kanske inte den vackraste av stränder, men här var ändå småtrevligt med caféer, små butiker och en hel del annat. Att hyra cyklar var också vanligt. Ett stenkast från stranden låg en stor hamn och ett köpcentrum ute på en pir.
De flesta stadsbor var mycket trevliga och hjälpsamma. Detsamma gällde dock inte servicepersonal och servitriser som långt ifrån alltid var tillmötesgående. Jag frågade efter frimärken i en matbutik. Men expediten himlade med ögonen. Typiskt turister, antar jag att hon tänkte.
Linbana till Montjuics topp
Den sista dagen begav vi oss till fots upp till berget Montjuic. Det var en snudd på olidligt varm dag och inte mycket skugga erbjöds någonstans på vägen upp, mer en ett och annat träd men det var när man hade gått en bra bit. En hel del turister syntes på berget, mestadels japaner med kamerorna i högsta beredskap.
Montjuic var ett mycket stort område. Vi gick bl.a. förbi en öde OS-stadio och ett palats innan vi tog linbanan upp till toppen av berget där det fanns ett slott. På toppen var det stillsamt och lugnt.
Därefter tog vi oss ned till La Rambla och möttes återigen av liv och rörelse. Det hade varit en resa full med färgstarka intryck. Barcelona är verkligen en storstad för alla som gillar kultur och god mat. Inte minst Montserrat var en riktigt fin upplevelse, trots en del inledande hinder på vägen.


/ Sofia

Bergbanefärd och rundvandring i Barcelona city

Del II
Klosterfrukost
Trots att klosterklockorna slog varje timme gick det skapligt att sova. Vaknade i ottan och denna lite dimmiga och ovanliga utsikt möttes man av vid en blick ut från fönstret. Så småningom hittade vi ned till frukostbuffén. Det var ett ganska gott utbud med flera olika brödsorter, juice, teer, kaffe, wienerbröd, ananas, paprika och diverse annat… Personalen var dock något misstänksam, krävde att man skulle visa nyckel för att få ta för sig av frukosten.



Bergen är något unikt i sitt slag och på håll ser de ut lite som tänder. Denna nästan magiska och mystiska miljö sägs konstnären och arkitekten Antoni Gaudi ha inspirerats av. Här hade jag kunnat tillbringa mycket tid. Inte minst för att komma in i ett tillstånd av kontemplation efter gårdagens strapatser. Det hade varit intressant att gå runt på de olika gångstigar som fanns kring bergen, de var alltifrån några km till över en mil. Men vi var nyfikna på Barcelona city och valde att titta mer på omgivningarna en annan dag istället.


Bergbanefärd
Vi tog bergbanan ner från toppen, en hissnande och magpirrande färd! Med en utsikt man inte var helt bortskämd med. När marken var stadig under fötterna gick det att andas ut igen. Därefter var det dags för pendeln. Färden, med pendeltåget inräknat, tog långt över en timme.



La Rambla
Barcelonas välkända och långa promenad - och turistgata, La Rambla, var det första som mötte oss när vi var framme. Det hade börjat smådugga men var lagom varmt i luften.
Vilket kul gatuliv! Försäljare som erbjöd färska blommor och fåglar, konstverk och tidningar. Gatumusikanter. Levande statyer här och var i form av fantasifulla figurer. Flera av dem gömde sig eller vägrade spexa och sjunga om man inte gav dem en slant.

Matmarknad för alla sinnen
Sen tog vi av från huvudgatan och kom in på en jättelik matmarknad istället. Här möttes vi av ett oerhört utbud av det mesta man kunde önska sig gällande frukt och grönt, chark och andra köttvaror, juicer, lyxchoklad, ostar och kryddor. En fröjd för ögat, inte minst! Men något trångt var det allt. Och högljutt.

Här skulle man egentligen bara handla och inte stå och beundransvärt titta. När jag knäppte några foton fick jag stränga blickar från expediter. Bäst att skynda vidare. När vi var mätta på intryck från detta sinnenas tempel och behövde en liten paus från stoj och stim, styrde vi riktningen mot grönområdet Parc de la Citadella för avkoppling. Här fanns stora gräsytor, dammar med något udda träd och fåglar, jättelika träskulpturer och en fontän med drakar. Drakar var ett återkommande inslag i Barcelonas stadsbild. De på bilden nedan skulle egentligen spruta vatten (men vågade inte under tiden vi var där).
Vi hann även med en promenad i de gotiska kvarteren innan det började bli dags för att hitta ett ställe att luncha på.

De gotiska kvarteren var ungefär som gamla stan, med trevliga små gränder och mysiga små butiker och caféer. Vi hade hunnit se en en hel del av stan, och det på bara en halv dag. Efter lunchen blev det lite mer promenerande i stan och några inköp i form av frukt och choklad på matmarknaden. På kvällen hann vi även med en rundvandring i bergsområdet.
/ Sofia

Barcelona

del 1

I följande text tänkte jag berätta Barcelona-resan som jag var på under några dagar i juni förra året. Barcelona var en stad full med kulturella inslag och mycket var intressant att se. Men resan gick inte helt utan problem...

Bagagebekymmer
Vi började med en mellanlandning i Köpenhamn. Redan här började man ana oråd. Planet som skulle ta oss vidare var försenat. Flygbolaget Sterling, som idag - inte så förvånande kanske - är nedlagt, skötte inte kommunikationen med sina passagerar något vidare. Närmare bestämt inte alls. Vi fick snällt vänta med våra väskor på flygplatsen utan att få reda på hur länge förseningen skulle bli eller vad den berodde på. Men, efter en timme eller så steg vi i alla fall äntligen ombord på planet. Resan tog ett par timmar.
Väl på flygplatsen i Barcelona uppstod bekymmer igen. Tillsammans med ett par andra resenärer väntade vi otåligt vid bandet för att hämta vårat bagage. Men när väntan dragit ut på tiden så förstod vi att något var fel. Vi vände oss till personalen och fylla i några papper. Ingen kunde dock säga vad som hade hänt. Det var inte mycket att göra, bagaget var försvunnet. Men det skulle skickas till hotellet när (eller om!) de fick fatt i det, så mycket uppfattade vi. Som tur var hade vi de flesta värdesaker i handbagaget.

Mot Montserrat
Trötta efter dessa bekymmer så missade vi, pga förseningen den sista bergbanan upp till hotellet. Vi skulle nämligen bo i Montserrat som ligger en bit utanför Barcelona, närmare bestämt uppe i bergen i Katalonien. Vi visst inte hur lång tid det skulle ta dit och det hade inte heller framgått i informationen när resan beställdes. Hur som helst åkte vi tåg, först ut genom Barcelona, förbi några förorter och sedan ut på landet. Vi konverserade lite med spanjorer på tåget. Hur går tågen till Montserrat, undrade vi. "Ah Montserrat!" De flesta verkade ganska glada över att höra detta, men ingen kunde ge någon specifik upplysning om hur förbindelserna gick upp för berget. Landskapet ändrades radikalt efter ett hand. Nu såg vi bara något enstaka hus här och var. Marken blev mer brun, nästan rödbrun eller lerig ibland. Efter ca 1½ timme såg vi bergen på nära håll, och vi gick av vid ändhållsplatsen som var en pytteliten tågstation. Det kändes nästan som om man var ute i ett ingemansland, även om några hus i den lilla byn skymtade.

Vi såg en kvinna på stationen, klädd i röd jacka, som verkade jobba där. Vi försökte ta hjälp av henne, men hon pratade inte mycket engelska utan mest spanska. Nu hade vi uppfattat att det sista pendeltåget och linbanorna upp till berget redan hade gått för dagen. Det såg ut att vara runt en mil upp till bergen och det kändes inte som ett alternativ att börja gå. Till sist fick vi hjälp, av den snälla kvinnan, att ringa från en mynttelefon och höra så att hotellet kunde ta emot oss fast vi var försenade. Vi var också enormt tacksamma för att hon kunde ringa efter en taxi så att vi på det sättet kunde komma upp dit. Efter en halvtimme kom taxichauffören. Oj, vad fort han körde. Snabbt som bara den uppför alla kringelkrokar i berget. Var det så här ens dagar skulle sluta. Samtidigt gick det inte låta bli att häpna över den makalösa utsikten.


Till slut var vi äntligen frammme vid klosterområdet och kunde pusta ut.

/ Sofia

Montenegro - fjordtur och kuststäder (del 3)

På fredagen skulle vi ut på båttur längs med fjorden i Kotorbukten.
Vädret var behagligt redan på morgonen med strålande sol och det fläktade skönt när båten åkte iväg. Vi resenärer fick slå oss ned på träbänkar under tak. Det var fantastiska vyer som vi möttes av när vi åkte in i fjorden, inte olikt de norska som jag var vid förra året. Alla de små byarna som skymtade med sina gamla men ändå välbevarade stenhus som kantade stränderna var intressanta att se på längs med fjorden. Här och var kunde man se en kyrka högt belägen upp i bergen, till synes öde – det verkade vara en lång väg att komma dit eftersom det verkade vara långt till de närmaste husen.




Efter kanske en timmes härlig åktur på det böljande blå skymtade snart två små öar utanför en liten stad, Perast. Det visade sig vara en kyrka på varje liten ö, och på den ena av dem kallad Our lady of the rocks, steg vi iland. Detta var en mytomspunnen kyrka, det sägs att två fiskare såg en ikon ligga och flyta på vattnet. De tog upp den och det visade sig vara en bild av Jungfru Maria. Denna har sedan varit i själva kyrkan. Kyrkan på ön alldeles bredvid skapades 1630 till ”the lady of our rock’s” ära. Insidan på kyrkan har inte mindre än 68 fresker föreställande Kristus och Jungfru Maria. Dessa är Tripo Kokolja (1661-1713) från Perast livsverk, en av de främsta barockmålare från dessa trakter. Vi besökare från båten fick alla gå in på led bakom det altaret, ett utrymme som väl knappt torde vara mer än 2 dm. Man skulle sträcka in handen någonstans bakom altaret och önska sig något. Tyvärr uppfattade jag inte riktigt vart, i det läget önskade jag innerligt att jag skulle kunna komma ut på andra sidan utan att fastna på vägen. Kanske det var den önskan som uppfylldes för ut kom jag och en lättnadens suck kunde jag dra. Kyrkan hade även en övervåning. Här var bl.a. ett rum med en samling gamla stenfigurer på ett schackrutigt stengolv och i nästa rum sålde en nunna diverse souvenirer. Därefter kunde man gå ut på en terrass för att se ut över öarna och fjorden.







Nästa stopp var vid medeltidsstaden Kotor som har en 2.500 år gammal historia bakom sig. Kotor var ett viktigt politiskt och kulturellt centrum i adriatiska havet under medeltiden. Precis ovanför själva staden ligger en 4,5 km lång mur som leder upp ungefär 20 meter på berget. Denna gick vi inte uppför eftersom vi inte hade tillräckligt med tid. Innan vi kommit in i själva staden blev vi erbjudna att bli fotade framför statyn på självaste Tripo Kokolja, den berömda barockkonstnären av en herre och hans fru, som vi sedermera kom att sitta och prata med under båtresan hem. När man kommer innanför stadsmuren på Kotor möts man av St Tripun katedralen som är ett av stadens allra kändaste monument. Eftersom Montenegro är ett katolskt land så förekommer många kyrkor i varje stad. Liksom Dubrovnik bestod den här staden av många olika gränder. Kotor var en mysig stad med ett fint läge längst in i fjordens vik, men den kunde inte precis mäta sig med Dubrovnik. När vi dagen efter på en busstur återigen fick besöka staden så hade vi redan sett i princip allt vi ville se. Denna dag såg jag en sköldpadda i keramik som jag funderade på att köpa, jag tycker om detta djur som symboliserar någon slags långsamhet och stabilitet. Lade tyvärr inte butikens namn och plats på minnet och affären verkade vara som bortblåst när jag dagen därpå var tillbaka för att jag då ville köpa den! Lyckligtvis kom sköldpaddan till mig om än på ett helt annat sätt än förväntat, jag såg en krypa omkring långsamt, långsamt i gröngräset i en trädgård i Herceg Novi kort därefter.





När vi kom tillbaka till båten som vi åkt med under hela dagen serverades vi varsin fisk med kokt potatis till och grönsaker. Den relativt lilla båten höll sig alltså även med kök. Det var en riktigt utsökt måltid och fisken var tillagad hel och hållen så den fick vi rensa innan vi inmundigade. Redan under turen dit bjöds vi på dricka, grönsaker, ost och skinka för den som behagade.
Dagen därpå var det dags för en utfärd som kallades ”Montenegro runt”. Denna gick dock inte runt hela landet utan kanske snarare knappt en tredjedel av det. Trots det bjöd den på en hel del fina upplevelser. Första stoppet var, som jag tidigare berättat, vid staden Kotor. Efter detta besök där vi den här gången fick intressant guidning – både på bussen och i städerna - av en Montenegro-bo som ursprungligen var från Sverige och talade svenska, skulle vi åka vidare upp mot bergen. För att göra detta var vi tvungna att åka serpentinvägar, och det var oj så hisnande emellanåt. Vackert men även lite otäckt i krokarna och det gick rätt så långsamt. Men så var vi uppe. Nu syntes en magnifik panoramautsikt över själva Kotorbukten, en av höjdpunkterna på denna resa enligt mitt tycke.





Det började närma sig lunchtid och vi stannade till i en liten bergsby som kändes vara mitt ute på vischan, fast det var högt uppe på berget det vill säga. Vegetationen här var något annorlunda än den man tänker sig vid medelhavet, det var mer svenskt på något sätt, hundkex, klöver och andra blommor som också förekommer i vårt land. I denna bergsby såg jag också en åsna alldeles vid vägkanten.



Vi blev serverade Prsut (stavning osäker)på en liten restaurang – en slags skinka och specialité för landet eller om det var byn och får eller get-ost på bröd och till detta dricka. Det hade varit bra med något alternativ för vegetarianer och maten mättade inte riktigt så bra heller, även om det för all del smakade bra. Vi åkte sen vidare och stannade vid Montenegros gamla huvudstad (den nuvarande är Podgorica) Cetinjé. Här gjorde vi besök på ett museum, staden gjorde inget större intryck på mig måste jag säga, även om säkert hade sina historiska kvaliteter och roliga anekdoter om en tsar berättades inne på muséet. Något som var intressant var just allt som guiden berättade, sådant är verkligen värdefullt under en resa för man ser platserna man besöker med helt andra ögon. Vi fick höra om hur många Montenegriner får kämpa för brödfödan och att de flesta lever på just turismen, om alla de olika växter som finns i landet och att t.ex. kiwi växer som ogräs! Av någon anledning såg jag väldigt få kiwi växa på de platser jag besökte. Apelsinträd och ett och annat bananträd syntes här och var. En rolig anekdot utspelade sig en dag när vi skrivit en berättelse där apelsinen ingått som en viktig ingrediens i själva historien. Vi har detta med apelsiner i huvudet och på kvällen när vi ute och går, vad studsar och rullar inte emot oss från en trädgård ett stycke upp - om inte just en apelsin – precis framför fötterna.




Nu skymtade en ny stad från högt uppifrån bergen där vi nu var med bussen. Det var Budva långt där nere som skulle bli den sista anhalten på dagsturen. Denna stad var likt både Kotor och Dubrovnik en gammal medeltidsstad med labyrint-aktiga gångar, men en lyxigare känsla än den i Kotor kantade stadenn innan man kom innanför murarna, troligen för rika turister. Budva var väldigt fint även om vi inte hann gå där så särskilt länge. Solen gassade även denna dag och man kände sig naturligt lite trött. Men Budva bjöd på många charmerande vyer.





I Budva började vi med att utforska gamla stan för att därefter gå ut mot stranden och på en väg som slingrade sig längs en klippa. Vågorna rullade in mot stranden. Vi vände tillbaka till gamla stan igen och köpte oss varsin glass och glassdrink, som gick åt väldigt fort i värmen. En konstnär stod och sålde sina akvareller. Utanför en kyrka var en munk är färd med att låsa alla de olika låsen vilket tog en bra tid. Tempot var lugnt och en och annan turist passerade förbi. Efter ett tag stegade vi tillbaka mot bussen igen för att åka färden hemåt. På färden hem åkte vi en något annorlunda väg med färja från staden Tivat.

/ Sofia

Dubrovnik – Adriatiska havets pärla

(Montenegro och Kroatien del 2)
På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret.
Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden.
Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.





Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.





Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.




Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle
kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring,
i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.




När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

/ Sofia

Utflykter och avkoppling i Montenegro (del 1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni
i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien.
Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07).  Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.)

Tisdag
Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck.
Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig.

Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.







Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.



Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket.
På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa.
Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. )

Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

/ Sofia