Vandring på Montserrat och Gaudíupplevelser i Barcelona

del III

Vandring på Montserrat
Dagen började med en vandring på en av promenadstigarna omkring Montserrat, nära berget. Klockan var 7.30 men solen sken och luften var riktigt behagligt skön och till det en fantastisk utsikt. Kring berget ringlade sig en stenlagd promanadväg och längds med den stod religiösa statyer. Längre fram längs med promenadstiden skulle det finnas grottor, men till dem tog vi inte tid att gå den här morgonen.

Vi gick några kilometer innan det började bli dags för att äta frukost.
Eftersom resvägen in till stan var så lång, beslöt vi att skippa sista natten på Montserrat och hitta övernattning i Barcelona istället. Montserrat i all ära - där hade man kunnat tillbringa mycket tid- men vi hade ju sett fram emot att se Barcelona. Vårat bagage hade dessvärre inte dykt upp men vi checkade ändå ut från hotellet.
Längs med Barcelonas gator
När vi kom till Placa Catalunya hittade vi en turistbyrå “underground”. Det visade sig inte vara några problem med att hitta ett nytt boende. Det fanns - både centralt och hyfsat billigt. Lättade av detta besked styrde vi stegen mot den kända katedralen La Sagrada Familia. Det var nu riktigt varmt och med all packning på ryggen tog det emot att gå igenom de starkt trafikerade gatorna fram, i hettan.


Efter många steg och konkande på tunga ryggsäckar kom vi äntligen fram. Detta stora mästerverk, signerat Gaudí, var ännu inte helt färdigt. Lyftkranar syntes här och var. Katedralen rymde dekorationer överallt. Det måste nog ha varit den mest intressanta kyrkobyggnad som jag har sett och framför allt den största.


Promenad i Gaudí-park
Efter detta tog vi en metro upp till Parc Güell. Här stod även Gaudí för arkitekturen. Denna fantasifulla och färgglada park var till stor del var av mosaik. Turistshopparna runt omkring kryllade också av Gaudi. På koppar och fat, muggar och t-shirtar och ja, i stort sett det mesta. Jag köpte en liten sköldpadda i stil med draken nedanför och en Gaudí t-shirt.


Självklart var Gaudís drake i centrum för uppmärksamheten.



Dessa soffor var ju helt klart lite speciella. Här kunde man ta sig en liten siesta, den som stod ut med den gassande solen det vill säga. Efter en rundvandring i parken hade klockan för länge sedan sprungit förbi lunch och det var hög tid att hitta ett matställe. Jag var också oerhört törstig. Efter att ha gått omkring hela dagen kändes inte benen tip-topp. Lyckligtvis hittade vi en buss som kunde ta oss tillbaka till stan. Därefter intogs paella på Gaudí bar. Blev dock mycket besviken på min kycklingpaella som främst bestod av ben och skinn, och inte kött. Ett gott råd: undvik denna bar om du reser till Barcelona och kanske paella i allmänhet. Barcelona är annars vida känt för sin tapas och en del tapas-barer ska vara riktigt bra. Efter att ha bevistat hotellet och lagt av våra saker där så begav vi oss ut på stan för att sedan ta oss till beachen, Barceloneta.

Många cykeltaxi syntes runt om i staden

Kanske inte den vackraste av stränder, men här var ändå småtrevligt med caféer, små butiker och en hel del annat. Att hyra cyklar var också vanligt. Ett stenkast från stranden låg en stor hamn och ett köpcentrum ute på en pir.
De flesta stadsbor var mycket trevliga och hjälpsamma. Detsamma gällde dock inte servicepersonal och servitriser som långt ifrån alltid var tillmötesgående. Jag frågade efter frimärken i en matbutik. Men expediten himlade med ögonen. Typiskt turister, antar jag att hon tänkte.
Linbana till Montjuics topp
Den sista dagen begav vi oss till fots upp till berget Montjuic. Det var en snudd på olidligt varm dag och inte mycket skugga erbjöds någonstans på vägen upp, mer en ett och annat träd men det var när man hade gått en bra bit. En hel del turister syntes på berget, mestadels japaner med kamerorna i högsta beredskap.
Montjuic var ett mycket stort område. Vi gick bl.a. förbi en öde OS-stadio och ett palats innan vi tog linbanan upp till toppen av berget där det fanns ett slott. På toppen var det stillsamt och lugnt.
Därefter tog vi oss ned till La Rambla och möttes återigen av liv och rörelse. Det hade varit en resa full med färgstarka intryck. Barcelona är verkligen en storstad för alla som gillar kultur och god mat. Inte minst Montserrat var en riktigt fin upplevelse, trots en del inledande hinder på vägen.


/ Sofia

Bergbanefärd och rundvandring i Barcelona city

Del II
Klosterfrukost
Trots att klosterklockorna slog varje timme gick det skapligt att sova. Vaknade i ottan och denna lite dimmiga och ovanliga utsikt möttes man av vid en blick ut från fönstret. Så småningom hittade vi ned till frukostbuffén. Det var ett ganska gott utbud med flera olika brödsorter, juice, teer, kaffe, wienerbröd, ananas, paprika och diverse annat… Personalen var dock något misstänksam, krävde att man skulle visa nyckel för att få ta för sig av frukosten.



Bergen är något unikt i sitt slag och på håll ser de ut lite som tänder. Denna nästan magiska och mystiska miljö sägs konstnären och arkitekten Antoni Gaudi ha inspirerats av. Här hade jag kunnat tillbringa mycket tid. Inte minst för att komma in i ett tillstånd av kontemplation efter gårdagens strapatser. Det hade varit intressant att gå runt på de olika gångstigar som fanns kring bergen, de var alltifrån några km till över en mil. Men vi var nyfikna på Barcelona city och valde att titta mer på omgivningarna en annan dag istället.


Bergbanefärd
Vi tog bergbanan ner från toppen, en hissnande och magpirrande färd! Med en utsikt man inte var helt bortskämd med. När marken var stadig under fötterna gick det att andas ut igen. Därefter var det dags för pendeln. Färden, med pendeltåget inräknat, tog långt över en timme.



La Rambla
Barcelonas välkända och långa promenad - och turistgata, La Rambla, var det första som mötte oss när vi var framme. Det hade börjat smådugga men var lagom varmt i luften.
Vilket kul gatuliv! Försäljare som erbjöd färska blommor och fåglar, konstverk och tidningar. Gatumusikanter. Levande statyer här och var i form av fantasifulla figurer. Flera av dem gömde sig eller vägrade spexa och sjunga om man inte gav dem en slant.

Matmarknad för alla sinnen
Sen tog vi av från huvudgatan och kom in på en jättelik matmarknad istället. Här möttes vi av ett oerhört utbud av det mesta man kunde önska sig gällande frukt och grönt, chark och andra köttvaror, juicer, lyxchoklad, ostar och kryddor. En fröjd för ögat, inte minst! Men något trångt var det allt. Och högljutt.

Här skulle man egentligen bara handla och inte stå och beundransvärt titta. När jag knäppte några foton fick jag stränga blickar från expediter. Bäst att skynda vidare. När vi var mätta på intryck från detta sinnenas tempel och behövde en liten paus från stoj och stim, styrde vi riktningen mot grönområdet Parc de la Citadella för avkoppling. Här fanns stora gräsytor, dammar med något udda träd och fåglar, jättelika träskulpturer och en fontän med drakar. Drakar var ett återkommande inslag i Barcelonas stadsbild. De på bilden nedan skulle egentligen spruta vatten (men vågade inte under tiden vi var där).
Vi hann även med en promenad i de gotiska kvarteren innan det började bli dags för att hitta ett ställe att luncha på.

De gotiska kvarteren var ungefär som gamla stan, med trevliga små gränder och mysiga små butiker och caféer. Vi hade hunnit se en en hel del av stan, och det på bara en halv dag. Efter lunchen blev det lite mer promenerande i stan och några inköp i form av frukt och choklad på matmarknaden. På kvällen hann vi även med en rundvandring i bergsområdet.
/ Sofia

Barcelona

del 1

I följande text tänkte jag berätta Barcelona-resan som jag var på under några dagar i juni förra året. Barcelona var en stad full med kulturella inslag och mycket var intressant att se. Men resan gick inte helt utan problem...

Bagagebekymmer
Vi började med en mellanlandning i Köpenhamn. Redan här började man ana oråd. Planet som skulle ta oss vidare var försenat. Flygbolaget Sterling, som idag - inte så förvånande kanske - är nedlagt, skötte inte kommunikationen med sina passagerar något vidare. Närmare bestämt inte alls. Vi fick snällt vänta med våra väskor på flygplatsen utan att få reda på hur länge förseningen skulle bli eller vad den berodde på. Men, efter en timme eller så steg vi i alla fall äntligen ombord på planet. Resan tog ett par timmar.
Väl på flygplatsen i Barcelona uppstod bekymmer igen. Tillsammans med ett par andra resenärer väntade vi otåligt vid bandet för att hämta vårat bagage. Men när väntan dragit ut på tiden så förstod vi att något var fel. Vi vände oss till personalen och fylla i några papper. Ingen kunde dock säga vad som hade hänt. Det var inte mycket att göra, bagaget var försvunnet. Men det skulle skickas till hotellet när (eller om!) de fick fatt i det, så mycket uppfattade vi. Som tur var hade vi de flesta värdesaker i handbagaget.

Mot Montserrat
Trötta efter dessa bekymmer så missade vi, pga förseningen den sista bergbanan upp till hotellet. Vi skulle nämligen bo i Montserrat som ligger en bit utanför Barcelona, närmare bestämt uppe i bergen i Katalonien. Vi visst inte hur lång tid det skulle ta dit och det hade inte heller framgått i informationen när resan beställdes. Hur som helst åkte vi tåg, först ut genom Barcelona, förbi några förorter och sedan ut på landet. Vi konverserade lite med spanjorer på tåget. Hur går tågen till Montserrat, undrade vi. "Ah Montserrat!" De flesta verkade ganska glada över att höra detta, men ingen kunde ge någon specifik upplysning om hur förbindelserna gick upp för berget. Landskapet ändrades radikalt efter ett hand. Nu såg vi bara något enstaka hus här och var. Marken blev mer brun, nästan rödbrun eller lerig ibland. Efter ca 1½ timme såg vi bergen på nära håll, och vi gick av vid ändhållsplatsen som var en pytteliten tågstation. Det kändes nästan som om man var ute i ett ingemansland, även om några hus i den lilla byn skymtade.

Vi såg en kvinna på stationen, klädd i röd jacka, som verkade jobba där. Vi försökte ta hjälp av henne, men hon pratade inte mycket engelska utan mest spanska. Nu hade vi uppfattat att det sista pendeltåget och linbanorna upp till berget redan hade gått för dagen. Det såg ut att vara runt en mil upp till bergen och det kändes inte som ett alternativ att börja gå. Till sist fick vi hjälp, av den snälla kvinnan, att ringa från en mynttelefon och höra så att hotellet kunde ta emot oss fast vi var försenade. Vi var också enormt tacksamma för att hon kunde ringa efter en taxi så att vi på det sättet kunde komma upp dit. Efter en halvtimme kom taxichauffören. Oj, vad fort han körde. Snabbt som bara den uppför alla kringelkrokar i berget. Var det så här ens dagar skulle sluta. Samtidigt gick det inte låta bli att häpna över den makalösa utsikten.


Till slut var vi äntligen frammme vid klosterområdet och kunde pusta ut.

/ Sofia

Montenegro - fjordtur och kuststäder (del 3)

På fredagen skulle vi ut på båttur längs med fjorden i Kotorbukten.
Vädret var behagligt redan på morgonen med strålande sol och det fläktade skönt när båten åkte iväg. Vi resenärer fick slå oss ned på träbänkar under tak. Det var fantastiska vyer som vi möttes av när vi åkte in i fjorden, inte olikt de norska som jag var vid förra året. Alla de små byarna som skymtade med sina gamla men ändå välbevarade stenhus som kantade stränderna var intressanta att se på längs med fjorden. Här och var kunde man se en kyrka högt belägen upp i bergen, till synes öde – det verkade vara en lång väg att komma dit eftersom det verkade vara långt till de närmaste husen.




Efter kanske en timmes härlig åktur på det böljande blå skymtade snart två små öar utanför en liten stad, Perast. Det visade sig vara en kyrka på varje liten ö, och på den ena av dem kallad Our lady of the rocks, steg vi iland. Detta var en mytomspunnen kyrka, det sägs att två fiskare såg en ikon ligga och flyta på vattnet. De tog upp den och det visade sig vara en bild av Jungfru Maria. Denna har sedan varit i själva kyrkan. Kyrkan på ön alldeles bredvid skapades 1630 till ”the lady of our rock’s” ära. Insidan på kyrkan har inte mindre än 68 fresker föreställande Kristus och Jungfru Maria. Dessa är Tripo Kokolja (1661-1713) från Perast livsverk, en av de främsta barockmålare från dessa trakter. Vi besökare från båten fick alla gå in på led bakom det altaret, ett utrymme som väl knappt torde vara mer än 2 dm. Man skulle sträcka in handen någonstans bakom altaret och önska sig något. Tyvärr uppfattade jag inte riktigt vart, i det läget önskade jag innerligt att jag skulle kunna komma ut på andra sidan utan att fastna på vägen. Kanske det var den önskan som uppfylldes för ut kom jag och en lättnadens suck kunde jag dra. Kyrkan hade även en övervåning. Här var bl.a. ett rum med en samling gamla stenfigurer på ett schackrutigt stengolv och i nästa rum sålde en nunna diverse souvenirer. Därefter kunde man gå ut på en terrass för att se ut över öarna och fjorden.







Nästa stopp var vid medeltidsstaden Kotor som har en 2.500 år gammal historia bakom sig. Kotor var ett viktigt politiskt och kulturellt centrum i adriatiska havet under medeltiden. Precis ovanför själva staden ligger en 4,5 km lång mur som leder upp ungefär 20 meter på berget. Denna gick vi inte uppför eftersom vi inte hade tillräckligt med tid. Innan vi kommit in i själva staden blev vi erbjudna att bli fotade framför statyn på självaste Tripo Kokolja, den berömda barockkonstnären av en herre och hans fru, som vi sedermera kom att sitta och prata med under båtresan hem. När man kommer innanför stadsmuren på Kotor möts man av St Tripun katedralen som är ett av stadens allra kändaste monument. Eftersom Montenegro är ett katolskt land så förekommer många kyrkor i varje stad. Liksom Dubrovnik bestod den här staden av många olika gränder. Kotor var en mysig stad med ett fint läge längst in i fjordens vik, men den kunde inte precis mäta sig med Dubrovnik. När vi dagen efter på en busstur återigen fick besöka staden så hade vi redan sett i princip allt vi ville se. Denna dag såg jag en sköldpadda i keramik som jag funderade på att köpa, jag tycker om detta djur som symboliserar någon slags långsamhet och stabilitet. Lade tyvärr inte butikens namn och plats på minnet och affären verkade vara som bortblåst när jag dagen därpå var tillbaka för att jag då ville köpa den! Lyckligtvis kom sköldpaddan till mig om än på ett helt annat sätt än förväntat, jag såg en krypa omkring långsamt, långsamt i gröngräset i en trädgård i Herceg Novi kort därefter.





När vi kom tillbaka till båten som vi åkt med under hela dagen serverades vi varsin fisk med kokt potatis till och grönsaker. Den relativt lilla båten höll sig alltså även med kök. Det var en riktigt utsökt måltid och fisken var tillagad hel och hållen så den fick vi rensa innan vi inmundigade. Redan under turen dit bjöds vi på dricka, grönsaker, ost och skinka för den som behagade.
Dagen därpå var det dags för en utfärd som kallades ”Montenegro runt”. Denna gick dock inte runt hela landet utan kanske snarare knappt en tredjedel av det. Trots det bjöd den på en hel del fina upplevelser. Första stoppet var, som jag tidigare berättat, vid staden Kotor. Efter detta besök där vi den här gången fick intressant guidning – både på bussen och i städerna - av en Montenegro-bo som ursprungligen var från Sverige och talade svenska, skulle vi åka vidare upp mot bergen. För att göra detta var vi tvungna att åka serpentinvägar, och det var oj så hisnande emellanåt. Vackert men även lite otäckt i krokarna och det gick rätt så långsamt. Men så var vi uppe. Nu syntes en magnifik panoramautsikt över själva Kotorbukten, en av höjdpunkterna på denna resa enligt mitt tycke.





Det började närma sig lunchtid och vi stannade till i en liten bergsby som kändes vara mitt ute på vischan, fast det var högt uppe på berget det vill säga. Vegetationen här var något annorlunda än den man tänker sig vid medelhavet, det var mer svenskt på något sätt, hundkex, klöver och andra blommor som också förekommer i vårt land. I denna bergsby såg jag också en åsna alldeles vid vägkanten.



Vi blev serverade Prsut (stavning osäker)på en liten restaurang – en slags skinka och specialité för landet eller om det var byn och får eller get-ost på bröd och till detta dricka. Det hade varit bra med något alternativ för vegetarianer och maten mättade inte riktigt så bra heller, även om det för all del smakade bra. Vi åkte sen vidare och stannade vid Montenegros gamla huvudstad (den nuvarande är Podgorica) Cetinjé. Här gjorde vi besök på ett museum, staden gjorde inget större intryck på mig måste jag säga, även om säkert hade sina historiska kvaliteter och roliga anekdoter om en tsar berättades inne på muséet. Något som var intressant var just allt som guiden berättade, sådant är verkligen värdefullt under en resa för man ser platserna man besöker med helt andra ögon. Vi fick höra om hur många Montenegriner får kämpa för brödfödan och att de flesta lever på just turismen, om alla de olika växter som finns i landet och att t.ex. kiwi växer som ogräs! Av någon anledning såg jag väldigt få kiwi växa på de platser jag besökte. Apelsinträd och ett och annat bananträd syntes här och var. En rolig anekdot utspelade sig en dag när vi skrivit en berättelse där apelsinen ingått som en viktig ingrediens i själva historien. Vi har detta med apelsiner i huvudet och på kvällen när vi ute och går, vad studsar och rullar inte emot oss från en trädgård ett stycke upp - om inte just en apelsin – precis framför fötterna.




Nu skymtade en ny stad från högt uppifrån bergen där vi nu var med bussen. Det var Budva långt där nere som skulle bli den sista anhalten på dagsturen. Denna stad var likt både Kotor och Dubrovnik en gammal medeltidsstad med labyrint-aktiga gångar, men en lyxigare känsla än den i Kotor kantade stadenn innan man kom innanför murarna, troligen för rika turister. Budva var väldigt fint även om vi inte hann gå där så särskilt länge. Solen gassade även denna dag och man kände sig naturligt lite trött. Men Budva bjöd på många charmerande vyer.





I Budva började vi med att utforska gamla stan för att därefter gå ut mot stranden och på en väg som slingrade sig längs en klippa. Vågorna rullade in mot stranden. Vi vände tillbaka till gamla stan igen och köpte oss varsin glass och glassdrink, som gick åt väldigt fort i värmen. En konstnär stod och sålde sina akvareller. Utanför en kyrka var en munk är färd med att låsa alla de olika låsen vilket tog en bra tid. Tempot var lugnt och en och annan turist passerade förbi. Efter ett tag stegade vi tillbaka mot bussen igen för att åka färden hemåt. På färden hem åkte vi en något annorlunda väg med färja från staden Tivat.

/ Sofia

Dubrovnik – Adriatiska havets pärla

(Montenegro och Kroatien del 2)
På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret.
Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden.
Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.





Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.





Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.




Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle
kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring,
i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.




När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

/ Sofia

Utflykter och avkoppling i Montenegro (del 1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni
i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien.
Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07).  Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.)

Tisdag
Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck.
Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig.

Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.







Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.



Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket.
På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa.
Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. )

Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

/ Sofia

Paris (del 4) - Konst, Notre dame och Disneyland

Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan
påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla.
Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.





Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.





Måndag

Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.



När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt.
Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”. (bild)



Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket.
Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse




Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan.
I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt.
Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.

/ Sofia

Paris del 3 - Montmartre och Eiffel

Lördag – Montmartre och Eiffeltornet

Lördagen var en dag med minst lika sköna, trevliga upplevelser som gårdagen, men även lite strapatser. Det första äventyret var att försöka nånstans att köpa frukost. Tyvärr hade vi ännu lite dålig koll på området där vi bodde Epinay-sur-Seine och fick därför hålla till godo med ett par äpplen och muffisar, som fanns att köpa i en automat.
Jag hade länge drömt om att få se Montmartre. Alltsedan jag för flera år sen såg den underbara filmen ”Amelie från Montmartre” och fascinerats av hur den filmats och omgivningarna i den så var jag nästan sprickfärdig av nyfikenhet för att se denna stadsdel med egna ögon och de platser där den utspelats. Jag hade också tidigare under sommaren läst boken Anna-Lena från Montmartre, om Anna-Lena Brundin som tidvis bor i området och som på ett underhållande sätt berättar små anekdoter eller kåserier om vad hon upplevt och sett på i denna stadsdel. Tack vare den boken hade vi ytterligare tips på spännande sevärdheter.
Vi hoppade på metron. Det skulle bli så kul att komma dit! Väl framme vid stationen så hamnade vi intill en korsning med mycket trafik. Det verkade vara en bit till det lite mer pittoreska Montmartre. Smått hungriga började vi därför med att äta frukost, varsin croissant med juice och kaffe för 3 euro styck. Inte jättebilligt precis men croissanterna var i alla fall färska. Vetebröd och ljust bröd över huvud taget verkar vara tradition i Paris, inte någonstans såg jag t.ex. fullkornsbröd som blivit vanligt i Sverige. Jag kan tänka mig att vete är ett sädesslag som odlas av många bönder i Frankrike och att det är av den orsaken som dessa bröd blivit så vanliga. Baguetter och Crêpes äts ju för det mesta med alla sorters fyllningar i de senare, alltifrån choklad till mer matnyttiga med svamp, räkor osv.
Cimiterie Montmartre är en kyrkogård med diverse franska berömdheter, som just Anna-Lena tipsat om, och dit begav vi oss nu. Här var gravarna något helt speciellt. Jag vet inte hur många (antagligen för de mer rika) små mini-katedraler fanns som man kunde gå in i! Ibland var dessa också familjegravar. Svarta katter sprang runt lite här och var. Vi såg Alexander Dumas och kompositören Hector Berlioz platser. Detta var verkligen något mer än bara en vanlig kyrkogård.

Efter kyrkogårdsbesöket ”sprang” vi på Moulin Rouge när vi skyndade vidare och avsatte några minuter för obligatorisk fotande precis utanför. Där var ett några som frågade om vi kunde fota dem. Här flockades också många turister och vi fick ett antal förfrågningar om var olika platser låg, under resans gång. Sådant är ju nästan alltid bara trevligt, att folk från skilda länder och nationer kommer fram och pratar med en. Sen kom vi in på en gränd och det var bara att gå uppåt. De som vill kan även välja att färdas med bergbanan från foten av Montmartre och ända upp till basilikan Sacre Coeur. Helt plötsligt syntes caféet ”Des 2 Moulins”, vilket var det som Amelie jobbade på. Här kunde jag ju inte bara gå förbi utan givetvis ville jag gå in där och se hur det var. Jag tog ett foto och när en servitör kom emot oss så vände vi på klacken. Caféet var till viss del sig likt, men kanske något mindre än vad som syns i filmen.
Glad i hågen av detta gick vi vidare. Det började bli hett när solen låg på. Fler och fler souvenirbutiker med konst och affischförsäljning syntes, för det finns en uppsjö av dem i Montmartre som ju bl.a. också är känt för alla de konstnärer som bodde här på 1800-talet och till 900-talets början. Det som man främst erbjuder är de berömda Art deco-planscherna – den konststil som uppstod i början av 1900-talet och som avbildats på en mängd affischer (och mycket annat) vilka också är utmärkande för staden. Vi letade efter lite olika typer av konst, både handmålade tavlor (det flesta som såldes var ju tryckta massupplagor) men även foton och tidiga Paris-reklambilder.
Vi stegade in i Sacre Coeur som var jättefin invändigt även om jag inte nu minns några specifika detaljer då det var fotoförbud där. Något som jag dumt nog försökte trotsa och fick en tillsägelse. Jag köpte med mig en fin liten ikon i souvenirbutiken. Sen satt vi och vilade en stund i kyrkbänken. Utanför kryllade det av folk som tittade på den magnifika utsikten utanför basilikan. Härifrån såg man hela Paris! Eller ända bort till Mariannelund skulle man också kunna säga...

Vi tog oss ned till målarnas kvarter, och detta som visserligen liknade ett torg gjorde verkligen skäl för namnet. Här satt alla sorters konstnärer och målade på öppen gata under parasoller. De flesta ställde ut och sålde sina tavlor också. Om de inte redan gjorde det så gör de flesta av dessa konstnärer antagligen jättebra affärer sommartid då så många turister kommer förbi och beskådar the artists at work.
Under ett tillfälle den dagen slank jag in på toan på en liten pizzeria. Där satt en pianist och spelade en gymnopedie av Satie! Det var så mysigt och trevligt, vid detta ögonblick fick jag verkligen en äkta skön Paris-känsla. Det är just Satie om någon som jag vill höra just där. Därefter gick pianisten över till en melodi med lite mer rajtantajtan...
Vi tog oss en varsin lös-glass och isglass och sprang vidare i våra souvenirbutiker i jakten på något unikt. De flesta av dessa butiker hade ju snarlikt utbud så det var en utmaning att hitta något mer udda. Till sist satte vi oss att vila en stund utanför Dali´-museet, där vi tyvärr aldrig gå in. Efter den välbehövliga vilopausen tog vi metron ned till Seine igen. Innan dess hann vi gå förbi en viss klädaffär som kallades Sympa. Kläder i stora högar såldes ut för en spottstyver. Det såg inte snyggt ut, men visst var det billigt och därmed rätt ovanligt i de kvarter vi befann oss. (bild ev.)
Vi tåg flodbåten eftersom vi hade tvådagars-pass på den och åkte ända bort längst till Eiffeltornet denna dag med. Väl framme så gick vi bort mot Trocadero som ligger på andra sidan men med utsikt över tornet. Det var mäktigt att se tornet i tjusig belysning i skymningsljuset. Vid varje timme började tornet blinka, en show som drog många applåder och höll på ca 10 minuter. Snart var det midnatt. Vid promenaden hem mot metron syntes många olika gatuunderhållare, bl.a. några som jonglerade med eld. Det var helt lugnt även vid den här tiden på natten, inte något bråk. Oturligt nog hoppade vi på fel RER-tåg på hemvägen, vilket upptäcktes alldeles försent. Det var bara att åka tillbaka igen. Vi hann i alla fall med näst-sista eller om det var sista tåget hem.

Paris, del 2. labyrint Louvren

Nu var vi framme vid Louvren. Det var en bit in på dagen och hade nu blivit ganska så varmt. Det mest fascinerande var kanske den stora glaspyramiden med allt vatten omkring, mycket tjusigt! På fredagar efter klockan 18 skulle det vara gratis för studenter, så vi sköt fram vårt besök på själva museet till den tiden.
Efter att ha kommit ytterligare en bit började vi känna ett visst sug efter mat. Vi var då i närheten av Pont Neuf, som på svenska heter ”nya bron”, trots att den egentligen är Paris första och alltså äldsta. Det hade inte varit fel att prova någon fransk specialité, men med tanke på vissa restaurangers lunchpriser och det faktum att vi inte orkade springa och leta särskilt länge, så slank vi in på en pizzeria. Man kunde äta för dryga 100-lappen, vilket var relativt normalt för snabbmat.

Tillfälligt pigga efter att ha ätit goda pizzor, så begav vi oss vidare. Den tryckande värmen gav inte med sig och därför kändes ”Batobus” - turistbåtarna som går längs Seine - som ett bra alternativ. Här kunde man nu bara slappna av och känna fläktande vindar som omväxling samtidigt som man njöt av de olika utsikter och sevärdigheter som passerades under flodturens gång. Det som är bra med dessa typer av båtar är att man kan köpa ett endags eller tvådagars kort och sen åka hur mycket man vill. Och det finns olika hållplatser att hoppa av så detta var för oss ett smidigt och spännande alternativ till Metron. Till slut hoppade vi av båten framme vid Eiffeltornet och köpte glass. Oj, vad stort det var. Man kanske förväntar sig att tornet är stålgrått men det är i själva verket brunt. Vi insåg genast att de tre-fyra köerna för att komma upp till tornet var långa så här gällde det att vara ute i god tid om man ville upp. Bakom tornet vilade en lång trädgård där folk i klasar satt och njöt i det varma vädret eller fikade. Vi var främst ute efter att bara inspektera området, nu skulle vi inte hinna upp, så därför så tog vi båten tillbaka igen. Louvren väntade.
Louvren var som labyrint. Den var uppdelad i olika avdelningar och det var svårt att riktigt bestämma sig för vilken man skulle börja gå i, och att hinna igenom alla skulle man ändå inte på så kort tid. Det var tjocksmockt med folk också. Vi började med Denonavdelningen och den inte helt okända Mona Lisa-målningen. Där flockades de flesta turister, blixtar sågs lite då och då även om fotografering uttryckligen var förbjuden. Vakter försökte se till att det inte fotograferades, så gott de kunde. Målningen var mycket mindre än jag hade trott. Inte heller kunde man komma så speciellt nära för att granska den närmare. Efter detta kikade vi på en del italiensk konst. De italienska statyerna var en positiv överraskning, de var många och inte uppställda på rad utan i olika salar med högt i tak och naturligt ljus från takfönstren och där även gröna träd var utplacerade.

Vi letade på kartorna efter diverse konstnärer som vi kände igen sen tidigare, men dessa stämde inte helt överens med verkligheten och vi hittade dem förtretfullt inte. Det var också otroligt jobbigt att gå runt med tung ryggsäck. Som tur var så var luften relativt bra inne på museet. Det var lite klurigt att hitta utgången, som sagt Louvren är lite som en Labyrint. För att riktigt få ut det mesta av besöket på Louvren så skulle jag uppskatta att man behöver två heldagar, delvis för att hinna gå igenom alla avdelningar men också för att hinna smälta alla intryck. Sen kan man ta en extra förmiddag för att gå och titta i alla affärer, t.ex. konstbutiker, som ligger under mark och som också är i anslutning till museet.

Till slut så kom vi då ut i kvällsljuset och lagom till solnedgången, det passade ypperligt bra att fota. Efter en dag med många intryck och lite ont i axlar och ben så bestämde vi oss för att gå hemåt.

Upptäckarglädje i Paris (del 1)

I några delar framöver tänkte jag skriva om sommarens resa till Paris. En resa som var fylld av nya intryck, kulturer, människor, mat och atmosfär. Dagarna innan vi skulle åka iväg hade vi oroats över att det var så oerhört varmt nere i Europa, och då speciellt Frankrike, runt 35-40! Människor hade förgåtts av värmen.
Vid avresan blev vi dock lite lättade av att temperaturen sjunkit ned under 30-strecket i alla fall.

Det roligaste inför Parisresan var att läsa på om staden och dess utbud, att välja ut vad man ville ta del av i denna världsstads rika utbud. Givetvis var vi tvungna att sålla, för såklart hinner man inte se allt, eller ens ”det viktigaste” av alla de saker som man själv skulle vilja hinna se under bara fem dagar. Jag hade inandlat två parlörer och en liten guidebok, samt lånat en större guidebok på biblioteket.
En av de svåraste sakerna inför resan var att veta vad man skulle ta med sig, och då speciellt kläder. Att det skulle bli varmt visste man ju, men om det skulle bli exempelvis regn eller blåst så kunde det behövas någon extra jacka. Jag brukar alltid ta med mig för mycket då jag reser bort så den här gången försökte jag tänkta efter två och tre gånger vad jag verkligen behövde. Något som är skönt med att resa bort tycker jag just är frånvaron av så mycket saker.
Böcker tog jag inte med mig förutom reseguider och karta samt en anteckningsbok för att föra resedagbok.
Det var en torsdag, dagen då vi skulle resa. Att checka in på Nyköpings flygplats var inga större problem. Att flyga över Sverige var underbart. Jag blev häpen över att på vi bara på en kvart var över Vättern. Det gick att lokalisera ungefär vilka städerna var däromkring, och oj vad litet allt såg ut. Så småningom var vi över Malmö och även Danmark och Köpenhamn skymtade långt nere i fjärran. Flygturen var lite nervös den första halvtimmen och det var svårt att koncentrera sig på något speciellt. För att hålla flygrädslan i ”schack” så försökte jag få tiden att gå genom att fota ut genom fönstret och det fungerade ganska bra. Något som jag lade märke till på flygresan var hur oerhört många sjöar Sverige har. Det kanske man inte alltid tänker på annars. När vi åkte över Frankrike så lade vi inte märke ett enda vattendrag eller sjö vad jag kunde se. Däremot var det stora fyrkanter med jordbruksfält och en liten by ibland, jämfört med Sverige som hade ett mer varierat landskap med sjöar, skogar och städer om vartannat. Det mesta såg att vara uppdelat med linjal.




Så var vi framme vid Beauvais flygplats, ca sju mil från Paris, efter en timme och fyrtio minuters restur. Genast jag gick nedför flygplanstrappan slogs jag av hur luften kändes tung och kvav. Det var mörka moln och såg ut att när som helst bli regn. Beauvais flygplats var mycket mindre än jag trott och vi kom liksom in ”bakvägen” när vi skulle hämta vårt bagage. Inne i väntsalen var det ännu mer kvavt och det var rentav svårt att andas därinne under de ungefär tjugo minuterna då vi stod och väntade på att våra väskor skulle rulla fram på bandet. Efter att vi så tillsist fått våra väskor var det dags för ca en timmes busstur som skulle föra oss in till Paris. Nu kunde man äntligen ta det lite lugnt och det kändes härligt att äntligen vara i Frankrike! Ett land där jag aldrig tidigare satt min fot i. De lantliga husen här var inte lika de röda stugor med vita knutar som är så kännetecknande för vårat land utan bruna och med halmtak.
På motorvägen till Paris var det mest åkrar utanför fönstret hela tiden men till sist började vi skymta staden. Det första vi såg av den var dess ”baksida” lite sjaskiga nedgångna hus och bostadsområden, men långt i fjärran skymtade Eiffeltornet som en hägring. Efter att ha halvslumrat i bussen så kunde man inte släppa blicken från fönstret.

Efter en stunds åkande inne i Paris var vi nu framme vid Port Maillot där bussarna skulle stanna. Jaha, nu skulle vi alltså klara oss helt själva! Trafiken dånade och kors och tvärs gick den så det var svårt att veta var vi skulle till att börja med. Vandrarhemmet låg inte heller inne i centrum utan i en förort till staden dit vi skulle ta oss genom att åka med RER-pendeltågen. Det återstod bara att finna var någonstans RER-stationen var. Efter att ha vänt på kartan åt några olika håll, försökt se på vilken gata vi var så frågade vi en förbipasserande om råd. Det var en medelålders kvinna som visade sig vara amerikan och som hade varit här ett antal gånger tidigare. Men själv letade hon efter metrostationen. Vi följdes åt ett litet stycke och till sist hittade vi fram till stationen. Nu skulle vi bara prata med fransmannen i biljettluckan och se vad för typ av biljett vi behövde för att ta tåget till Epinay-sur-Seine, där vårat vandrarhem var.



Väl framme i Epinay sur-Seine blev vi begeistrade av dess säregna och fascinerande miljö. Bara stationshuset kändes utvändigt ganska unikt, ett fint tegelhus som kanske var från 30-40 talet och hade inslag av färgad mosaik. Människorna här verkade vara från en mångfald av olika kulturer och klasser, både rika och fattiga, européer och afrikaner, det kändes som ett spännande område. På vissa håll var kvarteren nästan lite likt Cuba, annat liknande mer vackra engelska hus. På den första gatan vi gick igenom var inget hus likt det andra; stora fina tegelhus, några radhus, ett par riktigt sjaskiga hus och bland alla dessa var förvånansvärt många av fönstren försedda med järnluckor, vilka var stängda de flesta av gångerna vi gick på den gatan. Inte en enda av de dagar då vi gick förbi det kvarteret närmast stationen såg vi heller så vitt jag kan minnas nån enda människa i trädgårdarna. Kanske berodde det på att vi för det mesta var så tidigt ute på morgonen eller kom hem sent på kvällen. Närmare fram syntes stora varuhus som tillhandahöll diverse saker, det var t.ex. hobby- eller bilaffärer. Dock såg vi inte till en enda mataffär. Efter några minuter var vi sedan vid hotellet och kunde pusta ut.
Efter incheckning så var första intrycket av vandrarhemmet att det verkade skapligt och hade god standard för att vara vandrarhem. Några saker gjorde oss dock lite missnöjda. Hissen kunde vi inte använda; den gick inte till våran våning, konstaterade vi snopet. En annan sak som vi upptäckte då vi hittat till rummet var att det lilla fönster som fanns var igenspikat. Och där var verkligen jättekvavt. Det tredje var att kranvattnet var så klorerat att det inte kändes speciellt gott att dricka. Trötta och utmattade som vi var försökte vi bara lämpa av våra grejor innan vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat. Vandrarhemmet hade bara en automat där man kunde köpa det nödvändigaste, och serverade frukost men inte lunch eller kvällsmat. Annars var intrycket av vandrarhemmet att det kändes fräscht och nytt med solgula dörrar. Rummet hade ljusgula tapeter och även tv och det var bra service i övrigt för bara ca 15 euro per dygn.

Kvällsmaten den dagen blev på McDonald’s. Vi var helt enkelt för trötta för att orka leta upp något bättre även om vi fick gå runt och leta länge innan vi hittade ett matställe till rimligt pris. Vi hann gå förbi både en lokal pizzeria, en kinarestaurang och prata med ett glatt original till Parisare som vi tyvärr inte förstod så bra vad han sa. Kvällen gick åt att planera vad vi skulle hitta på över morgondagen.


Fredag
Vi vaknade tidigt och var ute innan 9. Vädret var fint och luften sval och underbar när man kom ut; det gick att andas. Vi tog RER-pendeln till Porte Maillot och därefter började vandringen på Paris största boulevard Champs-Elysees med målet att först och främst se några berömda byggnader, torg och parker. Denna enormt stora breda gata hade skiftande karaktär. Som tur var kunde man gå under en allé av träd och på så vis få lite svalka och skugga. Vi hann skymta ett palats ganska tidigt men nöjde oss med bara en glimt av detta eftersom vi planerat att se ganska mycket den dagen.
Efter en stund var vi tvungna att köpa vatten; det som vi hade med oss i våra termosar tog slut på nolltid. Det var hett ute och även om vi bara hade det nödvändigaste i våra ryggsäckar så var det tungt att bära. Vattnet kostade mellan 1,5 och 2,5 euro för någon liter och det gick åt hela tiden. Tids nog var vi istället framme vid Triumfbågen! (se bild med Triumfbågen långt i fjärran) Där flockades såklart turister och ungefär lika många som fotograferade. Det var nära på lika roligt att se dem alla fotografera, som det var att titta på triumfbågen i sig. Nu kändes det att det här var Paris, man skulle få ihop alla klichéer med verkligheten. Vi fortsatte att gå en lång bit och kom till Europas största torg ”Place de la concorde” där också den höga obelisken står. Det började nu bli verkligt varmt och på torget var öppet. Vi fortsatte rakt fram från torget och kom fram till parken Jardins des Tuileries. Det första vi såg var en stor damm där människor satt och solade runt omkring på ett område av sand. Des Tuileries bestod förutom av sand också av stora gräsplättar samt träd och rabatter som anstår en stor fin park.

Något som är speciellt med att vara turist, är att många andra turister kommer fram och frågar efter vägen. Det känns lite lustigt då det är mindre vanligt att det inträffar en vanlig dag i Sverige. Här var vi såklart och besökte många turisttäta sevärdheter, vilket naturligtvis är en förklaring. En annan knepighet är när man inte talar engelska så flytande som man skulle önska. Men det är bra träning! Bästa träningen att öva språket är ju att bege sig dit där det talas.